Brahms, Johannes, tysk tonsättare, f. 1833 i Hamburg, erhöll af Marxsen i Altona undervisning i pianospel och komposition samt företog vid tjugo års ålder en konstresa, hvarunder han väckte den lifligaste beundran hos Joachim, Liszt och Schumann. Den sistnämnde fäste genom en förordande artikel allmänhetens uppmärksamhet på den unge tonsättaren, hvilken dock ingalunda vann odeladt bifall hvarken såsom kompositör eller pianist. Oförtrutet fullkomnande sig i sin konst och aldrig smickrande opinionen, förde B. emellertid ett oberoende lif och åtog sig endast för kortare tider dirigentbefattningar. Först öfver hans Deutsches requiem (1868) räckte hans beundrare och vedersakare hvarandra handen i erkännandet af hans storhet. Nämnda verk äfvensom hans ungerske dansar, orkester-serenader, sånger och kammarmusik banade honom småningom väg jämväl till utlandet. Af hans redan till nära 70 opus-tal uppgående kompositioner, i alla grenar utom den dramatiska, må nämnas: 3 pianosonater, variationer öfver motiv af Schumann och Händel, fyrhändiga valsar och ungerska dansar; 3 pianoqvartetter, en qvintett, en stor konsert; två sextetter, tre stråkqvartetter; två orkesterserenader, variationer öfver tema af Haydn, en symfoni; flere häften solosånger (t. ex. Magelone, med ord af Tieck); chörerna Ave Maria, Begräbnisgesang, Marienlieder samt de större chör- eller kantatverken Rinaldo, Schicksalslied, Rhapsodie (med ord ur Göthes "Harzreise"), det redan nämnda "tyska requiem" (till sammanställda bibelspråk) och slutligen Triumphlied (1872, med anledning af Tysklands seger, till ord ur Uppenbarelseboken). -- B. anses såsom den f. n. störste och bäste representanten af den Schumannska skolan i Tyskland. Om han än långt ifrån är någon "Messias" -- såsom hans förgudare påstått --, hör han likväl obestridligen till samtidens främste tonsättare och har i sällsynt grad sammansmält forntida kontrapunktisk konst med modern romantik. Sin i början otyglade fantasi har han genom stränga studier luttrat ända derhän, att förebråelsen för ett reflekteradt och monotont skrifsätt ej är alldeles oberättigad. B. är en utprägladt konstnärlig individ, och ehuru tillräckligt mångsidig att gifva uttryck åt olika stämningar, lutar hans individualitet likväl företrädesvis åt ett inåtvändt grubbleri, som döljer en eldig känsla. Denne egenskap, hvilken gör honom i viss mån beslägtad med Seb. Bach och med Beethoven i dennes sista skede, är det som vållat svårigheten för honom att blifva populär. Hans teknik är diger, men klar och
systematisk. Melodien närmar sig ofta folktonen, särskildt den äldre kyrkliga; harmonien har icke det kromatiska och enharmoniska, som är egendomligt för wagnerismen; fast mera rör den sig i diatoniska treklanger, ehuru modulationen är rask. Rytmen vexlar ofta. Fraser och konventionella manér söker man förgäfves. A. L.