Billingen, ett skogklädt, delvis odladt berg, det största af de s. k. Vestgötabergen, beläget inom Skaraborgs län och sträckande sig inom Vadsbo, Valle, Gudhems och Kåkinds härad. Vid den norre, jämförelsevis brante änden är berget högst -- troligen 178--208 m. (600--700 f.) öfver den mot norr sig utbredande marken --, och der reser sig en särskild bergkulle uppöfver den för öfrigt, åtminstone i stort sedt, tämligen jämna bergsplatån, å hvilken många ganska betydliga mossmarker äfvensom flere sjöar äro belägna. I allmänhet uppgår höjden hos denna bergsplatå till 267--296 m. (900--1,000 f.) öfver hafvet. Bergets längd, i n. och s. eller n. n. ö. och s. s. v., är -- om dess södra fortsättning, Brunhemsberget, medräknas -- omkr. 24,6 kilom. (2,3 mil); största bredden, mellan Sköfde och Varnhems kloster, är ungefär 10,7 kilom, (1 mil). Tvärs öfver Billingens hela bredd sträcker sig, från ö. till v., en ganska tydligt markerad dalgång, i hvilken landsvägen mellan Sköfde och Skara framgår.
Utom den öfverste delen, som består af den massformiga bergarten trapp, utgöres bergets stomme af sedimentära berglager, som tillhöra de kambriska och siluriska formationerna. Dessa berglager, hvilka äro nästan vågrätt utbredda, endast med en svag lutning åt n. eller n. v., bestå af sandsten, som bildar sjelfva basen och med omkr. 30 m. (100 f.) mäktighet sträcker sig under hela B. och långt derutom. Sandstenens lägste, konglomerat-artade, på sjelfva urberget (här gneis) hvilande del har iakttagits endast vid den norre spetsen, i några der belägna qvarnstensbrott. Ofvan på sandstenen ligger en omkr. 24 m. (80 f.) mäktig bädd af alunskiffer, med lager och körtlar af orstenskalk. På alunskiffern, men derifrån skild af ett ungefär 0,3 m. (l f.) mäktigt lager konglomeratartad och glaukonitförande kalk, kommer ortoceratit-kalkstenen. Denne har en mäktighet af omkr. 60 m. (200 f.), är i den nedre delen grå och hvitaktig, men utgöres till sin öfre del af omvexlande röda och gråa kalklager. Ofvanpå ortoceratit-kalkstenen följer en mäktig bädd af omvexlande lerskiffer- och märgelskiffer-lager, de förra vanligen svarta och gråa, de senare röda eller grönaktiga.
På flere ställen i bergets sidosluttningar och vid dess fot, der de olika berglagren träda i dagen, äro dels kalkbruk anlagda (i hvilka alunskiifern användes såsom bränsle), dels flere stenbrott öppnade.
I de öfriga Vestgötabergen (Kinnekulle, Mösseberg, Alleberg, Gisseberg o. s. v.) finnas, ehuru mer eller mindre fullständigt utvecklade, samma slags lager som i B., och man anser, att dessa lager ursprungligen i ett sammanhang utbredt sig äfven emellan dem alla, men under Skandinaviens istid (kanske till en del äfven före denna) blifvit, delvis eller helt och hållet, bortnötta, utom på de punkter, der den hårda, massformiga bergarten trapp såsom ett skyddande täcke utbredt sig öfver de lösare kalkstens- och skifferlagren. På B. bildar trappen en troligen omkr. 30 m. (100 f.) mäktig bädd. E. E.