Bönedagar

Bönedagar (Bot- och bönedagar, "Allmänna tacksägelse-, fäste-, bot- och bönedagar"), särskilda till offentlig gudstjenst förordnade dagar, hvilkas ändamål är att väcka folket till besinning af dess andliga behof och genom offentliga förböner nedkalla Guds välsignelse öfver samhället. Dylika högtider firas i de flesta protestantiska land. I Sverige voro de brukliga redan under den katolska tiden. För att afvända en smittosam sjukdom lät Magnus Ladulås 1280 och 1289 påbjuda allmän fasta och bättring. Gustaf I lät 1544 anordna åtta på hvarandra följande bönedagar till afvärjande af oväder och andra landsolyckor, och sedan bestämde han, att årligen fyra bönedagar skulle firas efter hvarandra. Erik XIV förnyade 1567 påbudet om bönedagars hållande. Äfven Karl IX, Gustaf II Adolf och drottning Kristina lemnade föreskrifter i samma syfte. Från 1676 har bönedagarnas antal i svenska kyrkan städse varit fyra, och stundom har en extraordinarie bönedag firats, t. ex. d. 3 Dec. 1756 i anledning af det misslyckade försöket att ändra regeringssättet. De firas på tider och efter texter, som bestämmas genom de s. k. bönedagsplakaten. Ett sådant utfärdas af regeringen före årets början. Det uppläses i kyrkorna och plägar uppspikas på kyrkodörren. Till en början högtidlighöllos bönedagarna i Sverige på fredagar. Den 4 Nov. 1772 bestämdes, att de från 1773 skulle firas på lördagar. 1783 och 1784 voro den första och den fjerde på lördagar, den andra och den tredje på söndagar. 1785 började man att fira alla på söndagarna. 1790 bestämdes, att den första och den tredje böndagen skulle firas på en söndag, den andra och den fjerde på en lördag (utom i Stockholm, der alla bönedagar fortfarande skulle firas på söndagarna). 1792--93 högtidlighöllos bönedagarna i hela riket på söndagar, 1804--06 firades den första och den fjerde på lördagar, den andra och den tredje på söndagar. Från 1807 hafva bönedagarna städse firats på söndagar. Jfr Gångdagar.