Böhmen, fordom sjelfständigt konungarike, nu en del ("kronland") af österrikiska monarkien, med titel af konungarike. Det är beläget mellan 48° 33' och 51° 4' n. br. samt 30° och 34° ö. lgd och gränsar i n. v. till konungariket Sachsen, i n. ö. till preussiska prov. Schlesien, i s. ö. till Mähren, i s. till Österrike och i s. v. till Bajern. Landets ytinnehåll är 51,955,78 qv.-kilom. (936,1 qv.-mil).
Naturbeskaffenhet. B. omgifves på nästan alla sidor af berg, hvilkas sträckningar i det närmaste sammanfalla med de politiska gränserna. I s. v. omslutes det af Böhmerwald, hvartill sluta sig utsprång af Fichtelgebirge; i n. v. af Erzgebirge, hvilka sluta vid Elbe, och Lausitz-bergen, som fylla norra hörnet af landet; i n. ö. löpa, parallelt med Böhmerwald och Fichtelgebirge, Sudeterna, Riesengebirge och deras fortsättning, som under namnet Isergebirge sträcker sig norrut ända till Lausitz-bergen; i s. ö. sammanbindas de två parallella bergsträckningarna af det böhmisk-mähriska höglandet, som utan några skarpt framträdande bergskammar småningom sluttar inåt bägge landen och skiljer deras vattensystem. Det sålunda på alla fyra sidorna af höjder omgifna B. är dock ej någon kitteldal, utan består af terrasser, som från Böhmerwald sänka sig i nordostlig riktning mot Elbe, på längden åtskilda af slingrande, skarpa flodfåror och på tvären genomskurna af Moldaus djupa floddal. -- Alla inom landet upprinnande floder, med undantag af Neisse, tillhöra Elbes vattensystem. Denna flod upprinner på Riesengebirge, genomflyter norra B. i en båge mot 50:de graden och upptager från höger Iser samt från venster Adler, Moldau och Eger. Af dessa är Moldau den vigtigaste. Hon upprinner vid södra gränsen, går i nordlig riktning samt mottager från höger Luschnitz och Sazava, från venster Votava och Beraun. -- Endast få och obetydliga sjöar finnas, nämligen på Böhmerwald. Deremot eger landet så mycket flere dammar, hvilkas sammanlagda ytinnehåll utgör omkr. 400 qv.-kilom. (7,2 qv.-mil). -- Klimatet liknar mellersta Tysklands; medeltemperaturen är 7 1/2--9° C.
Materiel kultur. Böhmen är ett af Europas fruktbaraste land. Endast 3 proc. af ytinnehållet anses improduktivt; omkr. 48 proc. är åkerjord, 12 proc. ängar samt träd- och vingårdar, 8 proc. betesmark och 29 proc. skog. Vid jordens skötsel är vexelbruk allmänt. De vigtigaste produkterna äro: spanmål, hvaraf en betydlig mängd utföres, vidare lin, hampa, raps äfvensom skidfrukter, köksväxter, potates, humle, frukt och något vin. De största skogstrakterna finnas på Böhmerwald. Värdet af jordegendomen beräknades 1871 till 4,333 mill. kr. och af jordens afkastning s. å. till 717 mill. kr. -- Boskapsskötseln har icke nått någon synnerligen hög grad af utveckling. Antalet husdjur uppgick 1869 i runda tal till 190,000 hästar, 1,602,000 nötkreatur, 1,106,000 får (hälften af förädlad ras), 228,000 svin, 194,000 getter och 15 mill. höns. De bäste hästarna finnas i landets södra och östra delar; i Kladrub ligger ett berömdt stuteri. Hornboskapen är af sämre art. Fårskötseln står synnerligen högt; årliga ull-afkastningen är öfver 11 mill. kilogr. (282,000 ctr). Biskötsel drifves starkt (140,000 kupor 1869), silkesodling ej utan framgång. Till följd af de många djurgårdarna (59 till antalet) och fasanerierna (160) finnes god tillgång på villebråd. Af rofdjur träffar man endast vildkatten, gräflingen, hamstern och räfven. I dammarna drifves betydligt fiske, i synnerhet af karpar; i bergströmmarna fångas foreller, i Elbe och Moldau lax och stör. I öfre Moldau och Votava fås perlor. -- Mineral-rikedomen är stor, hvadan bergshandteringen är betydlig, större än i någon annan del af Österrike. Produktionsvärdet steg 1873 till omkr. 54 mill. kr. Mest brytes silfver (16,500 kilogr. årl.), jern (70 1/2 mill. kilogr.), bly (31,000 kilogr.), blyglans (omkr. 2 mill. kilogr.), tenn (öfver 1/2 million kilogr.), svafvel, grafit och alun (1/2 mill. kilogr.). I mindre mängd förekomma guld, nickel, vismut, arsenik, antimon m. m. Stenkol (öfver 2,500 mill. kilogr. 1873) brytes företrädesvis i trakten af det n. v. om Prag belägna Kladno (med 180 koks-ugnar), och brunkol (5,600 mill. kilogr. s. å.) mest i nordvestra B. För öfrigt finnes tillgång på porslinslera, förträfflig byggnadssten, qvarn- och slipstenar, ädla stenar och halfädelstenar (mycket berömda granater). -- Antalet mineralkällor är mycket stort, särdeles i nordvestra delen, der de mycket besökta badorterna Karlsbad, Marienbad, Franzensbad och Teplitz ligga. -- I afseende på industrien intager B. främsta rummet i hela monarkien. Vigtigast är ylle- och bomulls-industrien (öfver 1/2 mill. spindlar och omkr. 12,000 väfstolar). Hufvudorten för denna näringsgren är Reichenberg. Linnetillverkningen (280,000 spindlar 1874), hvilken sysselsätter 50,000 menniskor, har sin medelpunkt i Trautenau. Bergshandteringen (se ofvan), som 1871 gaf 37,500 menniskor arbete, intager andra rummet, hvad industrien vidkommer; i det tredje står glasindustrien, som i 120 hyttor och 200 sliperier sysselsätter öfver 24,000 personer och årligen producerar för ett värde af omkr. 18 mill. kr. Glastillverkningen, som infördes från Venezia på 1200-talet, drifves företrädesvis i Böhmerwald och är den yppersta i verlden. Storartade fabriker finnas vidare för tillverkningen af kemikalier, färger, koraller, sten- och lervaror, papper, tenn- och blecksaker, leksaker, hvitbetssocker (159 fabriker 1874, med en produktion af 100 mill. kilogr. råsocker och 31 mill. kilogr. melass). I trakten af Erzgebirge idkas spetsknyppling. -- Handeln är omfattande. Värdet af utförseln öfverstiger merendels värdet af införseln. Transitohandeln är mycket liflig, enär nästan alla för österrikiska monarkien bestämda kolonialvaror från Hamburg och Bremen söka sig väg öfver Prag. Elbe och Moldau erbjuda handeln en segelbar sträcka af 353 kilom. (48 mil). Schwarzenberg-kanalen, som förbinder Moldau och Donau, begagnas endast till timmerflottning. Jernvägarna, för hvilka Prag är medelpunkten, hade 1872 en längd af 2,468 kilom. (336,5 mil). Postanstalternas antal uppgick 1874 till 1,111, och dessa befordrade 65 millioner bref. Telegraflinierna sträckte sig s. å. öfver 7,544 kilom., telegrafstationerna voro 230, och antalet befordrade telegram 1,762,300. 1869 funnos i B. 372 städer och 226 köpingar.
