Böhme

Böhme (Böhm), Jakob, tysk teosof, föddes 1575 i Altseidenberg, nära Görlitz, och blef 1594 skomakaremästare i sistnämnde stad. Han läste grundligt bibeln och tyckes äfven hafva studerat åtskilliga lärda arbeten, företrädesvis af Paracelsus och V. Weigel. Religiösa grubblerier framkallade hos honom åtskilliga inre syner, hvilka han tillskref Guds omedelbara inverkan, och förmådde honom slutligen att uppträda som författare. 1612 utgaf han sin första skrift, Aurora oder die morgenröthe im aufgang, som bl. a. innehåller hans uppenbarelser. Presterskapet i Görlitz fördömde denna bok, hvilket ännu mer befäste B. i hans åsigter. Efter många förföljelser begaf han sig 1624 till Dresden, der han dog s. å. Bland hans skrifter må för öfrigt nämnas Mysterium magnum, som innehåller en utläggning af 1:sta Mose bok. (Jfr Fechner, "Jakob Böhme und seine schriften", 1857.) -- B. tillhörde den på hans tid gängse mystiska riktningen inom filosofien. Hans egentliga problem var att förklara huru Gud kunde vara fri från ändlighet och brist, på samma gång som han vore grunden till en ändlig och bristfällig verld. Detta problem sökte han lösa panteistiskt. Enligt B. är Gud till sitt ursprungliga väsende enheten af alla motsatser, men för att erhålla full verklighet särskiljer han från sig verlden genom en kemisk process. Verldsprocessen är en öfvergång från elementära och oorganiska krafter till högre och organiska. Äfven det onda blifver ett nödvändigt genomgångsstadium. I utförandet af sin grundåsigt begagnar sig B. af en genomförd parallelism emellan kemiska och moraliska förhållanden. Verldsprocessen, hvars slut är magien, eller andens fulla herravälde öfver naturen, blifver icke fullständig förrän vid verldens ände, då de goda och de onda krafterna helt och hållet skiljas åt och sins emellan fullständigt förena sig i en enhet. B:s filosoferande är starkt uppblandadt med mystiska och fantastiska element och lemnar således ur formel synpunkt mycket öfrigt att önska. Flere af hans tankar återkomma dock i den nyare filosofien, i synnerhet hos Schelling (som under det ena stadiet af sin utveckling mottog direkt inverkan af B.) och i viss mån äfven hos Hegel. L. H. Å.