Bråck, Hernia, med. Med detta ord böra endast betecknas sådana fall, då någon af kroppens inelfvor lemnat sin plats för att antingen tränga in i en annan håla eller -- hvad som är ojämförligt mer vanligt -- genom normala eller nybildade kanaler tränga ut i kroppens yttre delar, men fortfarande bibehåller alla sina betäckningar: hud, senhinnor (fascier) och serösa hinnor. De framfall, som ega rum i öppna sår och hvarvid inelfvorna blottas, höra ej hit. Nästan hvilken som hälst af inelfvorna i kroppens stora kaviteter: hjernan, lungorna och bukens organ, kan på detta sätt tränga ut och bilda ett bråck. Den mest förekommande formen af bråck är den, hvari tarmar och nätet (omentet) utgöra innehållet. De hufvudsakligaste ställena för detta bråck äro lårvecket, nafveln och ljumskarna, från hvilka senare bråcken slutligen nedtränga i de yttre könsdelarna hos både mannen och qvinnan. Ljumskbråcken äro de vanligaste hos män, lårbråcken hos qvinnor. Bråck, mest ljumsk- och nafvelbråck, äro ibland medfödda; oftare visa de sig under den uppväxande åldern, men de kunna uppkomma vid huru sen ålder som hälst. -- Orsakerna till bråck äro, utom de i normalt tillstånd förekommande kanalerna eller svagare punkterna, en egen medfödd eller senare tillkommen predisposition eller svaghet i bråckregionerna, sjukliga tillstånd af hvarjehanda slag, ett absolut eller relativt starkt tryck inifrån, yttre våld. Bråcket bildar en knöl (tumör), som närmast buken tillsmalnar i en "hals". Storleken varierar mycket -- från en valnöts till ett ämbars. Så länge bråcket är fritt, d. v. s. träder tillbaka af sig sjelf, när bråckpatienten befinner sig i liggande ställning, eller utan svårighet låter införa sig, äro olägenheterna deraf mindre betydande, i synnerhet så länge bråcket är litet; men ett bråck utgör dock alltid en källa till verklig fara. Dels kan nämligen det utträngda bråcket, till följd af små omärkliga inflammationer, växa fast, "bli irreponibelt", då ölägenheterna bli mycket större, dels kan det med ens svälla till så, att det icke allenast icke låter bringa sig tillbaka, utan så att all genomgång af tarminnehållet blir afstängd och sjelfva blodomloppet i tarmväggen blir hämmadt: det blir "inklämdt", "inkarcereradt". Detta tillstånd karakteriseras genom smärtor i bråcket och i buken, kräkningar (till sist med uppkräkning af exkrement), feber och stark nedsättning af krafterna. Utan mellankommen hastig hjelp måste brand (gangren) nödvändigt inträffa, och dödlig utgång är i dessa fall regel. Orsakerna till bråckinklämning behöfva visst icke vara särdeles betydande: snart sagdt alla bråck äro utsatta för denna förfärliga tillstöt, allra mest de, som icke behandlas på ett synnerligen omsorgsfullt sätt.
Att radikalt bota bråck är en vansklig uppgift. Väl äro en mängd kirurgiska åtgärder derför föreslagna och praktiserade, men utgången har hittills ej rättfärdigat de dervid fästa förhoppningarna, och sjelfva operationerna äro visst icke utan fara. Den palliativa behandlingen är den hufvudsakliga och består uti att bråcket ständigt hålles inne genom ett passande bandage, s. k. bråckband. Anlägges ett sådant i tid och skötes åkomman väl, så att bråcket aldrig får falla fram, så kan, åtminstone hos barn, en verklig radikal kur åvägabringas ensamt genom bråckband. I alla händelser bör
sådant bandage försökas; men det måste då ligga på dag och natt, år ut och år in. För nätterna är dock vanligen nog att begagna ett lösare, mindre besvärande bråckband. Äfven de irreponibla, icke inklämda, bråcken böra behandlas med bråckband, konstruerade särskildt för hvarje fall.
Behandlingen af de inklämda bråcken måste ske så fort som möjligt, och det är derför af utomordentlig vigt att genast igenkänna lidandet. Af falsk blygsamhet fördöljes beklagligen ofta förhållandet för läkaren; kräkningarna och de andra symptomen äro emellertid så pass karakteristiska, att denne, i trots af hvad patienterna kunna försäkra, bör sjelf kunna öfvertyga sig om rätta förhållandet. -- Behandlingen afser att föra in bråcket. Detta sker genom att omfatta och sammantrycka tumören, på samma gång man söker föra den af och an. En rätt betydlig kraft och mycken ihärdighet kunna dervid vara af nöden. Om införandet ej lyckas genast och patientens tillstånd är sådant, att man anser sig ännu ha tid, är användandet under några timmar af is ofvanpå bråcket ett medel, som ej sällan underlättar införandet (taxis). Kloroformen utgör en mycket svagare bundsförvandt. Alla andra, fordom högt prisade hjelpmedel äro ytterst opålitliga; de blifva farliga, i samma mån som derigenom tid förspilles. Lyckas ej "taxis" snart, måste operation göras, hvarigenom "bråckporten" vidgas så mycket, att bråcket kan bringas in. Denna operation är visserligen mycket fruktad, ej allenast af patienterna, emedan den ofta nog slår fel, utan äfven af mindre vana läkare, bl. a. äfven af det skälet, att den i vissa fall kan vara rätt brydsam att utföra. Men erfarenheten har visat, att ju tidigare den företages, ju mindre tid som förhalas med onyttiga hjelpmedel eller fruktlösa taxis-försök, dess säkrare blir utgången lycklig.
Äfven inuti buk-kaviteten kunna tarmpartier inklämma sig, derigenom att de antingen skjuta sig in i eller sno sig om hvarandra, eller ock kunna de snärjas i mer eller mindre naturliga luckor. Symptomen af dessa s. k. inre bråckinklämningar äro ungefär desamma som af de yttre -- naturligtvis med undantag af de lokala. Vådan är i dessa fall ändå större och behandlingen vida kinkigare, så mycket mer som man sällan kan med någorlunda tillräcklig visshet afgöra hvar dessa tarmvred egentligen hafva sin plats. I senare tider har man dock stundom lyckats att bringa hjelp äfven i sådana fall. Bukhålan har blifvit öppnad i större eller mindre utsträckning, och man har redt ut tarmvredet samt förhindrat den eljest med säkerhet dödliga utgången. Rsr.