Befolkningen. Innevånare-antalet uppgick 1876 till 5,361,506 personer, hvaraf 2,561,687 män och 2,799,819 qvinnor. Till nationaliteten äro 61 proc. tsjecher (slaver), 37 proc. tyskar och 2 proc. judar. Tsjecherna bo i det inre af landet samt i dess östra och sydöstra delar; tyskarna hafva slagit sig ned i gränsdistrikten. Största delen af innevånarna (96 proc.) tillhör den romersk-katolska kyrkan. Endast omkr. 100,000 protestanter finnas, och af dessa äro öfver hälften reformerta.
Andlig kultur. Undervisningsväsendet intager en för ett katolskt land jämförelsevis hög ståndpunkt. För den högre undervisningen är sörjdt genom ett universitet samt ett tyskt och ett tsjechiskt polytekniskt institut -- alla i Prag. Af högre tillämpningsskolor märkas: handelsakademierria i Prag och Reichenberg, landtbruksinstituten i Liebwerda och Tabor, skogsskolan i Weisswasser, bergsskolan i Przibram, konstakademien och musikkonservatoriet i Prag, två döfstum-institut, flere slöjdskolor och tre landtbruksskolor. Elementar-undervisningen ombesörjes genom 55 högre och lägre läroverk. 1874 funnos 4,546 folkskolor med 689,467 lärjungar. Skolgången är obligatorisk för barn mellan 6 och 14 år. För lärares utbildning finnas 6 tyska och 5 tsjechiska seminarier, för prestbildningen 5 teologiska läroverk. Till höjande af det andliga lifvet bidraga böhmiska nationalmuseet ("Ceské museum", stiftadt 1818) och böhmiska vetenskaps-samfundet, bägge i Prag.
Författning och förvaltning. B. är ett ärftligt konungarike. Dess författning grundar sig företrädesvis på det kejserliga patentet af d. 26 Febr. 1861 och lagen om omedelbara riksråds val af d. 2 April 1873. Till deputerade-kammaren i cisleithanska riksrådet sänder B. 92 medlemmar. Landets enskilda angelägenheter afgöras af en landtdag, bestående af 5 sjelfskrifna (de fyra biskoparna samt universitetets rektor) och 236 för sex år valda ledamöter, näml. 70 representanter för de store godsegarna, 87 för städerna och industri-orterna samt 79 för landskommunerna. Landtdagsmännen väljas: för landsbygden af medelbart valda elektorer, för städerna af direkt utsedda valmän. Landtdagen sammanträder på kallelse af kejsaren, vanligtvis årligen; dess ordförande utnämnes af kejsaren och bär titeln "oberst-landmarschall". Som högsta autonoma myndighet fungerar, då landtdagen ej är samlad, ett dess utskott (landesausschuss), genom hvilket en del af landets förvaltning ombesörjes. I spetsen för civilförvaltningen står för öfrigt ståthållare-ämbetet (stattgalterei) i Prag. I administrativt hänseende är B. deladt i 89 "bezirke" (områden) under en "bezirkshauptmann", men sjelfstyrelse har i icke ringa mån införts, och en del af förvaltningen är öfverlåten åt bezirks-representationerna. Städerna Prag och Reichenberg äro undantagna från bezirks-indelningen och hafva särskild författning. -- Rättskipningen utöfvas i första instansen af 15 domstolar, vid
hvilka jury är införd, 1 handelsdomstol och 208 bezirks-rätter. I andra hand dömer "das oberlandesgericht" i Prag. Landets direkta skatter utgöra omkr. 40 mill. kr., de indirekta omkr. 70 mill. -- För militärförvaltningen är landet indeladt i 10 rekryteringsdistrikt och lyder under general-kommandot i Prag. Dess vigtigaste fästen äro Josephstadt, Theresienstadt och Königgrätz, hvilkas strategiska betydelse dock är tvifvelaktig. -- I spetsen för kyrkoförvaltningen stå en katolsk ärkebiskop (med säte i Prag), och trenne katolska biskopar (i Leitmeritz, Königgrätz och Budweis) samt två protestantiska superintendenter (en för lutheranerna och en för de reformerte). De katolska församlingarnas antal är öfver 1,800. -- B:s vapen är ett i språng varande silfverlejon med guldkrona och dubbel svans, i rödt fält. Dess skyddspatroner äro den hel. Johan af Nepomuk och den hel. Venceslav (Wenzel).
