Börjeson, Johan (John), bildhuggare, föddes d. 30 Dec. 1835 i Tölö socken af Hallands län, fick i Göteborg undervisning i graveringsoch ciseleringskonst och begaf sig 1858 till Stockholm för att på Akademien för de fria konsterna dana sig till bildhuggare. Efter ett par års förlopp nödgades han af ekonomiska svårigheter att taga anställning som dramatisk sångare vid E. Stjernströms teater, men efter ett år återgick han till sina förra studier på konstakademien, som under de tre följande åren flere gånger uppmuntrade honom med belöningar och understöd. 1864 flyttade han tillbaka till Göteborg, der åtskilliga smärre arbeten och framför allt en större grupp, Heimer och Aslög, 1867, föranledde enskilda personer att skaffa honom understöd för en resa till Rom. Der vistades han, med undantag af ett längre och ett kortare uppehåll i Köpenhamn, till 1875, hvarefter han bosatte sig i Paris. Han blef 1870 agré vid Akademien för de fria konsterna, fick 1872 ett statens stipendium, som han innehade i fem år, och kallades 1877 till ledamot af akademien. -- B:s förnämsta arbeten äro: Sjöjungfru (hemsänd 1868, såld till Norge), Kägelspelaren (Göteborgs museum), Sjöjungfrur (grupp, utförd på beställning af drottningen af Würtemberg), Projekt till monument öfrer Fredrik VII (bestäldt af grefvinnan Danner), Psyche (prisbelönt på verldsutställningen i Philadelphia 1876), Gosse från Capri (prisbelönt på 1877 års "Paris-salon"; i Nationalmuseum), Skiss till Sten Sture-monument (Nationalmuseum), Två hästtämjare (skiss; Göteborgs museum), Passe-temps (utställd i 1878 års Paris-salon) och Fången viking (utställd på verldsexpositionen i Paris 1878).
1. Börjesson, Johan, prest och skald, föddes d. 22 Mars 1790 på Väddö i Tanums socken af Bohus län och skickades vid tolf års ålder till Göteborg, der han genomgick skolan och gymnasiet, under närmaste tillsyn af sin morbroder biskop Johan Wingård. Han blef student 1808 i Upsala, filosofie magister 1815, prestvigdes 1816, kallades s. å. till adjunkt vid Upsala domkyrkoförsamling, blef 1820 domkyrkosyssloman, erhöll 1821 fullmakt som hofpredikant, utnämndes 1828 till kyrkoherde i Veckholms pastorat i ärkestiftet samt blef 1840 prost och 1844 teologie doktor. 1859 valdes han till medlem af Svenska akademien. Död i Upsala d. 6 Maj 1866. Som poet uppträdde B. först i svensk-akademisk anda, med dikten Afrodite, hvilken 1814 prisbelöntes af Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg. Han drogs likväl utan svårighet öfver till den nya skolan. Dikter af honom infördes, merendels under signaturen B--n, i Atterboms "Poetisk kalender" (årg. 1844--49), och recensioner skref han i "Svensk literaturtidning", som var nyssnämnda skolas polemiska organ. B. var dock i sin ungdom föga produktiv i vitterhetens tjenst, och han upphörde slutligen för en mycket lång tid med sin poetiska verksamhet. Den förnämsta orsaken till hans tystnad låg utan tvifvel i den föga uppmuntrande kritik, hvarmed en af hans dikter, Skapelsen i sånger (1820), mottogs, ej endast af akademisterna, hvilka helt och hållet bröto stafven öfver densamma, utan ock af fosforisterna, till hvilka han allt närmare slutit sig. Först efter tjugosex år framträdde B. å nyo med ett skaldeverk, Erik den fjortonde (två upplagor 1846; tredje uppl. 1874; tyska öfversättningar 1848 och 1855). På detta sorgespel följde snart ett annat, Erik den fjortondes son (1847), och efter en längre tids mellanrum: Solen sjunker, Gustaf den förstes sista dagar (1856), Ur Karl den tolftes ungdom, ett äfventyr (1858), Brödraskulden: Erik den fjortonde, senare afdelningen (1801) och En sammansvärjning i Rom (1865, utgifven efter författarens död). Genom det utmärkta sätt, hvarpå det förstnämnda sorgespelet återgafs på den kungliga scenen, väcktes en allmän förhoppning, att det svenska dramat skulle genom B. taga jättesteg framåt i sin utveckling. Man bedrog sig dock. Alla de följande skådespelen röjde en tilltagande afmattning hos den åldrige skalden, äfven i fråga om dramatisk kompositionsförmåga, och man kan knappt säga om dem detsamma som om "Erik den fjortonde": att de äro goda studier (efter Shakspeare). I sin diktning var nämligen B. merendels oförmögen af sjelfkritik och begränsning, och derför blef det honom icke möjligt att frambringa någonting af beståndande värde inom en diktart, som framför andra kräfver nykter besinning och begränsningsförmåga af sin idkare. De bland hans karakterer, som äro originelt och kraftigt anlagda (t. ex. Göran Perssons, i "Erik den fjortonde"), sakna helgjutenhet. Många situationer äro ganska väl funna, men handlingens utveckling hämmas ofta för mycket af ordflöden, som visserligen stundom innehålla en högstämd lyrik, men ej bidraga till de handlande personernas karakteristik. Sin starkaste sida hade B. i lyriken. Han var dock äfven inom denna konstart i hög grad ojämn. När han spände vingarna till högre flygt, förirrade han sig ofta in i den fosforistiska töckenverlden, hvarvid det väl ock ej sällan hände, att han fann ett poetiskt behag i osmakligheter och hvardagligheter. I språkbehandlingen visar han sig ej sällan som en mästare, men oftare som en mindre lycklig dilettant. Hans fel framträda märkbarast i den erotiska diktsamling, som han anonymt utgaf under titeln Kärlek och poesi (1849), hvaremot en annan diktkrans, Blommor och tårar på en dotters graf (1854), innehåller
åtskilligt, som kan ställas vid sidan af det bästa den svenska lyriken har att uppvisa. B. var den bland den nya skolans diktare, som längst fick bevittna hur intresset för de nyromantiska idealen slappades, och han ville gerna höra sig kallas "den siste fosforisten". Som predikant hade han stort anseende. I Svenska akademien gjorde han sitt inträde med ett Minnestal öfver C. G. v. Brinkman (1861). Hans Valda skrifter, jämte en lefnadsteckning, utgåfvos af L. Dietrichson 1874. B. M.
2. Börjesson, Agneta (Agnes) Fredrika, genremålarinna, den förres dotter, född i Upsala d. 1 Maj 1827, studerade i åtskilliga år dels i Sverige (för Boklund) och dels i Paris samt kom i slutet af 1800-talet under ledning af genremålaren W. Sohn i Düsseldorf. 1872 blef hon ledamot af Akademien för de fria konsterna. Under de senare åren har hon vistats uti Italien. Med finhet i uppfattningen och elegans i utförandet målar hon s. k. konversations- och kabinettsstycken, företrädesvis med rococotidens kostym. Bland hennes arbeten må nämnas: Gamla minnen (i Stockholms nationalmuseum), Interiör från Skokloster, Afskedet, Musikalisk trio och Dagens nyheter.