Borgå stift i Finland omfattar Nylands län, utom Raseborgs östra och vestra härad, vidare en del af Tavastehus län (Jämsa och Hollola härad samt Hauho socken), Laukkas härad af Vasa län samt hela S:t Michels och hela Viborgs län. Stiftet är f. n. (1877) deladt i 18 prosterier och 92 pastorat, hvaraf 68 imperiella, 20 konsistoriella samt 4 turvis imperiella och konsistoriella. Efter genomförandet af några redan fastställda regleringar komma dertill ytterligare 7 imperiella och 3 konsistoriella pastorat. 1873 var kyrkornas antal 137 (af hvilka 11 voro bönehus, som ej hafva ordinarie prest); s. å. voro de ordinarie presttjensterna 215 och stiftets innev. 624,101. Biskopen i Borgå uppbär i lön af kronan medelmarkegångspriset för 1,236 2/3 hektol. (750 tnr) spanmål, hälften råg och hälften korn, samt 846 kr. (1,200 mark) i hushyremedel. Dessutom disponerar han öfver Strömsbergs nära Borgå belägna hemman.
Mer än något annat stift i Norden har Borgå stift utstått vexlaonde öden. Intill 1554 hörde hela Finland till Åbo stift. Nämnda år organiserades ett nytt stift, med styrelse i Viborg och omfattande den vestre delen af nuv. Kuopio län samt nuv. Borgå stift (utom Kexholms län, som då hörde till Ryssland). Stiftet räknade vid denna tid 33 församlingar, af hvilka de 5 äldsta veterligen uppstodo under 1200-talet; 3 torde hafva bildats på 1300-talet och 15 på 1400-talet. Den förste biskopen i Viborg var Paul Juusten, som 1563 flyttade till Åbo. 1564--68 och 1578--1618 hade Finland åter en enda biskop, men när Viborgs stift ökats med den i Stolbova-freden (1617) vunne delen af Karelen, erhöll det 1618 å nyo särskilda styresmän. Den förste blef Olaus Erici Elimaeus. Äfven Ingermanland lydde 1618--41 under biskopen i Viborg. Under 17:de årh. mer än fördubblades antalet församlingar i stiftet, dels genom en lämpligare reglering och dels genom nya lutherska församlingars upprättande i Kexholms län. I dessa förhållanden medförde den "store ofreden" betydliga rubbningar. Sedan Viborg 1710 blifvit eröfradt och domkapitlet upplöst, inrättades väl extra ordinarie konsistorier i Borgå och S:t Michel, öfver hvilka inseendet 1712 uppdrogs åt biskopen i Åbo; men redan 1713 måste såväl biskop som flertalet af konsistoriales för den annalkande fienden söka trygghet i Stockholm, der några sessioner höllos, tills kriget afbröt alla förbindelser mellan Sverige och Finland. Ryska styrelsen upprättade sedermera ett interimskonsistorium i Åbo (1717) och en konsistorialrätt i Borgå (1718), hvilka bägge bestodo af finska andlige. De gamla förhållandena inträdde dock åter efter den 1721 slutna freden. S. å. erhöll det hårdt pröfvade östra stiftet en kraftfull herde i Johan Gezelius. De första domkapitelssessionerna höllos på Särkilaks i Pernå, emedan Viborg stannat i ryssarnas händer; men 1723 biföll regeringen presterskapets anhållan att biskopssätet måtte förläggas till Borgå, der samtidigt ett högre läroverk upprättades. Snart medförde dock 1741--43 års krig nya rubbningar för det knappt stadgade andliga arbetet. Domkapitlet upplöstes åter, och fienden organiserade en för bägge stiften gemensam styrelse, som lydde under den ryske generalguvernören. Freden i Åbo (1743) återställde det gamla tillståndet, utom deri att flere församlingar åter rycktes från Borgå stift. Biskop Juslenius föreslog en ny kyrklig delning, i syfte att åt stiftsstyrelsen vinna en mer tryggad plats i Österbotten; men på grund af kostnaderna och andra hinder blef förslaget ej utfördt. Upphofsmannen sjelf sökte och vann en säkrare vistelseort i Sverige. En och annan prestman följde exemplet. De lutherska församlingarna i ryska Finland åtnjöto 1721--1809 sjelfstyrelse och öfver hufvud äfven alla andra rättigheter, som tillkommo dem efter gammal svensk kyrkorätt. Konsistorier funnos i Viborg och Fredrikshamn, hvilka lydde först under den grekisk-ortodoxa s. k. heliga synoden, men sedermera länge under ett s. k. justitiekollegium. -- Då hela Finland kommit under den ryske kejsarens spira, införlifvades landets sydöstre del med storfurstendömet, och s. å. (1811) lades hela Viborgs stifts gamla område under biskopen i Borgå. Den omfattning, som Borgå stift derigenom fick, behöll det intill 1851, då, enligt manifestet af d. 6 Mars 1850, en ny kyrklig fördelning infördes och Kuopio län (norra Karelen) skildes derifrån. E. G. P.