Read Runeberg

Nordisk familjebok · första upplagan

Björk

Ämne: Träd och skogshushållning · Växter och botanik

Nordisk familjebok, 1:a uppl., band 2 (1878), sp. 612–615 · visa i originalet · läs på runeberg.org ↗

Björk, Bétula. 1) Bot. Växtslägte hörande till nat. fam. Betulaceae, kl. Monoecia L., skildt från sin ende samslägting, alslägtet, derigenom att honhängenas fjäll falla af vid fruktmognaden och ej, som hos alarna, sitta qvar, bildande kottar. En mängd arter finnas i den norra tempererade zonen. Den svenska floran räknar åtminstone fyra arter, två trädartade och två buskartade. De förstnämnde, B. verrucosa och B. pubescens, äro hvarandra mycket lika; de skiljas lättast på årsskotten, hvilka hos den förra äro glatta, men beströdda med små hartsvårtor, hos den senare deremot småludna, utan hartsvårtor. B. pubescens är dessutom vanligen mindre storväxt, mera nordlig och älskar fuktig mark. För öfrigt äro de till karakteren såväl som till utseende så öfverensstämmande, att de af många författare förenas till en kollektivart, B. alba, liksom de äfven båda gå under det gemensamma namnet "björk" i folkspråket, hvilket annars är ganska frikostigt på benämningar äfven för obetydliga varieteter (masurbjörk, glasbjörk, hängbjörk o. s. v.). I den följande beskrifningen sammanfatta vi derför båda arterna.

Björken är Nordens mest karakteristiska löfträd och öfver hufvud kanske det mest egendomliga af alla i vårt land förekommande. Hennes mest i ögonen fallande drag äro den spädhet och spenslighet, som visa sig i alla hennes delar: den smärta stammen, den spetsiga kronan, de fina qvistarna, som ofta, i synnerhet hos gamla träd, hänga slakt ner (var. pendula, häng- eller slokbjörken), de smala bladskaften, de små lättrörliga bladen. Egendomlig är äfven barkbildningen. Korkväfnaden, af hvars beskaffenhet barkbildningen hos alla träd i första hand beror, bildar hos björken, liksom hos några få andra träd (boken, hasseln, körsbärsträdet), ett sammanhängande elastiskt lager, periderm, utanpå barkens öfrige delar, hvilka i sådan händelse kunna fortfara att tillväxa, i samma mån som stammen blir tjockare. Följden deraf blir, att dessa träd länge behålla barken slät. Först vid hög ålder får björken en vanlig, sprickfull bark (jfr Periderm och Fällbark). Vidare består peridermet, "näfvern", af omvexlande hvita och brunaktiga lager (de förra få sin färg genom cellernas lufthaltighet), hvilka småningom afbladas, men så, att ett hvitt lager alltid ligger ytterst-, deraf stammens färg. Dessa båda egendomligheter -- den smärta växten och den släta, hvita stammen -- gifva trädet en synnerlig lätthet och finhet, hvilka egenskaper framträda i synnerhet på våren, då de i förening med de nyutslagna bladens ljusa grönska och aromatitiska doft bilda ett helt af utsökt behag, hvartill tropikernas prisade rikedom säkert ej kan uppvisa någonting motsvarande. -- I motsats mot de flesta andra löfträd, hvilka älska ett sydligare luftstreck och bördig jord, är björken på intet vis nogräknad i afseende på klimat och jordmån. Det är derför i synnerhet våra nordliga landskap eller de ofruktbarare trakterna i södra Sverige (t. ex. vissa delar af Småland och Vestergötland), till hvilkas egendomlighet björken i någon väsentlig mån bidrager. I härdighet öfverträffar hon t. o. m. barrträden. Vid den höjd på fjällen, der barrskogen upphör, vidtager derför en zon. hvars enda träd björken är, den s. k. björk- eller subalpinregionen, utmärkt som den region, der fjällfloran uppträder i sin största prakt och yppighet. På sådana platser blir björken mera lågväxt samt får ett groft och vresigt utseende, hvilket gifvit anledning till att uppställa denna form som en egen art, B. subalpina. -- Björken är ett lika nyttigt som vackert träd. Hon lemnar helt säkert störste delen af allt slöjdvirke, som nyttjas i vårt land. Veden är också både hård,

