Boa, zool., ett slägte af giftlösa ormar i Södra Amerika, på Antillerna och i Mejico, typ för en särskild familj, Boidae, som karakteriseras genom frånvaron af tänder på mellankäksbenen (framtänder i öfverkäken). Liksom python har boa på sidorna om anal-öppningen utskjutande sporrar (starkast på hannen), märken efter de ej helt och hållet försvunne bak-lemmarna. Liksom python-ormarna och många andra, utmärker sig denne orm dessutom genom sin förmåga att krypa i träd. Med sin starkt utvecklade rullstjert håller han sig fast i trädens stammar och grenar, hvarigenom hela den öfrige kroppen erhåller full frihet i sina rörelser. Sina rof fångar han genom att omslingra dem, hvarefter han antingen ihjelkramar dem eller pressar dem till döds mot den stam, kring hvilken han slingrar sig. De fleste ormar af denna familj skilja sig från pythonormarna genom sina hela (ej, såsom annars är vanligt, tvådelade) plåtar på undersidan af stjerten. Slägtet Boa igenkännes genom sina släta kroppsfjäll och genom hufvudets
beklädnad, som endast vid näsborrarna, hvilka ligga på nosens sidor, och vid munnens ränder består af plåtar, men eljest är sammansatt af småfjäll. Den egentlige och störste boa-ormen, Boa constrictor, som når en längd af omkr. 5,9 m. (20 f.), lefver i de norre och östlige delarna af
södra Amerika, ned till Buenos-Ayres-trakten. Indianerna kalla honom jiboya. Hans färgteckning har gult eller purpur-rödt eller grå-violett till sin grundfärg och utgöres för öfrigt af ett nät bruna och svarta fläckar, fördelade i tvärband och sidofläckar -- de fleste med en ljusare midtflack af kroppens grundfärg --, samanbundna på ryggens sidor. Längs öfver hufvudets sidor och snedt öfver underkäken gå likaledes band af en mörkare färg. Boans lefnadssätt liknar anacondans, med den skilnaden likväl, att den förra saknar den senares förmåga att lefva i vatten och i stället söker sin uppehållsort i de innerste, torraste delarna af skogen, der hon kryper i träden eller tager sin tillflykt in i bergspringor och hålor. Om dagen är hon trög. För menniskan är hon i allmänhet ofarlig. Fångad, vänjer hon sig snart vid sin väktare och blir ganska tam. I menagerierna förekommer hon rätt ofta och visas under namnen kungs-orm och jätte-orm. F. A. S.
