Boers [bours], Holl, bönder, holländska kolonister i Kaplandet. Till följd af missnöje med den engelska regeringen, utvandrade 1836 en del af dessa kolonister till det inre af östbetsjuanernas högland, der de grundlade Oranjeflods- och Transvaalska republiken.
1. Boëthius, Jakob, prest, f. 1647 i Kila socken i Vestmanland, blef 1682 filos. magister i Upsala, sedan han året förut blifvit konsistoriinotarie i Vesterås. 1684 blef han lektor vid Vesterås gymnasium och 1686 rektor vid trivialskolan derstädes. 1688 var han styresman både för skolan och gymnasium. 1691 utnämndes han till prost och kyrkoherde i Mora. När Karl XII 1697 i förtid förklarats myndig, höll B. en predikan, som hade till ingångsspråk: "Ve det land, hvars konung ett barn är!" S. å. uppsatte han "Anmärkningar öfver 1686 års kyrkolag och öfver 1693 års riksdagsbeslut", hvilken skrifvelse han sände till konungen, som enligt B:s åsigt borde hänskjuta henne till presteståndet. Närmaste följden af anmärkningarna blef emellertid, att B. togs i fängsligt förvar och fördes till Stockholm, der han förklarades sitt ämbete förlustig och dömdes till döden. Skriften uppbrändes offentligen af bödeln. B. hade redan utvalt text till den predikan, som skulle hållas öfver honom på afrättsplatsen, då dödsstraffet af konungen förvandlades till lifstids fängelse. 1698 fördes han till Nöteborgs fästning. När ryssarna 1702 intogo denna, skickades han af dem till Viborg, och då äfven denne stad hotades af fienden, öfverfördes han till Stockholm (1705). Der hölls han i lindrigt fängelse till 1710, då han frigafs. Han bosatte sig då i Vesterås och 1714 i Kolbäcks socken i Vestmanland, der han dog 1718. -- B. var en lärd, men häftig och ofördragsam man. Såsom ledamot af Vesterås domkapitel låg han ständigt i kif med sina ämbetsbröder, hvilka förklarade honom ovärdig att vara konsistorialis. Sina tankar om det kungliga enväldet ansåg han för gudomliga ingifvelser, som han var skyldig att försvara med sitt lif. B. var äfven en sträng ifrare mot tidens flärd i lefnadssätt och klädedrägt.
2. Boëthius, Daniel, den förres sonsons son, universitetslärare, filosof, föddes i Vesterås d. 4 Okt. 1751, blef 1765 student och 1773 filosofie magister i Upsala. 1775 kallades han till docent i teoretisk filosofi, utnämndes 1779 till e. o. adjunkt och 1783 till professor i praktisk filosofi. Teol. doktor 1800. Död d. 10 Mars 1810.
B. hyllade först Lockes filosofi, men sedan han gjort bekantskap med Kantianismen, omfattade han med värme denna åsigt och verkade med outtröttligt nit för hennes utbredande i Sverige. Han var dock ingalunda blott en eftersägare af den tyske mästaren, utan förbättrade, genom sjelfständiga undersökningar, dennes lära, i synnerhet på den praktiska filosofiens område. Så t. ex. uppvisade han, att sedligheten är Guds kraft i menniskan och således hvilar på en religiös grundval, medan för Kant religionen var endast ett komplement till sedligheten. Vidare sökte han emot Kant göra gällande den åsigten, att sedelagen ej kräfver de sinliga begärens utrotande, men väl deras förädling och underordnande under förnuftet. Inom rättsfilosofien mottog han ett ej obetydligt inflytande af Fichte. Hvad straffrätten vidkommer, protesterade han mot den vedergällningsteori, som hyllades af Kant och från hvilken ej häller Fichte kunnat helt och hållet frigöra sig. B. fattade straffet såsom ett skyddsmedel för staten mot den brottsliga viljan. Genom uppvisandet deraf att menniskans sedliga lif är på samma gång hennes sant menskliga lif och hennes lif i Gud gaf B. uppslaget till den sedligt religiösa verldsbetraktelse, som utgör grunddraget i Höjers, Bibergs, Geijers och slutligen Boströms filosofi. Äfven i många andra hänseenden bidrog han att väcka ett djupare och renare sedligt medvetande hos vårt folk, på hvars högre bildning han utöfvade stort inflytande. Särskildt inverkade han i betydlig mån på J. O. Wallin, Sveriges förnämste andlige talare i nyare tider. (Jfr Nyblaeus, "Den filosofiska forskningen i Sverige", I., senare afd., s. 182 o. f.)
B:s af trycket utgifna skrifter äro följande: Utkast till föreläsningar i den naturliga sedeläran (1782), Minne öfver biskop Rydelius (1783), Om den filosofiska undervisningens ordnande (1794), Om moralitetens grund (svar på en af Leopold utgifven kritik af Kants sedelära), Försök till en lärobok i naturrätten (1799) och Anvisning till sedeläran såsom vetenskap (1807). Dessutom utgaf han en öfversättning af Kants "Grundlegung
zur metaphysik der sitten" (1797) och författade 170 akademiska disputationer. L. H. Å.
3. Boëthius, Jakob Edvard, den föregåendes son, universitetslärare, jurist, f. i Upsala 1789, blef 1812 filosofie magister, 1815 juris licentiat och docent i den juridiska fakulteten, 1818 juris doktor, 1824 adjunkt i allmän lagfarenhet och 1826 professor i samma ämne. B. utmärkte sig ej genom någon omfångsrik författareverksamhet, men var en på sin tid högt skattad lärare och föreläsare samt mycket uppburen af den studerande ungdomen. Död 1849.