seg och vacker. Detta sista gäller i synnerhet om "masurn" -- virket af björk, som växt på torr, stenbunden mark. Lika förträfflig är veden som bränsle; i detta hänseende öfverträffas björken endast af boken. Till följd af sin rikedom på pottaska ger björkaskan den förträffligaste lut. Näfvern nyttjas till hvarjehanda ändamål, såsom till dosor, skäppor, skosulor, vid takläggning o. s. v. Användbarheten beror dels af hennes seghet och böjlighet, dels af hennes hartsrikedom, som gör henne ogenomtränglig för vatten och nästan oförruttnelig. I Ryssland beredes deraf, genom en mycket enkel torrdestilleringsprocess, den s. k. "ryssoljan", som nyttjas till beredning af det bekanta rysslädret, hvilket deraf får sin egendomliga lukt. Näfvern af en ostindisk björkart, B. hojopatra, begagnas till beredande af ett slags papper. -- Qvistarna äro till följd af sin seghet mycket använda till qvastar, vispar, vidjor o. d. Löfvet är ett förträffligt foder för boskapen. -- Liksom alla andra öfvervintrande växter måste björken för knopparnas utveckling på våren samla ett reservförråd af näringsämnen. Detta, som hufvudsakligen består af socker, förvaras i stammen. När nu vid källossningen roten börjar uppsuga vatten, blir stammen så fylld af saft, att denna vid borrning utrinner i riklig mängd (ända till 8 knr om dygnet). Af denna söta s. k. "björklag" eller "björklake" kan genom jäsning beredas ett slags dricka eller musserande vin. Lagen af ett par nord-amerikanska arter, B. nigra och B. lenta, användes till sockerberedning.

Af B. verrucosa tinnes en märkvärdig varietet (var. laciniata, Ornäsbjörken), utmärkt genom sina par-klufna blad. Hon uppkom på 1700-talet vid Ornäs i Dalarna, men odlas numera tämligen allmänt.

Af de båda buskartade björkarna är den ena, B. humilis, funnen endast på ett ställe i Småland. Så mycket ymnigare förekommer den andra, dvärgbjörken, B. nana, en lågväxt (sällan alnshög), risig buske med nästan cirkelrunda, nagelstora blad. Hon är ytterst allmän i våra nordliga provinser, men finnes äfven i de sydligares höglända trakter ända nere i Småland och Halland. Hennes egentliga hemvist är skogskärr, hvilka hon alldeles fyller. På fjällen, der hon uppstiger mycket högt i den egentliga fjällregionen, växer hon äfven på mera torr och stenbunden mark. Hon är af så godt som ingen nytta för menniskan, utom i fjällen, der hon för lappen får ersätta både ved och halm. Frukterna och knopparna äro, särdeles under vintern, en hufvudsaklig näring för riporna; deraf benämningen "ripris". I Småland och i några andra delar af vårt land bär dvärgbjörken namnet "fredagsbjörk" eller "fredagsris". En sägen förtäljer nämligen, att vår Frälsare blifvit gisslad med ris af denna björk samt att hon derför blifvit af Gud förbannad och dömd att evigt krypa utefter jorden. I våra floror upptagas ytterligare två arter af björkslägtet, nämligen B. intermedia och B. alpestris, men dessa äro efter all sannolikhet hybrider mellan dvärgbjörken och de båda trädartade björkarna. De äro merendels tämligen hög växta buskar. S. A.

2) Skogsh. Ehuru björken ej är bunden vid någon viss jordmån, är en lerblandad, ej för mager sandjord fördelaktigast för detta träd. Plantan, hvilken såsom späd är ömtålig för torka, fordrar obehindradt tillträde af ljus, liksom trädet i allmänhet ej fördrager skugga. Under de första 10--15 åren växer björken ganska snabbt och bär vid 20 års ålder grobara frön. Då hon växer tillsammans med andra trädslag, kan hon hinna en ålder af 80--100 år, med eljest inträffar hennes mognadstid när hon är 60 år.

Björken uppdrages mest genom sjelfsådd från fröträd, men äfven medelst sådd af frön, som insamlas i September och utsås i askan efter å marken uppbrändt ris, hälst samme höst fröen blifvit insamlade, emedan dessa ytterst lätt blifva odugliga genom att taga till sig hetta, då de förvaras i större mängd. Plantering af björktelningar, hvilka hunnit sådan ålder, att stammen antagit hvit färg, lyckas sällan. C. A. T. B.

3) Paleont. Björkslägtet uppträder mot slutet af kritperioden eller början af den tertiära perioden. Under den senare räknade det många arter och förekom äfven på Spetsbergen. Lemningar af dvärgbjörken har man funnit uti istidens aflagringar i Skåne, Danmark, Tyskland, Schweiz och södra England, ofta i sällskap med lemningar af polarvidet, fjällsippan och andra arktiska eller alpina former. Dessa lemningar bevisa således riktigheten af den åsigt, enligt hvilken den arktisk-alpina vegetationen fordom förekommit på det europeiska låglandet. A. G. N.