Historia. Böhmen (Lat. Boihemum, Bohemum, Bohemia) är uppkalladt efter de först kände innehafvarna af landet, de keltiske bojerna, som vid tiden för Kristi födelse undanträngdes af de germanske markomannerna. Dessas makt bröts genom väldiga strider mellan dem och romarna i 2:dra årh., och efter 4:de årh. försvinna de ur historien. B. var sedan i andra germanska stammars ego, tills i 6:te årh. tsjechernas slaviska stam invandrade. Denna kom snart under avarernas välde, men afskuddade sig oket under anförande af Samo, enligt uppgift en frankisk köpman, som tsjecherna 623 valt till konung. B. vardt medelpunkten i Samos stora slaviska rike (hvilket omfattade samtliga slaviska landen i den nuv. österrikiska monarkien), men det sönderföll efter hans död (662). Bland hans närmaste efterträdare i B. nämnas Krok och dennes i sagorna firade dotter Libusja (omkr. 700). Det förtäljes, att hon tog till make en bonde vid namn Przemysl och genom honom blef stammoder för przemyslidernas ätt, hvilken sedermera herskade i B. till 1306. Efter hennes död lär det sagolika böhmiska qvinnokriget hafva inträffat. Tsjecherna mötte med framgång Karl den stores och Ludvig den frommes angrepp, men blefvo (871--94) kufvade af den mähriske eröfraren Svatopluk, eller Sventibold. Under 800-talet vann kristendomen insteg i B., i synnerhet från Tyskland. Hertig Borzivoi, den förste przemyslid, hvars tillvaro är historiskt styrkt, lät dock döpa sig vid Svatopluks hof och antog den lära, som "slavernas apostlar", Cyrillus och Methodius, predikat. Men följderna för B. af dessa missionärers verksamhet voro ringa. Ej endast i kyrkligt, utan äfven i politiskt afseende slöt B. sig till Tyskland, i det de tsjechiske höfdingarna -- ännu bildade tsjecherna flere af hvarandra tämligen oberoende stammar -- 895 hyllade den tyske konungen Arnulf. Men sedan Spitiniev I, Borzivois son, 912 åvägabragt stammarnas förening under en hertig, angrep ett nationelt hedniskt parti både tyskeri och kristendom, och hertig Venceslav den helige, som gynnade båda, mördades (930). Hans broder Boleslav I (936--67) uppsteg då på tronen, jagade bort de tyske presterna och förde en fjortonårig strid med kejsar Otto I, som han till sist nödgades erkänna för öfverherre och vid hvars sida han på Lech-fältet (955) stred mot magyarerna. Under Boleslav I och hans fromme son Boleslav II (967--99), hvilken inrättade ärkebiskopssätet i Prag (973), växte riket i omfång (det sträckte sig öfver Schlesien och Stor-Korvatien ända ned till Weichsel); men efter deras död föll det i spillror. Den polske Boleslav Krobri gjorde sig 1003 till herre öfver B., men kunde allenast en kort tid bibehålla sig vid makten, och przemyslidernas restauration kunde ske endast genom hjelp från Tyskland, till hvilket land B. kom i allt större beroende. Brzetislav I (1037--55) förenade Mähren med B. och införde seniorats-arfföljd. Vratislav II (1061--92) fick 1086, för de goda tjenster han gjort kejsar Henrik IV, personlig konungavärdighet. Under Brzetislav II: s tid (1092--1100) utplånades i landet de sista spåren af hedendomen, och den latinska ritualen infördes i stället för den slaviska. Denne konungs äfvensom Vladislav I:s (1110--17) och Sobjeslav I:s (1125--40) regeringstid fylldes af tronstridigheter, till hvilka den gällande arfsrätten gaf rik anledning och som beredde i synnerhet tyskarna tillfälle att inblanda sig i landets