Bonde, gammal svensk adlig slägt, som i familjevapnet förer en båt tvärs öfver skölden eller på sned i densamme, någon gång med en vippa i hvardera änden. De, som först förde detta vapen, voro, efter hvad man nu vet, Tord B., riddare, konungens råd, d. 1329, farfars farfar till konung Karl Knutsson, och Peter Jonsson B., som 1323 underhandlade om fred med ryske storfursten Jurij Danielovitsch och som någon tid var fogde på Viborg. Ätten delade sig på 1500-talet i fyra grenar: Stensholms-grenen, som utgick 1710; Laihela-grenen (friherrlig), som utgick 1712 och från hvilken den ännu lefvande greflige grenen af Björnö härstammar; vidare Borrö- och Fituna-grenen, eller den nu lefvande friherrliga ätten, och den 1868 utdöda adliga, samt Säckestads-grenen, som utgick 1765. Af denne gren voro grefvarna af Säfstaholm ätteläggar. A. B. B.
1. Bonde, Tord, riksmarsk, son af riksrådet Karl B. till Penningby, var en af de riksråd, som i Febr. 1452 beseglade Karl Knutssons påbud om upptagandet af en stor skeppsskatt. S. å. öfverrumplade och återtog han på konungens befallning Lödöse som danskarna eröfrat och befäst, samt tillfångatog straxt derpå den förrädiske Ture Turesson Bielke på Axevall. Han belönades med utnämning till höfvitsman på Axevalls slott och öfver hela Vestergötland. Sedan det 1453 med danskarna ingångna stilleståndet hade gått till ända, ryckte han om våren 1455 in i Småland, der han med böndernas hjelp intog och förstörde det af danskarna byggda fästet Danaborg, och vände sig derefter mot Elfsborg. Detta kunde han visserligen icke återtaga, men till motvärn anlade han vid Göta elf tvänne skansar, Billingsborg och Gullborg, samt drog slutligen in i Bohus län, vid hvars kust han uppförde fästet Karlsborg och slog en tiodubbelt starkare norsk styrka, som anryckt till dess förstörande. På detta fäste blef han i Maj 1456 förrädiskt mördad af slottsfogden Jösse Bosson, en dansk man, som dervid var ett verktyg i sina landsmäns händer. Tord B., som var gift med Iliana Tott, sörjdes djupt af konung och folk. A. B. V.
2. Bonde, Karl, friherre, riksråd, guvernör i bergsamtet, f. 1581, var son af furstliga rådet Filip B. Han började sin tjenstemannabana såsom kammarherre hos Karl IX och blef 1607 ståthållare öfver Dalarna samt Koppar- och Jernbergslagen, hvilket höfdingedöme efterhand förstorades med Salberget, Vesterås och Vestmanlandsbergslagen. 1622 blef han kammarråd, 1624 ståthållare i Jönköping, 1628 ståthållare i Nerike, och 1633 inkallades han i rådet. Senare blef han lagman öfver Karelen, 1637 guvernör i bergsamtet och 1651 friherre, med åtskilliga gårdar i Laihela socken i Österbotten till förläning. Död 1652. Karl B. var stamfader för den friherrliga ätten B.
