Björn, Ursus, zool., typ för en särskild familj, Ursidae, bland de s. k. allätande rofdjuren, hvilkas tandbeväpning, i öfverensstämmelse med deras lefnadssätt, utmärker sig genom frånvaron af någon egentlig roftand. Också lefva björnarna till stor del -- långa tider uteslutande -- af växtämnen. Detta gäller i synnerhet de yngre björnarna; hos de äldre framträder rofdjursnaturen starkare. En art, isbjörnen, är nästan helt och hållet hänvisad till animalisk föda, ehuru äfven han i nödfall förtär allt möjligt, som låter tugga sig. Från de närmast stående familjerna skilja sig björnarna derigenom att de i allmänhet hafva stor och klumpig kropp, kort svans och raka tår med långa, trubbiga klor, som ej kunna indragas. De uppträdde jämförelsevis sent i jordens historia; de äldste, äkta björnarna lefde under den senaste delen af tertiär-perioden. Deras utrustning och lefnadssätt göra dem ej häller i nutiden synnerligen kraftiga att uthärda kampen för tillvaron, (Rofdjur, som gifvit sig till att söka sin föda äfven bland vegetabiliska ämnen, ha också i betydlig mån förlorat den egentliga rofdjurstypens energi.) Derför är björnfamiljen tämligen liten, och arternas former hafva ej hunnit skarpt utprägla sig. Till det yttre kan man visserligen utan stor svårighet urskilja arter och konstanta varieteter; men öfverensstämmelserna i dessas inre byggnad binda dem nära
Fig. 1.
samman med hvarandra. Mest olik de öfriga är isbjörnen (U. maritimus; se fig. 1) med sina hårbeklädda fotsulor. Äfven jonglör-björnen (U. labiatus), från Indien, kan betraktas såsom typ för en från den egentlige björntypen skarpt
skild utvecklingsform och utmärker sig särskildt genom sin långa nos och långa, hängande, särdeles rörliga läppar; men genom malaj-björnen (U. malayanus) och Kordillerernas björn (U. ornatus), hvilka likaledes och i ännu högre grad äro förkrympta björnformer i södern, sammanbindas hans karakterer med våra typiske landtbjörnars. Närmare intill dessa står den nord-amerikanske, i synnerhet på Klippbergen lefvande, griselbjörnen (U. horribilis; jfr Eng. grisly, förfärlig), hvilken utmärker sig både genom sin storlek (hans längd uppgår ibland till 2,5 m. = 8,4 f.) och särskildt genom sina ända till 15 centim. (= 5 tum) långa klor, dubbelt så långa på framtötterna som på bakfötterna. Den skildring man gjort af griselbjörnens blodtörstighet och styrka har i mycket visat sig öfverdrifven, och indianerna jaga honom ofta utan fara. Likaså har man på senare tider funnit allt mera skäl att betrakta både honom och den mindre, svårte, amerikanske björnen (baribalen, U. americanum) endast såsom lokalformer af samma art som Europas och Asiens landtbjörn (U. arctos; se fig. 2). Äfven denne
Fig. 2.
varierar både till storlek och färg (från svart eller mörkbrunt till gulbrunt eller, någon gång, hvitt), utan att dessa olikheter alltid utmärka skilnad i ålder eller kön. Bland dessa varieteter är den isabellfärgade Libanons-björnen (U. syriacus) bekant från den heliga skrift, der det berättas (2 Kon.-b. 2: 23--24) huru han en gång sönderslet 24 piltar, som hånade profeten Elisa. Från England är björnen längesedan försvunnen, och från de mera bebyggda trakterna på Europas fastland är han numera undanträngd; men i skogiga bergstrakter finnes han ännu, t. o. m. i Grekland. Hans utbredning sträcker sig för öfrigt öfver mellersta och norra Asien till Japan och, såsom ofvan blifvit nämndt, till Norra Amerika. I Sverige förekommer han numera endast i Värmland, Dalarna och de nordligare landskapen. Norges fjäll deremot gifva honom äfven sydligare belägna tillflyktsorter och fasta tillhåll. Från säter-lifvet berättas mången historia om björnens besök, hvilka vanligen äro fredliga, om han också ej alltid låter bortskrämma sig af barn. Hans lynne är trögt, men han går och lunkar fort; i träd klättrar han säkert, ehuru långsamt och försigtigt och alltid med bakdelen nedåt. Att hans rörelser hafva en viss likhet med menniskans, har gjort, att man anser honom ega förstånd. Deraf det bekanta yttrandet, att han har en mans vett och tolf mans styrka. Men i vanliga fall, och åtminstone då rofdjursnaturen icke vaknat hos honom, visar han ej något tecken till list. Länge utsatt för förföljelser, har han till slut lärt sig att undfly dessa. Äfven om han funnit smak i animalisk föda, saknar han de egentliga rofdjurens förmåga att smyga eller lura sig till sitt rof, ehuru hans yttre sinnen äro skarpa nog. Han litar då hällre på sin styrka. De största kreatur falla för ett slag af hans ram, och behändigt bär han, äfven i oländig mark, en ko på sina framfötter. Dervid begagnar han sig af samma förmåga att gå på bakbenen, hvilken gjort honom beryktad i djurtämjarens hand, vid den numera sällsynte björndansen. Endast om han såras eller retas, trotsar han menniskans angrepp. När vintern inbryter, söker han i ensligheten sitt ide. Han väljer det vanligen i klippspringor eller hålor under nedfallna träd, eller bygger han det sjelf utaf qvistar, under hvilka han reder en bädd af mossa. Så ligger han (åtminstone här i norden) i sin vintersömn, utan annan näring än det hull han samlat på hösten. Vid denna tid anställes ofta björnjagt, när man funnit ett ide. Antingen angriper man björnen i ett sådant, eller, om han redan blifvit uppskrämd, följer man honom på spårsnö. Eljest jagar man honom äfven med spårhundar. I södern lär han, åtminstone i vanliga fall, ej lägga sig i någon vintersömn (hibernera), utan lefver i stället, liksom annars, sitt tröga och enstöriga lif i skogarna. Denna tröghet i sinnet kommer honom väl till pass, när han tvingas att lefva i fångenskap, der han mindre än andra, mera lifliga, rofdjur lider af frihetens förlust. Man har exempel på att björnar öfver fyratio år uthärdat lifvet i en björngrop. I sådana kan man ock med lätthet få björnarna att fortplanta sig. Kärleken gör för öfrigt ett sällskapsdjur äfven af den frie, eljest enstörige björnen. Björnhannen visar en liflig tillgifvenhet för honan, så länge brunsttiden varar. Honan är ett mönster för moderlig ömhet. I Augusti eller September sker parningen. I Januari eller Februari, medan honan ligger i sitt ide, föder hon 1--3 (sällan 4) små ungar, knappt större än rottor. I fyra veckor äro ungarna blinda, i fyra månader dia de. Ofta lära de följa sin moder, äfven i sällskap med yngre kullar, ända tills de blifva tre eller fyra år. När de blifvit fem år, äro de sjelfva fortplantningsskickliga. Hos oss når björnens kroppslängd knappast öfver 1,7 m. (6 f.), och i södern synes han blifva något mindre; men i Sibirien lär han anträffas med en storlek, som föga understiger griselbjörnens. Både fäll och kött ega värde. För i Sverige dödad björn eller björnunge betalar staten 50 kr. i skottpenningar. F. A. S.
