Judendom, det judiska folkets religion. Under den förkristna tiden skilde den sig från alla andra då förefintliga religioner genom sin stränga monoteism och sitt fasthållande af tron på en personlig Gud. Från muhammedanismen skiljer sig judendomen genom sitt fasthållande af Guds helighet och genom sin derpå grundade strängt sedliga hållning. Också framställes den judiska religionen i sin urkund, Gamla testamentets skrifter, såsom ett verk af en särskild gudomlig uppenbarelse. Gud utvalde nämligen ett särskildt område i menskligheten, inom hvilket han vidmakthöll den sanna kännedomen och dyrkan af sig samt förberedde den frälsning han ville utföra genom Kristus. Abraham utsågs till stamfader för detta Guds "utvalda folk". Under hans och hans närmaste efterkommandes tid voro de messianska löftena gifna endast åt denna familj och bevarades genom traditionen; det är patriarkalismens tid, förberedelsen för den egentliga judendomen. Vid uttåget ur Egypten hade familjen växt till ett folk, och Gud ingick sitt nådeförbund med detta folk vid Sinai. Dermed inträdde judendomens första period, mosaismen. Det nämnda förbundet innebar väsentligen tvänne Guds gåfvor till folket: den mosaiska lagen (se d. o.) och de messianska löftena (se Profetia). Lagens ändamål var att hålla Israel afsöndradt från alla andra folk, att ordna och regelbinda dess samhälleliga och kyrkliga lif samt att genom syndakännedomen uppväcka dess längtan efter frälsning. Derigenom blef folkets utkorelse ett alltigenom etiskt förhållande, och dess företräden betingades af sedliga förpligtelser. Profetians ändamål var att tillfredsställa den nämnda längtan genom att rikta trons och hoppets blick till den utlofvade Frälsaren. Derigenom blef den äkta, oförfalskade judendomen en förberedelse för kristendomen. Den blef det ock genom de frälsningshistoriska tilldragelser, som i stort antal förefunnos i det israelitiska folkets historia, t. ex. förlossningen ur Egypten, förbundets ingående, ledningen genom öcknen och införandet i Kanaan; vidare genom de förebildande inrättningar, som i lagen anbefalldes, såsom hela den judiska gudstjensten, framför allt offren, samt de profetiska, presterliga och konungsliga ämbetena; slutligen genom uppträdandet af personliga förebilder till Kristus, såsom Melkisedek, Josef, Mose, Josua, David, Salomo och Jona. För öfrigt äro mosaismens åskådning och ståndpunkt öfvervägande praktiska; någon utbildad religionslära innehålla Gamla testamentets skrifter icke. Hufvuddragen af en sådan kunna dock derur framletas (se Gamla testamentet). I sedligt hänseende stod den mosaiska religionen, om ock vida lägre än kristendomen, dock högre än hvarje hednisk religion; såsom bevis derpå kan nämnas ifrandet för äktenskapets helgd, den milda behandlingen af slafvar och djur m. m. Med det religiösa och sedliga lifvet var statslifvet nära förbundet. Det var bygdt på teokratisk grundval: Gud sjelf skulle såsom konung omedelbart styra sitt folk. -- Med tiden urartade emellertid mosaismen. Lagens stränga bud kunde icke utestänga afguderiet, gudstjensten öfvergick till ett tomt formväsende, och folkets affall från Gud fick sitt uttryck derigenom att det begärde en jordisk konung. Det inbrytande religiösa och sedliga förderfvet motarbetades visserligen af män sådana som Samuel och de senare profeterna, hvilka nitiskt verkade för en renare uppfattning af gudsbegreppet och af lagen. Profetismen blef derigenom mosaismens högsta utvecklingsgrad och tjenade i synnerhet, i motsats till den senares partikularism, att framhålla det universella i judendomen; ty det Guds rike (Messiasriket), som profeterna förkunnade, skulle omfatta hela verlden. Det omnämnda förderfvet tillväxte emellertid och framkallade slutligen Guds straffdomar. Dessa tuktade visserligen i någon mån folket till bättring; men i stället för det förra affallet framträdde nu, vid gamla tidens slut, då jämväl profetian var förstummad i Israel, en utvärtes verkhelighet, som strängt fasthöll lagens bokstaf och yrkade på dess yttre efterlefnad, men försakade dess ande och kraft, och som slutligen utvecklade sig till den bekanta fariseismen. Denna i folkanden djupt rotade riktning var på Jesu tid den tongifvande bland judarna och gällde såsom ett uttryck för och en förfäktare af deras nationella intressen och förhoppningar. Det var denna riktning, i förening med den motsatta, den sadduceiska otrosriktningen, som gjorde, att det judiska folket i sin helhet förfelade sin bestämmelse, då det förkastade den utlofvade Frälsaren, när han kom. Med Jerusalems förstöring gick den gamla judendomen jämte de mosaiska institutionerna öfver ände. Sin äkta fortsättning har den, såsom redan är nämndt, i kristendomen, i "det andliga Israel". -- Oaktadt sitt urartande har den judiska religionen, på grund af de i henne inneboende sanningselementen, visat sig ega en större lifskraft än någon annan religion, med undantag af kristendomen. Hon bestod derför ock segerrikt i kampen icke blott