3. Bonde, Gustaf, den förres son, friherre, riksskattmästare, f. 1620, utnämndes 1645 till kammarråd, 1648 till landshöfding i Nyköpings län och 1653 till riksråd och rikskammar-råd. Han hade genom sin befattning i Kammar-kollegium fått en djup inblick i rikets finansiella
ställning och kom att spela en framstående rol i reduktionen. Denna ansåg han visserligen vara nödvändig, men tillika böra begränsas. B. yrkade derför, att rådet skulle biträda adelns beslut vid 1655 års riksdag, enligt hvilket reduktionen skulle för evärdliga tider anses utslätad med indragning af 1/4 af de undan kronan komna godsen. Såsom medlem af reduktionskollegium (1655) sökte han, mot Herman Flemings okufliga stränghet, göra billighet och hänsyn gällande. Han var dock ense med Fleming deri att reduktionen borde hafva sin gång och motsatte sig det i rådet straxt efter Karl Gustafs död (1660) väckta förslaget om hennes inställande. B. hade 1659 blifvit förordnad till öfverinspektor för (det Palmstruchska) bankoverket i Stockholm, och i Karl Gustafs testamente nämndes han till president i Kammar-kollegium. Men när adeln vid 1660 års riksdag genomdref Flemings uteslutande från riksskattmästare-ämbetet, hvilket samma testamente tillförsäkrat honom, utsågs B. till denne post och fick således plats i förmyndarestyrelsen. Inom denna arbetade han för fred och sparsamhet (största möjliga njugghet i fråga om donationer), reduktionens fortsatta bedrifvande samt handels och manufakturers förkofran. Endast så, menade han, kunde de nesliga subsidierna undvaras, rikets gäld betalas och ämbetsmännens löner utgå. Han sökte införa reda och fasthet i statshushållningen genom uppsättande af en riksstat (1662), som skulle följas utan rubbning. Det var ett program i Karl XI:s anda, hvilket, om det strängt genomförts -- något som dock ej skedde: B. lät t. o. m. sjelf gifva sig en stor donation i Finland (1662) -- måhända förekommit revolutionen 1680. Men B:s stämma öfverröstades af ropet från alla dem, hvilkas intressen eller politiska traditioner träddes för nära. I regeringen och i rådet, der han samlat ett parti, hade han sin svåraste motståndare i rikskansleren M. G. de la Gardie. Dennes växande öfvervigt makade hans hushållsplaner åt sidan. Möjligheten af det bremiska kriget (1665), som B. ifrigt arbetade emot, visar detta till fyllest. B., som redan 1666 till följd af sjuklighet måste undandraga sig störste delen af göromålen, dog 1667 i Hamburg, stadd på väg till en utländsk badort. Han hade från en ringa början bragt sig upp till en icke oansenlig förmögenhet och var "en man af få ord och kraftfull handling, en af dem, som hällre hålla än lofva". J. Th. W.
4. Bonde, Krister, den förres broder, friherre, riksråd, f. 1621, blef 1641 assessor i bergskollegium, 1645 landshöfding i Nora och Lindes bergslag, samt 1648, då dessa införlifvades med Nerikes län, landshöfding öfver detta och ståthållare på Örebro slott. Vid 1652 års riksdag var han landtmarskalk och 1653 riksråd. S. å. utnämndes han till assessor i Kommerskollegium, 1655 till kommersråd och kort derefter till president i samma ämbetsverk. 1655 skickades han såsom utomordentligt sändebud till England. Han användes dessutom af konungen i många andra vigtiga ärenden. Död 1659. 5. Bonde, Karl, grefve, kongl. råd, president, f. 1648, var son af riksskattmästaren Gustaf B., utnämndes 1671 till kansliråd och tjenstgjorde 1674--78 såsom svenskt sändebud i Paris. 1684 blef han lagman öfver Vestergötland och Dal samt förordnades derjämte till ledamot i reduktionskommissionen. Sedan fick han uppdrag af konungen att förrätta reduktionen i Estland och fullgjorde detta samvetsgrant och hofsamt. 1687 blef han landshöfding öfver Nyland och Tavastehus län, 1695 kongl. råd och president i Dorpats hofrätt. S. å. upphöjdes han i grefligt stånd. 1697 blef han president i Kommerskollegium, och 1698 sändes han i en beskickning till England. Död 1699. B. är stamfader för den grefliga ätten Bonde af Björnö.
6. Bonde, Klas, grefve, riksråd, f. 1664, var son af landtdomaren Ulf Bonde i Skåne. Han erhöll tillnamnet "genealogicus", emedan han var mycket hemmastadd i Sveriges statistik och lagar samt adelns ättelängder. 1713 utnämndes han till landshöfding i Bleking, 1718 till riksråd samt 1719 till rikskammarråd och president i den öfver upphandlingsdeputationen förordnade kommissionen. S. å. fick han greflig värdighet. Död 1726. B. var stamfader för den grefliga ätten Bonde till Säfstaholm, hvilken redan 1783 utgick med hans son, Fredrik Lorens.
