Brandenburg, provins i konungariket Preussen, är uppkalladt efter staden B. Det gränsar i n. till Pommern och Mecklenburg, i ö. till Posen och Vest-Preussen, i s. till Schlesien och prov. Sachsen, i v. till Hannover, Sachsen och hertigdömet Anhalt. Ytinnehållet är 39,890 qv.-kilom. (724,44 qv.-mil). Provinsen omfattar störste delen af det gamla Mark-Brandenburg, hela nedre och större delen af Ober-Lausitz samt smärre delar af Pommern, Posen och Schlesien.
B., som utgör en del af det nordtyska låglandet, har en genom kullar och dalgångar vågformig yta, men endast en ringa höjd öfver hafvet. Höjningarna stiga ingenstädes till mer än 230 m. (775 f.). Jordmånen består till störste delen af sand, som på långa sträckor bildar ofruktbara hedar. B. tillhör hufvudsakligen två vattensystem: Elbes och Oders. Elbe, som endast på en kort sträcka, såsom gränsflod, i n. v. berör B., upptager ett par smärre bifloder samt Havel, i hvilken Spree, Rhin, Drosse m. fl. vattendrag utflyta. Oder genomlöper provinsens östlige del och upptager en mängd tillflöden, bl. a. Bober, Neisse och Welse från v. samt den stora Warthe med Netze från h. B. är ganska rikt på vatten och vattensjuka trakter; många ofantliga träsk hafva dock numera blifvit torrlagda genom kanaler, af hvilka de betydligaste äro Finow-kanalen, mellan
Havel och Oder, Friederich Wilhelms-kanalen, mellan Oder och Spree, samt Ruppin-kanalen, mellan Havel och Ruppin-sjön. Mineral finnes endast i ringa mängd; jorden lemnar företrädesvis torf, brunkol, kalk o. d.
Ehuru 45 % af ytinnehållet är åkerjord, frambringas ej säd tillräckligt för behofvet. Deremot lemnar skogen, som upptager 32 % af landets yta och till störste delen består af barrskog, tillfälle till utförsel. Som provinsen är rik på ängs- och betesmarker (omkr. 15 % af hela ytinnehållet), är boskaps- och i synnerhet fårskötseln betydlig; B. utför mer ull än någon annan preussisk provins. Fiske idkas mycket. Industrien, som har i synnerhet franska kolonister att tacka för sin första lyftning, är högt uppdrifven och omfattar företrädesvis ylle-, linneoch siden-fabrikation, bomullsspinneri o. d.
Befolkningen uppgick 1875 till 3,132,483 personer, nästan lika fördelade på könen. Folkökningen var under femårsperioden 1871--75 den största i hela Tyska riket, näml. 2,25 %, hvilket berodde på den snabba folkmängdstillväxten i Berlin. Utom denne stad, som 1876 afsöndrades från provinsen, var 1875 folkmängden i B. 2,163,849. Massan af innevånare är tyskar; i Nieder-Lausitz bo dock 45,000 vender. Den protestantiska religionen är den herskande; 1871 funnos endast 86,047 katoliker, 47,484 judar och 9,456 personer af andra trosbekännelser.
Folkbildningen står högt. För undervisningen är sörjdt genom en mängd elementarläroverk (16 gymnasier, 2 progymnasier m. m.), 8 realoch 8 borgare-skolor, 5 lärareseminarier och 1 skogsinstitut.
I administrativt hänseende är provinsen delad i två "regeringsområden": Frankfurt och Potsdam -- det förra omfattande 16, det senare 15 "kretsar". Den evangeliska kyrkan står under tre general-superintendenter och ett konsistorium i Berlin samt ar delad i 73 synodalkretsar; det katolska presterskapet lyder under furst-biskopen af Breslau. Till provinsens gemensamma kommunal-representation ("der provinzial-landtag") sänder hvarje krets med 50,000--100,000 innev, tre, hvarje krets med mindre än 50,000 innev, två ombud. Till preussiska representanthuset sänder provinsen 35 och till tyske riksdagen 20 representanter.