angelägenheter. Sobjeslav återförde någon ordning i landet, men måste mot sina vedersakare stödja sig på tyskarna, hvilka hoptals drogos in i B. Äfven Vladislav II (1140--73) fann för en tid hos kejsaren hjelp mot medtäflare om makten; Fredrik Barbarossa gaf honom (1158) personlig konungavärdighet. Efter nära tjugofem-åriga oroligheter, under hvilka tio furstar af det gamla herskarehuset tvistade om tronen och riket råkade på fall, lyckades Przemysl Ottokar I (1197--1230) komma till makten och för framtiden gifva stadga åt landets styrelse, derigenom att han införde en på förstfödslorätt grundad tronföljd, hvarjämte han af kejsaren erhöll ärftlig konungavärdighet (1212). Hans sonson Ottokar II (1253--78), B:s mäktigaste konung, gjorde sig till herre öfver de land, som motsvara den nuv. österrikiska monarkien, med undantag af Tyrolen och Salzburg, så att hans välde i söder sträckte sig ända ned till Adriatiska hafvet. I norr ryckte han till sig delar af Polen och gjorde vid Östersjöns kust lyckliga korståg mot de hedniske preussarna. Vid försöket att återtaga de tyska landen, för hvilka han vägrat kejsar Rudolf af Habsburg hyllning och hvilka han nödgats afstå, stupade Ottokar på March-fältet, i strid med nämnde kejsare. Sedermera var hans kloke son Venceslav II konung i Polen (1278--1305), och efter hans död stod Venceslav III rustad att med vapen häfda äfven åt sig rätten till denna krona, då han lönmördades i Olmütz (1306). Med den sistnämnde utgick przemyslidernas gamla ätt. -- Efter några år af osäkerhet och oro kallades en ättling af det luxemburgska huset (1310--1437) på B:s tron. Johan (1310--46), en son till tyske kejsaren Henrik VII af Luxemburg och svåger till den siste przemysliden, afstod från anspråken på Polens krona, mot det att han kom i stadgad besittning af Lausitz och fick öfverhögheten öfver Schlesien. Under denne krigiske konungs son Karl (1316--78), såsom tysk kejsare Karl IV, nådde B. sin högsta blomstring. Ett universitet stiftades i Prag (1348), den inre ordningen befästes, samfärdseln främjades, och industrien lyftes, i synnerhet genom inflyttade tyskar. Men mot den allt för mycket kring sig gripande germaniseringen, hvilken redan de siste przemysliderna underlättat och som nu, under konungar af tysk härkomst, sköt än större fart, vaknade en nationel tsjechisk rörelse. Denna stod i icke ringa sammanhang med reformatorn Johan Hus' uppträdande under Karls son Venceslav IV (1378--1419). Straxt efter dennes död utbröto de s. k. husit-krigen, som i 16 år spredo förödelse öfver B. och tillgränsande land. En tids lugn inträdde, sedan böhmarna 1436 ändtligen som konung erkänt kejsar Sigismund, Venceslavs broder, och en kyrklig förlikning åvägabragts. Men under Sigismunds måg och efterträdare, Albrekt af Habsburg (1437--39), och dennes son Vladislav posthumus (1440--57), som kom till verlden efter faderns död, flammade striden upp på nytt; det husitiska partiets seger förvandlade B. till ett valrike. Den förre riksföreståndaren, den husitiskt sinnade, statskloke Georg Podiebrad (1458--71), valdes bland sex pretendenter till konung, förnämligast genom den husitiske ärkebiskopen Rokyczanas inflytande. Trots påfvens bullor och sin egen mågs, den ungerske konungen Mathias Corvini, korståg visste Podiebrad att försvara religionsfriheten och sin krona. Efter hans död kom med prins Vladislav af Polen (1471--1516) det jagellonska huset (1471--1526) på tronen. Äfven denne måste visserligen uthärda ett krig mot Mathias Corvinus och till honom afträda Mähren, Schlesien och Lausitz (1479), men han förenade åter dessa land med B., sedan han efter Mathias' död blifvit vald till konung jämväl i Ungern (1491). Vladislav bragte genom religionsfreden i Kuttenberg (1485), der fri religionsutöfning tillerkändes husiterna, bekännelsestriden till slut; men den omständigheten att både han och hans son Ludvig den brådmogne (1516--26) så ofta voro frånvarande (de residerade nämligen i Ungerns hufvudstad, Buda) gaf adeln tillfälle att under inbördes fejder rifvas om makten och ställa de lägre klasserna i ett allt djupare beroende. Sedan Ludvig, under en strid mot turkarna, stupat i slaget vid Mohacz (1526), valde böhmarna till sin konung hans svåger Ferdinand, af huset Habsburg, hvilket furstehus sedan den tiden regerat i landet. Ferdinand I (1526--64), kejsar Karl V:s broder och efter dennes tronafsägelse sjelf kejsare (1556), ingick visserligen, för kronans vinnande, på en valkapitulation, som gaf böhmarna de vidsträcktaste friheter, men förstod att genom personlig kraft öka konungamaktens inflytande. Efter en kortare strid lät han, trots de protestantiska ständernas motstånd, på "den blodiga landtdagen" (Aug. 1547) förklara B. för ett arfrike. Hans ständiga penningenöd och religiösa förföljelser ådrogo honom mycket hat. Hans plan att göra den katolska bekännelsen allenaherskande i ett land, der den protestantiska rörelsen hade funnit så stark genklang, strandade mot det kraftiga motstånd, som gjordes honom i synnerhet af husiterna, hvilka (1554) tvungo honom att gifva deras konsistorium särskilda beskyddare (defensorer) ur herre- och riddareståndet. Deremot öppnades ett jesuit-kollegium i Prag (1556), hvarest 1562 en katolsk ärkebiskop åter insattes, den förste sedan 140 år. Ferdinands son Maximilian II (1564--76) styrde med mycken religiös fördragsamhet. Den bekännelsefrihet, som han medgaf, lemnades en tid oantastad äfven af hans son och efterträdare, Rudolf (1576--1611); men påverkad af den ärkekatolske Ferdinand af Stejermark, som han, med förbigående af sina bröder, ämnade till sin efterträdare, stängde han några af protestanternas kyrkor (1602) och försökte införa ett slags inqvisition (1606). De protestantiska ständerna i Rudolfs arfland (Böhmen, Österrike, Mähren och Schlesien) slöto då ett skyddsförbund, och Rudolfs från tronföljden uteslutne broder, Mathias, fann lämpligt att sälla sig till dem och drog med härsmakt mot Prag. Rudolf måste (1608) afträda Österrike, Ungern, Mähren och Schlesien till Mathias, hvilken erkändes för hans efterträdare jämväl i B., och sedermera utfärda det ryktbara "majestätsbrefvet af d. 12 Juli 1609", hvaruti fullkomlig religionsfrihet tillerkändes de evangeliske. Når Mathias (1612--19) kommit på tronen, försonade han sig snart med Ferdinand och ingaf protestanterna stora farhågor genom flere åtgärder, som stredo mot majestätsbrefvets innehåll. Då han slutligen öfverlemnade B:s regering åt ett ståthållareskap, af hvars tio medlemmar sju voro katoliker, sammanträdde (i Mars 1618) en representation af de protestantiska ständerna och af sände till kejsaren en skrifvelse, med begäran att majestäts bref vet skulle hållas vid makt. Ett skarpt svar kom från Wien. Protestanterna funno, att faran ej kunde afvärjas annat än med vapen, och så inträffade (d. 