med de hedniska religionerna, utan ock (t. ex. på Antiochos IV Epifanes' tid) med den grekiska kulturen, den högsta hedendomen frambragt. Vid gamla tidens slut hade judarnas religiösa föreställningar haft en icke obetydlig inverkan på den grekiska och romerska verlden; öfvergångar till judendomen voro icke sällsynta. Äfven på kristendomen har judendomen haft en icke obetydlig inverkan. Ehuru kristendomen, med sin tro på en lidande Messias och sitt försakande af all menniskans egna rättfärdighet, i allmänhet var "judarna en förargelse", utgjordes dock de apostoliska församlingarna till större delen af s. k. judekristna. Den försakelsens och brödrakärlekens, hängifvenhetens, bönens och helighetens ande, som utmärkte de förste kristna, var till icke ringa del ett arf från den äkta, oförfalskade judendomen, och den kristna gudstjensten bildade sig efter mönstret af den judiska. Försök gjordes till och med, t. ex. af nasareerna och ebioniterna, att förvända den kristna läran genom inblandning af judiska element; men dessa försök tillbakavisades. Allt detta gjorde, att kristendomen af utanför stående länge ansågs och behandlades såsom en art af judendom. Men i allmänhet voro judarna mera hätske mot kristendomen än hedningarna och förföljde den häftigt, så länge de egde makt dertill.
Ehuru alltså tiden för Kristi uppträdande var en afgörandets tid för det judiska folkets både religiösa och nationella tillvaro, och ehuru de tvänne katastroferna Kristi korsfästelse och Jerusalems förstöring för en lång tid beseglade dess öde, lefde dock den störtade judendomen upp igen, om ock i en vanställd och karrikerad form. Det ifriga studium af lagen, som efter den babyloniska fångenskapen tagit så stark fart, hade redan på Jesu tid bildat en särskild klass af s. k. lagkloke eller skriftlärde, hvilka vanligen tillhörde det fariseiska partiet. De mest berömde bland dem voro Hillel, Sjammai och den äldre Gamaliel. Efter Jerusalems förstöring upprättades i Jabne (Jamnia), 45 km. från Jerusalem, ett nytt synedrium l. kyrkligt styrande råd under ledning af den yngre Gamaliel, hvilken derigenom blef den s. k. rabbinismens egentlige grundläggare. Efter Bar Kokbas uppror flyttades detta synedrium genom Gamaliels son Simon till Tiberias, hvarest en judisk akademi uppstod, bland hvilkens lärare i synnerhet Juda den helige (död 240) är berömd; äfven andra framstående rabbinskolor funnos på denna tid, i synnerhet i Babylonien. Rabbinismen utmärkte sig genom en till ytterlighet drifven kasuistisk behandling af lagen, som upphöjdes till en under alla förhållanden absolut gällande auktoritet, och i hvars former alla lifvets yttringar skulle inpressas. Det är från denna rabbinism, som Kabbala, Masora, och Midrasch, äfvensom Mischna, och Gemara samt deras sammanfattning Talmud leda sitt ursprung; af den sist nämnda kallas riktningen äfven talmudism. Genom muhammedanernas framträngande (sedan midten af 600-talet) undertrycktes de flesta af de österländska rabbinskolorna, och rabbinismens tyngdpunkt förlades till Spanien, Portugal och södra Frankrike. Den berömdaste bland de der uppträdande lärarna var Maimonides (död 1204). -- Studiet af talmud ansågs åligga hvarje judisk gosse alltifrån det 6:te året och böra fortsättas under flere år; det bestod hufvudsakligen i idelig utanläsning. Detta studium har utöfvat ett ofantligt inflytande på judiska folkets karaktersbildning. Det har gjort judarna uthålliga, fyndiga, kloka och smidiga, ja till och med, eftersom det är grundadt på religionen, förlänat dem en viss religiöst sedlig kraft; men å andra sidan har det ock bibringat dem ytlighet, småsinne och, vid sidan af stor tankeskärpa, verklig andefattigdom. En annan vigtig, under denna tid alltmera framträdande faktor i deras karaktersbildning var den systematiska afskildhet från alla andra folk, som de, trots sin förskingring bland dessa, alltsedan exilen konseqvent iakttagit, och för hvilken den religiösa olikheten ofta fick tjena endast såsom täckmantel. Denna afskildhet i förening med judarnas kända ifver och förmåga att draga den största möjliga vinning af allt icke-judiskt har varit förnämsta orsaken till andra folks motvilja mot dem, hvilken åter å deras sida alstrat ännu större misstro och försigtighet, af rasstoltheten ofta stegrad till hätskhet.
