Testikel

Testikel, sädeskörtel, pungsten (Lat. didymis, orchis, testis, testiculus), anat., hvardera af de för hannen (mannen) utmärkande båda körtlar, i hvilka säden (semen virile) beredes. De bildas ursprungligen i sammanhang med njurarna i bukhålan, till hvilken de tidigt nedstiga i en utstjelpning af dess vägg, kallad »pungen» (scrotum), der de ligga skilda från hvarandra i hvar sin »poche». I regeln slutes ock den port, genom hvilken hvardera testikeln på sin sida nedgått; sker det icke, kunna inelfvor der framtränga (se Bråck). Testiklarna stå dock genom denna port fortfarande i samband med bukhålan, i det att genom densamma blod- och lymfkärl samt nerver gå till och från testiklarna, framförallt sädessträngen och sädesledaren (vas deferens, testikelns utförsgång), hvilken sålunda återinträder i bukhålan, följer bäckenets vägg, når undre ytan af urinblåsan, hvarest den får ett divertikel, sädesblåsan (vesicula seminalis) och mynnar slutligen in i urinröret. Testiklarna hafva platt äggform samt äro 4--5 cm. långa och närmast omslutna af en fast, hvit, sidenglänsande hinna. De bestå -- utom af tillhörande bindväf, blod- och lymfkärl samt nerver -- af en mängd fina, runda rör (0,1--0,2 mm. i genomskärning), hvilkas inre, epiteloida beläggning frambringar de den manliga säden utmärkande spermatozoiderna (se d. o.). Dessa kanaler mynna i hvarandra mot testikelns centrum eller, rättare, bakre kant (hvarje rörs område får följaktligen formen af en kon, med basen mot framytan). De sålunda uppkomna hufvudrören förgrena sig bak i körtelns centrum i nätformiga kanaler af annan byggnad än rören. Ur detta nät utgå de åter i ett mindre antal kanaler, hvilka i sin ordning mynna i sädesledaren. Dennes nedre, slingrade del och de nämnda, deri mynnande kanalerna (coni vasculosi) ligga i ett knippe, starkt fäst vid testikelns bakkant och kalladt bitestikel (epididymis). Jfr Befruktning och Säd, anat. -- Om inflammation i testiklarna (»sanklo») se Orchitis. G. v. D.