23 Maj 1618) revolutionen i Prag, då de kejserlige ståthållarna Martinitz och Slavata misshandlades och gnistan till trettioåriga kriget tändes. Dagen derefter tillsattes en provisorisk regering af trettio personer, och grefve Henrik Mathias von Thurn utnämndes till härens befälhafvare. Kejsaren var böjd för eftergift, men Ferdinand, hvilken 1617 erkänts som hans efterträdare i B., rådde till våld. Till en början hade böhmarna framgång; de förklarade Ferdinand, "såsom trosfrihetens arffiende samt Spaniens och jesuiternas slaf", afsatt och valde derefter (d. 27 Aug. 1619) kurfursten af Pfalz, Fredrik V, till sin konung. Men slaget på Hvita berget vid Prag (d. 8 Nov. 1620) gjorde ett hastigt slut på dennes välde. Ferdinand II (1620--37) befäste nu sin makt med fruktansvärda medel. De upproriske, om man så kan kalla dem, straffades med fängelse, stupstock och godsindragningar (genom hvilka i synnerhet Wallenstein och jesuiterna riktade sig), landets politiska och religiösa frihet gick under, och B. förvandlades till en katolsk provins inom habsburgska
monarkien. Protestanterna, som utgjort nära 3/4 af hela befolkningen, drefvos i landsflykt; i stället strömmade jesuiterna in i landet och förde ett långvarigt utrotningskrig ej endast mot kättare, utan mot sjelfva den tsjechiska nationaliteten och hennes tungomål ("otrosliteraturens, husiternas och protestanternas språk"!). Under trettioåriga kriget ökades olyckorna: katolska och protestantiska härar utsögo landet, och folkmängden, som vid krigets början uppgick till 3 mill., hade vid dess slut sjunkit till 800,000. -- Efter kejsar Karl VI:s död (1740) gjorde kurfursten Karl Albrekt af Bajern anspråk på B. och lät i Prag kröna sig; men Maria Teresia (1740--80) lyckades drifva honom ur landet. Under hennes och ännu mer under hennes sons, Josef II:s (1780--90), regemente blef B. föremål för reformer och en mera nitisk omvårdnad från styrelsens sida: lifegenskapen upphäfdes, folkbildningen främjades, ett toleransedikt utfärdades (1781), och näringarna fingo nytt lif. Dessa och andra sociala reformer, bland hvilka likväl somliga mottogos med missnöje och sedermera verkligen upphäfdes, banade vägen för ett högre nationelt och politiskt lif. Visserligen lemnade den stora franska revolutionen och hennes idéer B. i det närmaste oberördt, men icke så 1848 års händelser. I B. blef efter denna tid ett allmänt rop på politisk frihet och tillgodoseende af tsjechernas rätt gent emot tyskarna. Straxt efter underrättelsen om det franska konungadömets fall beslöts, på ett talrikt besökt folkmöte i Prag (d. 11 Mars), en adress till kejsaren, med begäran om politisk och nationel frihet (bl. a. Schlesiens och Mährens införlifvande med B. och ett för de tre landen gemensamt parlament). Samtidigt utbröto Mars-oroligheterna i Wien. Den kejserliga styrelsen måste beqväma sig till eftergifter. En kejserlig skrifvelse (af d. 18 April) medgaf för B. fullkomlig likställighet mellan tsjecher och tyskar, särskild central-myndighet och upphäfvande af godsegarnas domsrätt m. m. Men knappt hade utsigterna till den allmänna politiska friheten börjat ljusna, förrän i B. striden mellan de båda nationaliteterna trängde allt annat i bakgrunden. Till motvigt mot tyskarna, som i germansk entusiasm sökte möjligheten till och skyddet för friheten i anslutning till Frankfurt-parlamentet och B:s fortsatta förening med Tyskland, sammanträdde