Blodigel, Hirudo L. eller Sanguisuga Sav., zool. och med., är ett i vatten lefvande slägte, hörande till afdelningen Annulata bland maskarna. Den medicinske blodigeln blir 8--15 centim. (26--50 lin.) lång (stundom något längre) och har en långsträckt, plattad samt åt ändarna, synnerligast åt hufvudänden, smalnande kropp, som
består af 95 segment, genom hvilkas rörlighet igeln kan i hög grad utsträcka och sammandraga kroppen. I hvardera änden finnas skifvor, med hvilka igeln kan suga sig fast vid andra föremål och flytta sig. I vatten simmar
han med slingrande rörelser. I munänden finnas tre broskartade käkar, så sammanställda, att de bilda en trestrålig, likvinklig figur. Hvarje käke har den starkt konvexa fria randen besatt med 60 skarpa tänder. Då nu käkarna kunna sättas i rörelse på samma sätt som segment af en cirkelsåg, kan igeln med sina tänder snabbt skära igenom huden, och det sår som bildas har en trestrålig form. Igeln lefver endast af blod och tager, i sitt vilda tillstånd, sin föda vanligen endast 2 gånger om året af i vattnet befintliga kallblodiga djur. Om tillfälle erbjudes, suger han dock dessemellan gerna blod af menniskor eller boskap. En mättad igel behöfver 6 månader att smälta det intagna blodet, och han kan utan ny föda lefva 1 1/2, ja möjligen öfver 2 år. Blodigeln är hermafrodit; de genom två individers ömsesidiga beröring befruktade äggen läggas i kokonger, ur hvilka de små rödaktige ungarna efter någon tid utkrypa. Då de vilde iglarnas antal minskats, har man i senare tid, synnerligen i Tyskland och Frankrike, åstadkommit stora konstgjorda igeldammar, der iglar uppdragas och hvarifrån våra apotek numera vanligen förses med sitt behof af sådana. Igeln är under förvaring ömtålig för mångahanda inflytelser, såsom förorenadt vatten, vissa gaser, stark luftelektricitet o. s. v. samt derjämte utsatt för många sjukdomar. Begagnade iglar böra hälst alls icke -- eller åtminstone först efter lång tid -- å nyo användas, emedan de kunna öfverföra smittämnen från en person till en annan. I svenska farmakopén äro två igelarter upptagna: S. medicinalis Sav., den grå igeln, som förekommer nästan öfverallt i Europa, och S. officinalis Sav., den gröne igeln, som tillhör södra Europa. Genom sina sex långsgående rostfärgade ränder å rygg och sidor skiljas dessa arter lätt från den allmänne hästigeln. Många andra arter gifvas, bl. a. en, som är upptäckt i Sverige, näml. S. albipuncta Wahlb. Jfr Hästigel. O. T. S.