Boccaccio [bocka'ttjå], Giovanni, italiensk författare, jämte Dante och Petrarca grundläggare af den italienska literaturen, föddes 1313 i Paris (enligt andra i Florens eller i Certaldo). Han var oäkta son af en florentinsk köpman och en parisiska samt fick en vårdad uppfostran. Bestämd till köpman, sändes han till Paris för att der utbildas i handelsyrket; men då hans håg alls icke låg deråt, lät fadern honom (omkr. 1331) få komma till Neapel och studera kanonisk rätt. Der voro då många skalder och lärde samlade vid konung Roberts glada hof, och länge dröjde det icke, förrän ynglingen lemnade den honom förhatliga juridiken och i stället hängaf sig åt skaldekonsten, för hvars idkande han allt ifrån barndomen känt den mest afgjorda böjelse. I Neapel träffade han Petrarca, med hvilken han längre fram förenades genom en varm och trogen vänskap, och der såg han 1338 för första gången den af honom under
namnet Fiammetta besjungna Maria, en naturlig dotter till konung Robert och gift med en förnäm neapolitan. Mellan honom och henne uppflammade en kärlek, som var af helt annan art än Dantes till Beatrice och Petrarcas till Laura. Inspirerad af sin lidelse, skref B. omkr. 1340 prosa-romanen Filocopo, i hvilken den omtyckta berättelsen om "Flos och Blancflos" fick tjena som underlag för ändlösa allegorier om dygd och kärlek. I detta, liksom i flere andra af hans arbeten, förekommer derjämte en sällsam hopblandning af antikens mytologi och kristendom. Ungefär samtidigt skref han Teseide, det första försöket i den moderna tiden att åstadkomma ett epos i antikens anda. Nämnda hjeltedikt är skrifven på ottave rime, hvilket versslag B., om han också icke är dess uppfinnare, dock förbättrade och för alltid fastställde till användning uti italienarnas heroiska diktning. Enligt faderns önskan återvände han 1341 till Florens, der saknaden efter Fiammetta gaf upphof åt Ameto, en allegoriserande, på omvexlande prosa och vers skrifven herderoman, genom hvilken han blef skaparen af herdedikten i modern mening, samt åt Amorosa visione, hans svagaste arbete, en lång akrostisk dikt på terziner, i hvilken han framställer de berömdaste kärlekshistorierna från antiken. 1345 är han åter i Neapel. Från detta år förskrifver sig Fiammetta, en kärleksroman, samt Filostrato, ett epos på ottaver, som visar trolöshetens olyckliga följder, och 1346 följde Il ninfale fiesolano, en versifierad allegorisk novell. 1348, då pesten härjade i Florens, började B. sin Decameron, dertill uppmanad af Fiammetta och sin beskyddarinna, drottning Johanna, konung Roberts sondotter och efterträderska. Under de närmast följande åren, till 1360, användes han af den florentinska republiken i flere olika beskickningar, och derunder fullbordade han Decameron (1353) samt skref (1355) Il corbaccio l. laberinto d'amore, en hånfull smädedikt öfver den sinliga kärleken. -- 1361, då han bodde i Certaldo, inträffade en vändpunkt i hans lif. Han uppskrämdes näml. af en döende munks förutsägelser om hans nära förestående slut, och den ditills så lefnadsglade skalden, som i många af sina noveller obarmhertigt gisslat sin tids andlige, betogs nu af ånger och blef sjelf prest, 1362. De följande tio åren tillbragte han dels på resor och dels i Neapel. Under denna tid författade han sina fyra lärda latinska arbeten (två i klassisk mytologi och geografi, två i historia) äfvensom åtskilliga latinska ekloger och bref. Redan omkr. 1350 hade han skrifvit en lefnadsteckning öfver sin älsklingsskald, Dante (den första Dante-biografi som finnes), och när Florens år 1373 upprättade en lärostol för tolkningen af den store skaldens "Divina commedia", kallades B. att intaga denne plats. Han var genast färdig att börja sina föreläsningar, men redan året derpå, innan han hunnit längre än ett litet stycke in på "Infernos" 17:de sång, måste de afbrytas till följd af hans sjukdom, hvilken betänkligt förvärrades genom den smärtsamma underrättelsen om Petrarcas död. Han flyttade 1374 till Certaldo och dog derstädes d. 21 Dec. 1375. B:s betydelse i literaturens historia hvilar icke endast på hans eget författareskap, utan äfven på hans verksamhet för de klassiska studiernas pånyttfödelse. Han var den förste af humanisterna, hvilken egnade sig åt studiet af det grekiska språket (Homeros), som vid den tiden nästan fallit i glömska uti Italien. -- Liksom Petrarcas poetiska riktning bestämdes af den bekantskap han gjorde i Provence med trubadurernas lyrik, så vände sig B. till norra Frankrikes, till truverernas, berättande poesi, hvilken han lärde känna redan under sin vistelse i Paris; de nordfranska fabliaux et contes bilda också underlaget för det enda af hans arbeten, hvars ryktbarhet ännu fortlefver, näml. Il decameron. (Man börjar allt mer bortlägga den förr nyttjade formen "Decamerone".) Genom detta blef han skaparen af den moderna novellen och förvärfvade sig det ärofulla namnet af den italienska prosans fader. Decameron (af Grek. deka, tio, och heméra, dag) innehåller en samling af 100 noveller, hvilka under loppet af 10 dagar förtäljas af ett sällskap af 7 unga damer och 3 unga herrar. Dessa hafva flyktat undan för den förfärliga pest, som 1348 härjade i Florens, och slagit sig ner på ett ensligt landtställe, der de fördrifva tiden bl. a. med att dagligen berätta hvar sin novell. Bland dessa berättelser, hvilka inledas af en åskådlig och gripande skildring af pestens elände, finnas många af en rörande, ja nästan tragisk verkan. Men många äro derjämte till den grad lättfärdiga och osedliga, att, om också deras giftiga verkan i någon mån förmildras af det okonstlade och komiska i framställningen, de icke kunna annat än väcka anstöt hos nutidens bildade läsare. Dertill kommer, att arbetets epokgörande betydelse förnämligast är att söka i formen (språket), men icke i innehållet, hvadan man väl icke utan skäl satt i fråga huruvida främmande literaturer kunna sägas hafva skördat någon vinst af dess öfversättande. Emellertid finnes det öfverflyttadt på de flesta europeiska språk, på svenska af C. Eichhorn (I. II., 1861--62; 2:dra uppl. 1863--64). -- Den första tryckta upplagan af denna bok, hvilken så mångfaldigt nyttjades af följande tiders novellister och dramatiske författare, anses vara från tiden omkr. 1470. Den bästa af de äldre editionerna är den florentinska af 1527. R-n.