*Börjeson, Johan (John) Laurentius Helenus, bildhuggare, född d. 30 Dec. 1836 (egen uppgift, ej 1835) i Tölö socken, Hallands fän, der fadern var komminister. Tidigt faderlös, kom han med modern till Göteborg och tillbragte under vexlande sysselsättning — som sjöman, som skräddarelärling, som gravörelev - de första ungdomsåren. Enligt hans egen uppgift var det intrycken af Gustaf Adolfsstodens resande i Göteborg (1854), som verkade bestämmande på hans lefnadsriktning, och i Okt. 1858 finnes han inskrifven såsom elev vid konstakademiens läroverk i Stockholm. Under elevtiden gjorde han ett försök att uppträda i en annan konstart, för hvilken han egde de lyckligaste förutsättningar, och debuterade (1861) som sångare på Stjernströms scen. Det stannade endast vid försöken, och skulpturstudierna upptogos å nyo vid akademien. År 1865 lemnade han läroverket, der han under årens lopp vunnit åtskilliga utmärkelser och belöningar, och slog sig ned i Göteborg. Der utställde han gruppen Heimer och Aslög, hvarigenom uppmärksamheten riktades på hans konstnärskap, och han erhöll en konstväns understöd för en studieresa till Rom (1867). Vistelsen der blef långvarig och betydelsefull. Han komponerade skisser till figurer och scener ur den nordiska mytologien: »Loke», »Freja», »Hammarhemtningen», »Ragnarök». Han modellerade, inspirerad af antikens idrottsbilder, sin Kägelspelarna (marmor, i Göteborgs museum), han utförde för drottningen af Würtemberg den älskvärda gruppen Sjöjungfrur (gips i Göteborgs museum). I Dec. 1871 erhöll han riksstatens resepension för åren 1872–76. Från Romatiden härstamma vidare en Psyche och en Hästtämjaregrupp (båda i gips i Göteborgs museum) samt den lilla täcka idyllen Fiskaregosse på Capri (1875, s. å. inköpt för Nationalmuseum). I Rom planlades äfven den storslagna skissen till ett monument öfver Sten Sture: grupp af en ryttare och en fotkämpe omgifna af många fristående sockelfigurer (ännu i konstnärens atelier). Från Rom öfverflyttade B. 1876 till Paris, der han vistades de tre följande åren. Der utfördes Fången viking, en, som det vill synas, af Michelangelo inspirerad bild, utställd och prisbelönt vid 1878 års verldsutställning, en Kristusbild för svenska kyrkan i Paris samt den intagande idealfiguren Ynglingen med sköldpaddan (Passe-temps), modellerad 1879 och 1884 i brons inköpt för svenska staten.
Sedan B. år 1879 bosatt sig i Stockholm, började för honom en tid af framgångsrik och glänsande verksamhet, hvartill få svenska konstnärer hafva att uppvisa något motstycke. År 1881 erhöll han första priset för skissen till en Holbergs-stod för staden Bergen, och kolossalstoden i brons restes derefter år 1883. Derpå följde kolossalstoden af E. G. Geijer med den stämningsfulla allegoriska sockelfiguren Tanken, aftäckt i Upsala d. 30 Okt. 1888. I Mars 1890 restes i Stockholm på Riddarhusets gård den på Ridderskapets och adelns bekostnad efter föregående täflan utförda stoden af Axel Oxenstierna, efterföljd 1892 af Scheele-stoden, i Humlegården, samt 1893 af Nils Ericsons-stoden, på Centralplanen. Vid den till år 1894 utlysta täflan för skiss till en ryttarestod af Karl X Gustaf hembar B. åter ett första pris, hvilket åtföljdes af beställning. Den kolossala stoden, som modellerades 1894–95, göts i brons i Berlin och aftäcktes d. 28 Juni 1896 på Stora torget i Malmö. Härtill kommer ett stort antal smärre arbeten, medaljonger och byster af Swartz, af Scholander, af Wilson, af B. von Beskow, af N. Tessin d. y. (1887, för vestra trappuppgången i Stockholms slott), af Oskar II (1892, för Nationalmuseum), af J. Nordenfalk (1894), af V. Rydberg (under arbete 1896), den realistiskt hållna porträttgruppen Två syskon (utförd för grossh. Astrup), idealfiguren Simmaren (utförd 1885 för Carl Jacobsen i Köpenhamn), bronsgruppen Två bröder samt flere allegoriska gruppkompositioner, Musiken, Konstslöjden m. fl., som dock stannat på skissens stadium. B. vardt 1877 ledamot af konstakademien och 1882 vice professor i teckning samt år 1886 (efter Kjellbergs död) dennes efterträdare såsom ord. professor i figurteckning och modellering vid konstakademiens läroverk.
B. framstår i sina mest representativa arbeten som en högtbegåfvad konstnär af ett utprägladt svenskt skaplynne, som i mycket erinrar om hans store föregångare Sergel. Realistisk i sina uttrycksmedel, energisk och kraftig i modelleringen och med en särskild förmåga att gifva fasthet och spänstighet åt sina gestalter, är han till sin allmänna riktning idealt anlagd med ett utveckladt sinne för det manliga och värdiga, för det stora och ståtliga. Hans monumentalfigurer, t. o. m. hans porträtt blifva sålunda närmast att anse som högstämda äredikter öfver den framställda personligheten, med ett starkt framhäfvande hos dessa af det centrala och karakteristiska, stundom ända till gränsen af det poserande, medan deremot mindre uppmärksamhet egnas de intima och individuella smådragen. Detsamma gäller i det stora hela om hans allegoriska gestalter. Upk.