Bibel (af Grek. biblia, böcker, eg. små böcker) kallas samlingen af de heliga skrifter, som utgöra kunskapskällan för hvad som i dogmatiken kallas den uppenbarade religionen. Benämningen bibel förekommer i denna betydelse redan hos kyrkofadern Chrysostomos, och på ett sätt, som visar, att hon på hans tid var bruklig; förut sade man skriften, skrifterna, de heliga eller gudaingifna skrifterna o. s. v. -- Att bibelns böcker äro af gudomligt ursprung, uttalas på flere ställen i bibeln sjelf, antogs af judarna om deras heliga skrifter och framställes från senare delen af andra årh. såsom kyrkofädernas åsigt. -- Bibeln består af ett antal skrifter, som äro författade på olika tider -- mellan de äldsta, Mose böcker, och de antagligen yngsta, Johannes' evangelium och bref, ligger en tidrymd af ungefär 1600 år -- och under olika förhållanden, men som dock alla bilda ett helt, i det de i det hufvudsakliga genomträngas af samma anda och hafva ett och samma sedligt religiösa mål för ögonen: menniskoslägtets upprättelse och frälsning. Guds till detta mål syftande verk och uppenbarelser utgöra bibelns innehåll. Men då detta Guds frälsningsverk har sin medelpunkt i Kristus, såsom försonaren och medlaren mellan Gud och menniskor, så kallas Kristus med rätta för skriftens kärna.
De bibliska böckerna bilda tvänne större afdelningar, Gamla och Nya testamentet. Ordet testamente motsvarar det grekiska diatheke, som egentl. betyder "anordning" och stundom öfversättes med "förbund", men redan af Paulus (2 Kor. 3: 14) nyttjades om judarnas heliga skrifter. Hos kyrkofäderna och allt sedan deras tid brukas allmänt "Gamla och Nya testamentet" såsom benämning på bibelns böcker. -- Gamla testamentet innehåller de skrifter, som äro ett uttryck af det judiska folkets religiösa lif. De framställa detta folks strängt monoteistiske ståndpunkt samt skildra i förebilder och profetior dess väntan och ljusa förhoppningar på den messianska framtiden. En stor del af deras innehåll synes icke vara någonting annat än
detta folks -- ofta helt profana -- historia; men denna historia framställes alltjämt från den synpunkten, att detta folk är Guds utkorade egendomsfolk, åt hvilket han anförtrott sin uppenbarelse, bland hvilket han vill bereda en tjenlig jordmån för frälsningens emottagande och som derför är en bild af Guds rike på jorden. Hela Gamla testamentets ställning och betydelse är således förebildande och förberedande (jfr Judendom). Dess böcker äro författade på det hebreiska -- till någon liten del (såsom vissa stycken af Daniels bok m. m.) på det kaldeiska -- språket, ungefär 1500--450 f. Kr. Nya testamentets skrifter äro författade på grekiska, i 1:sta årh. e. Kr., af män, som lefde under det ännu oförsvagade intrycket af Kristi person, hans ord och verk, hvartill de fleste af dem varit åsyna vittnen, Dessa skrifter framställa således i ursprunglig renhet den anda, som lefde i Kristus och utgick från honom. De skildra det sanna, andliga Gudsrikets grundläggning och upprättande genom Kristus, dess utvidgning och befästande genom apostlarnas verksamhet samt i allmänna drag dess seger öfver ondskans makter och dess framtida öden intill dagarnas ände. Det Nya testamentet är det Gamlas fullbordan. Det senares förutsägelser anföras ofta i det förra såsom hafvande erhållit sin uppfyllelse. (Om de bibliska böckernas samlande och indelning, se Bibelkanon.)
De egenskaper, som man tillagt bibeln på grund af hans gudomliga ursprung, äro: nödvändighet och tillräcklighet (till menniskans frälsning), tydlighet (i de ting, som äro väsentliga till frälsningen; i sammanhang dermed förmågan att tyda sig sjelf, d. v. s. att de dunkla ställena kunna förklaras genom tydliga) samt anseende eller auktoritet (för menniskans såväl tro som lefverne). Men då under medeltiden hierarki och formalism togo öfverhanden i den katolska kyrkan, trädde skriftens anseende allt mera tillbaka för traditionen, som befans mer användbar för dessa syften. Reformationen drog bibeln åter fram i ljuset och förfäktade grundsatsen om hans högsta giltighet i religiösa frågor. Men icke sällan gick man nu till en motsatt öfverdrift och ställde bibeln på en sådan höjd, att man förbisåg hans menskliga sida, hans historiska karakter. En reaktion mot denna riktning inleddes genom Herder och Lessing, hvilka fäste uppmärksamheten på den menskliga mångfald, som i bibeln alltid finnes vid sidan af den gudomliga enheten. Denna åskådning är utgångspunkten för den nyare kritiska teologiens forskningar. -- Betraktade från rent mensklig synpunkt, tillägger man de bibliska skrifterna egenskaperna äkthet, integritet (d. ä. oskadd helhet) och trovärdighet. Den väg till att rätt förstå bibeln, som af honom sjelf anvisas, är uteslutande den egna erfarenhetens, d. ä. att menniskan sjelf lefver det lif af förening med Gud, hvartill Guds i bibeln gifna uppenbarelse vill föra henne. Hvarken förståndets skärpa eller grammatiska och historiska insigter äro dervid tillräckliga (1 Kor. 2, 14); fast mera fordras en uppriktig sanningskärlek, en med bön förenad ödmjuk hörsamhet för Gud samt ett behof och ett redligt uppsåt att för sin egen personliga del göra allvar af kristendomen. E. J. Ö.