Talmudismens tidehvarf var en förnedringens tid för judendomen. Talmud undanträngde bibeln och höll folket under ett och ett halft årtusende i ett andligt slafveri, ur hvilket det först i vårt århundrade i viss mån frigjort sig. Tempel, offer och prestadöme voro borta, och af gudstjenstliga handlingar återstodo endast omskärelsen och en formalistisk bönekult, som dessutom ej var offentlig, utan gaf den judiska religionen karakteren af en blott privat religion och beröfvade henne alla medel att inverka på andra folks lif och kultur. Mången falsk Messias uppträdde, hvilken folket var alltför villigt att efterfölja; de förnämste bland dem voro Bar Kokba och Sabbatai Zevi. Messias-idén, hvilken redan förut urartat i en rå och sinlig riktning, blef genom dessa misslyckade försök alltmera utträngd ur folkets medvetande, och slutligen rådde till och med rabbinerna till att icke sysselsätta sig dermed, "emedan", såsom Maimonides helt öppet säger, "folket tager anstöt af att se, att Messias icke kommer, fastän tiden är förbi". Sålunda har judendomen trampat sin mest fruktbringande religiösa idé i stoftet. Slutligen framträdde äfven på det vetenskapliga tänkandets område en urartad judendom, nämligen i Spinozas filosofiska system, hvilket genom monoteismens bestämmande i panteistisk och deterministisk riktning i sjelfva verket ledde till upplösning af all religion.
Ur denna jordmån har den moderna judendomen uppvuxit. Den stora franska revolutionen kallade den till lif; judarna hafva i rikt mått tillgodogjort sig de idéer, som denna revolution gjorde gällande. Efter ett förfall, som varat i 18 århundraden, hafva de under de senaste 10 decennierna med stor kraft och förvånande hast lyft sig icke blott i materielt hänseende, så att de äro samtidens störste
penningefurstar, utan i viss mån äfven i andligt, så att de tillegnat sig samtidens bildning och med all makt arbeta på att vinna inflytande i det politiska och sociala lifvet, dock utan att derför uppgifva sina nationella egendomligheter. Den andliga kris, i hvilken de öfriga europeiska folken i vårt århundrade befinna sig, och det upplösningstillstånd, som råder särskildt inom den protestantiska kristenheten, hafva gifvit judarna icke ringa framgång i dessa sträfvanden; det har alltid varit deras rol att i kritiska tider vara ett jäsningselement ibland folken: när andra folk äro stadda i tillbakagående eller upplösning, då höja sig judarna. -- Hvad särskildt den judiska religionen angår, hvilar hon, sådan hon framträder hos den moderna judendomens representanter, de s. k. reformjudarna, hvarken på bibeln eller på talmud. Båda dessa hafva öfvergifvits, och de bildade judarna hafva i allmänhet anslutit sig till den äfven i kristenheten rådande otrosoch förnekelseriktningen. Gudstjensten är föga besökt, kulten urvattnad och messias-idén nästan helt och hållet förflygtigad; Messias förklaras vara icke en personlighet, utan en tidsepok eller något dylikt. Emellertid finnes jämte detta reformparti äfven ett ortodoxt, som bygger på den i Gamla testamentet lagda grundvalen och som, gent emot talmudismens förkonstling, återgått till mosaismens enkelhet och profeternas djupa gudsbegrepp. -- Jfr C. F. Heman: "Judafolkets historiska och religiösa verldsställning" (öfvers., Lund 1883). E. J. Ö.