Blästerverk

Blästerverk, Blästersmide, Osmundsmide, metallurg., äro namn på den äldsta jernberedningsmetoden i Sverige. Den torde leda sin upprinnelse ända ifrån hednatiden. Ännu i slutet af 1700-talet begagnades detta smide tämligen allmänt i Dalarna, och så sent som i början af 1840-talet lär en och annan blästerugn varit att se i nyssnämnda landskap äfvensom i Herjeådalen. Denna jernfärskningsmetod grundade sig på den i åtskilliga af våra landskap ganska ymnigt förekommande myrmalmen. Ugnarna, källingar kallade, voro mycket enkelt "tillställda". På en bottenhäll af glimmerskiffer uppmurades med lerbruk ett ställe (se d. o.) af 0,75 m. (2,5 f.) längd och 0,3--0,45 m. (1--1,5 f.) bredd samt 0,6 m. (2 f.) höjd. Der ofvanpå murades af gråsten med lerbruk en pipa i form af en tratt med en öfre diameter af 1,5 m. (5 f.). Ugnens hela höjd utgjorde 2,1 m. (7 f.). Omkring pipan, på ungefär 0,6 m. (2 f.) afstånd från henne, upptimrades träväggar till ugnens hela höjd; rummet mellan dessa väggar och pipmuren fylldes med jord, som hårdt tillpackades. Ofvanpå denna så bildade vägg täcktes med bräder, så att man erhöll en masugnskrans (se d.o.), på hvilken man kunde stå och förrätta sitt arbete. Till skydd mot antändning täcktes kransen med jordtorfvor. När ugnen skulle påblåsas, fylldes han med på ända rest ved, så lång, att den sköt upp 0,3--0,6 m. (1--2 f.) öfver kransen. Veden antändes, och sedan den fått nedbrinna till glöd, började påsättningen af den förut å ett bål rostade myrmalmen, verket (örket), hvilket uppsattes med skyffel till den mängd, som masmästaren ansåg vara lämpligt. Samtidigt började man trampa de båda bälgarna, och då slagg i tillräcklig mängd bildats, uttappades denna genom ett för detta ändamål i "ställets" vägg gjordt slagghål. Efter 3--4 timmars på detta sätt fortsatt blåsning erhöll man på bottnen af "stället" en jernklump, kallad blästra eller osmund, af 13--17 kilogr. (30--40 skålp.) vigt. Denne klump upplyftes genast ur ugnen, öfver kransen, och lades på en flat sten, der den bearbetades med slägga för att så mycket som möjligt befrias från slagg, hvarefter den med en yxa höggs i tvänne delar, som dock fingo sammanhänga i den ene kanten. Bägge styckena välldes och bearbetades sedan i en vanlig klensmedshärd. Det på detta sätt beredda jernet påstods blifva ganska godt och ej vara besväradt af kallbräcka, hvilket deremot ofta är fallet med sådant jern, som beredes af samma slags malmer efter nu brukliga metoder. C. A. D.