i Prag (i Juni 1848) en kongress af slaver (representanter för tsjecher, slovaker, polackar, rutener, kroater, ryssar m. fl.). En blodig gatustrid i Prag (d. 11 Juni och följande dagar) mellan befolkningen och den tyska militären, som stod under furst Windisch-Grätz' befäl, samt Prags derpå följande bombardement (d. 15 s. m.) medförde stadens underkastelse och kongressens sprängning. Men nationalitets-striden fortfor: på den första konstituerande österrikiska riksdagen (1848) stodo de tsjechiska ombuden, som fyllde högern, på regeringens sida, medan tyskarna utgjorde den oppositionella venstern; de tsjechiske deputerade åstadkommo, efter Oktober-revolutionens utbrott i Wien, riksdagens flyttning till Kremsie (i Mähren), och, i hopp om erkänsla af regeringen, understödde de henne i striden mot magyarerna. Men deras inflytande tog en ände med riksdagens upplösning och utfärdandet af den oktrojerade författningen. Endast på det sociala området och i pressen kunde de tsjechiska sträfvandena gifva sig luft. Men sedan genom det olyckliga kriget 1859 den österrikiska styrelsens absolutism blifvit knäckt och B. genom Februari-författningen af 1861 återfått sin landtdag, lyckades tsjecherna vinna ett öfvervägande inflytande på denna och genomdrifva sina ledares val till riksrådet. I dettas representantkammare slöto de sig till polackerna och motarbetade som "autonomister" och "federalister" ministèren Schmerlings helstatsplaner, hvarjämte deras sträfvan gick i en allt mera panslavistisk riktning. Deras ledande män, en Palacky, en Rieger m. fl., yrkade rent af anslutning till Ryssland, och då de icke kunde skapa någon slavisk majoritet i riksrådet, lemnade de detta under protest (1863). Den federalistiskt sinnade Belcredi, som 1865 efterträdde Schmerling, gaf tsjecherna godt hopp, men detta afklipptes, när (1867) Beust fattade statsrodret. Tsjechernas opposition gaf sig nu luft deruti att de vägrade företaga val till riksrådet, men de tyske böhmarna bragte valen till stånd trots invändningar af tsjecherna; dessa demonstrerade vid etnografiska utställningen i Moskva på bullersamma folkmöten och lemnade tillika landtdagen, sedan de i en "deklaration" framställt sina fordringar. Minnesfesten öfver Hus (d. 5 och 6 Sept. 1869) gaf anledning till nya utbrott af den tsjechiska nationalkänslan. Sedan tsjecherna vid valen till landtdagen 1870 kommit i majoriteten, vägrade de sända ombud till riksrådet; deras hopp om en lika sjelfständig ställning inom monarkien som den, hvilken Ungern förskaffat sig, var nära att förverkligas af Hohenwarths ministèr, i hvilken tvänne tsjecher (Jireczek och Habietinek) hade säte; men ett enstämmigt rop från tyskarna inom hela monarkien förmådde kejsaren att i sista ögonblicket vägra bekräftelse på deras fundamental-artiklar (1871). Den författningstrogna ministèren Auersperg kom nu till styret; den böhmiske ståthållaren Kollers kraftfulla förvaltning och införande af direkta riksrådsval (1873) förlamade yttringarna af tsjechernas opposition. Dessutom har på senare tiden en splittring uppstått mellan tsjecherna sjelfva, i det en del af dem (gammal-tsjecherna) ställt sig i nära förbindelse med de feodale och klerikale samt undandragit sig att skicka ombud vare sig till landtdagen eller riksrådet, då deremot en annan del (ung-tsjecherna) hyllar mera frisinnade åsigter och, sedan 1874, låtit representera sig vid landtdagen.