7. Bonde, Gustaf, son af kongl. rådet Karl B., riksråd, vetenskapsman, f. 1682, intog på sin tid ett framstående rum såsom historisk forskare och åtnjöt allmän aktning såsom ämbetsman. Efter flere års utländska resor hemkom han 1705 och tjenstgjorde först vid hofvet. 1711 blef han kommersråd, 1718 landshöfding i Östergötland, 1721 president i Bergskollegium. 1727 var han en bland de tio herrar, som inkallades i rådet för att motväga det holsteinska partiet. 1737 utsågs han till kansler för Upsala akademi, der han nitiskt verkade för undervisningens främjande samt vetenskapliga institutioners upprättande. Under riksdagen 1738--39 var B. bland de sex riksråd, som blefvo licentierade såsom obeqväma för det segrande hattpartiet, och samtidigt afgick han från kanslersämbetet. Sedermera drog han sig tillbaka till privatlifvet och sysselsatte sig med lärda forskningar. Vid 1746--47 års riksdag hugnades han af ständerna med en försäkran om "deras oföränderliga vänskap och uppriktiga förtroende" samt om att till sin död få behålla sin pension. 1748 blef han ledamot af Vetenskaps-akademien. 1761 inkallades han åter i rådet, der han stannade till sin död, 1764. -- Såsom författare lutade B. åt den Rudbeckska skolan. Bland hans skrifter må nämnas: Ättartal uppå fordna Svea konungar med deras gemåler (1739), Kort undersökning om vattnets natur och egenskaper (1745), Clavicula hermeticae scientiae ab hyperboreo quodam (1746) och Om de fordna konungar, jarlar och regenter, som uti gamla efterrättelser igenfinnas hafva regerat i Göta riken, innan de med Svea eller Upsalariket blefvo förenade (1758). A. B. B.
8. Bonde, Karl Göran, friherre, sjöofficer, son af kaptenen J. Alexander B., föddes 1757, och inträdde 1773 i krigstjenst, deltog
1789 i slaget vid Öland och blef 1792 öfverste och generaladjutant hos konungen. 1793 tog han afsked från dessa befattningar. Vid hofvet avancerade han till öfverstekammarjunkare. 1803 upphöjdes han i friherrligt stånd och adopterades på den (1712) utdöda friherrliga ättegrenen. 1818 blef han en af rikets herrar. Död 1840. En samtida gifver honom det vitsordet, att han med mycken lärdom och djup kunskap i våra fornhäfder förenade stor skicklighet vid ledningen af de många enskilda och vigtiga underhandlingar, som anförtroddes honom.
9. Bonde, Gustaf Trolle-B., grefve, mecenat, son af riksrådet Karl B., föddes d. 28 Mars 1773 blef 1798 hoftjensteman och avancerade som sådan 1823 till öfverstekammarjunkare. 1826 utnämndes han till en af rikets herrar. Såsom innehafvare af Trolleholms fideikommiss i Skåne fick han 1809 K. Maj:ts tillstånd att kalla sig Trolle-Bonde och att, jämte sitt eget vapen, nyttja Trolle-vapnet. Likaledes fick han tillstånd att flytta fideikommissrättigheten från sin fädernegård Björnö till mödernegården Säfstaholm. På denne gård, som hade nedbrunnit 1762, uppförde han 1815 det nuv. praktfulla slottet. Varm vän och beundrare af konst och literatur, samlade han efter hand der ett utvaldt bibliotek, utmärkta skulpturer och ett tafvelgalleri, som är ett af de största i Sverige. Många bland taflorna äro målade af svenska konstnärer, som B. understödde och hvilkas arbeten han rikligt betalade. På äldre dagar blef han blind. Ledamot af vetenskaps-akademien 1852. Död i Stockholm 1855.
10. Bonde, Knut Filip, den förres broder, friherre, öfverste-kammarjunkare, f. på Eriksberg d. 9 Mars 1815, ingick 1837 på den militära banan, som han dock lemnade efter fyra års tjenstgöring. Derefter gjorde han vidsträckta resor och sysselsatte sig med studier i politik och statsekonomi. Han har författat: Hambourg et son commerce, principalement dans ses relations avec la Suède et la Norvége (1849), Handelspolitiska betraktelser (1850), Några ord om Sveriges utrikes handel (1851) och La Suède et son commerce (1852). 1844 utnämndes han till öfverintendent vid Kongl. Maj:ts hof och 1852 till förste direktör vid Kongl. Maj:ts hofkapell och spektakler. Den senare befattningen innehade han till 1856, hvilket år han utnämndes till öfverste-kammarjunkare. 1863 blef han ordförande i Svenska slöjdföreningen, och 1870--71 var han ledamot af riksdagens andre kammare. Död 1871.