Vid den kristna tideräkningens början innehades B. af sveviska stammar, men under folkvandringen intogs det af slaviska. De senare blefvo 789 skattskyldiga till Karl den store, men gjorde sig åter oberoende under hans efterträdare. 928 blefvo några bland stammarna kufvade af Henrik I, och denne insatte 931 till gränsens skydd en markgrefve i det v. om Elbe belägna Nordmark (senare Altmark). Under kejsar Otto den store (936--73), hvilken stiftade biskopsdömen i Havelberg och B., eröfrade Gero Ostmark (nuv. Nieder-Lausitz). Men dermed stannade för en längre tid tyskarnas framträngande. 1134 blef Albrekt Björnen, af askaniska huset, belänad med Nordmark och 1143 med Ostmark. Han ryckte för alltid från slaverna de öster om Elbe belägne landsdelarna Priegnitz, eller Vormark, och Mittelmark, flyttade sitt residens till staden Brandenburg och antog titeln markgrefve af B. Slaverna blefvo dels gjorda till lifegna, dels dödade eller förjagade, och deras platser fylldes af en ström tyska invandrare. Albrekts sonson Otto II (1184--1206) skänkte Altmark och några andra landsdelar till ärkebiskopen af Magdeburg, mot vilkor att slägten skulle få innehafva dem som arflän. Hans broder Albrekt II (1206--20) sökte förgäfves afskudda sig detta vasallförhållande. Albrekt II:s söner Johan I och Otto III, hvilka styrde gemensamt till 1258, tvungo ärkebiskopen att afstå från Altmark, erhöllo länshöghet öfver Pommern och ökade genom gifte, köp och krig sina besittningar österut (Ukermark, Stargard, Neumark, d. v. s. landet vid Warthe, öfverhögheten öfver stiftet Lebus m. m.). 1258 företogo bröderna, hvilka buro titeln kurfurstar af B., en delning, och de bägge liniernas residens blefvo Stendal och Salzwedel (bägge i Altmark). Med Valdemar (d. 1319), som kort före sin död förenade de bägge liniernas besittningar, utslocknade askaniska huset. Efter våldsamma strider om besittningen af B. lemnade kejsar Ludvig IV af huset Wittelsbach det åt sin son Ludvig (1323). De femtio år, som landet var i wittelsbachska slägtens ego, utmärktes af svaghet och förvirring: landområdet minskades genom försäljning eller eröfring, länshögheten öfver Pommern gick förlorad, ett svårt uppror tillställdes af en man, som utgaf sig för att vara den ofvan nämnde Valdemar. Furstarna tvungos af nöd att föryttra sina gods och rättigheter, och slutligen (1373) måste Otto VII sälja hela kurfurstendömet till kejsar Karl IV af huset Luxemburg. Denne försökte visserligen upphjelpa landet; men under hans son Sigismund återkom den förra oredan, och B. pantsattes till markgrefven Jost af Mähren. Efter dennes död (1411) hemföll det åter till Sigismund, hvilken s. å. blifvit kejsare och som 1415 utnämnde borg-grefven i Nürnberg, Fredrik VII af huset Hohenzollern, till kurfurste af B., der han förut några år varit kejserlig ståthållare. Den nye kurfursten, hvilken såsom sådan kallade sig Fredrik I (d. 1440), och hans son Fredrik II (1440--70) återgåfvo furstemakten auktoritet i det inre, der adel och städer trotsat henne, och återvunno de pantsatta eller eröfrade landskapen Priegnitz, Ukermark och Neumark, hvarjämte Altmark för alltid löstes från Magdeburgs öfverhöghet. Fredrik II:s broder Albrekt Achilles (1470--86) skilde för framtiden (genom Achillea dispositio 1473) från B. den hohenzollernska slägtens frankiska besittningar, Ansbach och Baireuth, der sedan en särskild linie af huset, den s. k. "frankiska", regerade. Hans äldste son, Johan Cicero (1486--99), skaffade sin slägt eventuel arfsrätt till Pommern (1493) och egnade sig för öfrigt mest åt landets inre förhållanden. Så gjorde äfven hans kraftfulle efterträdare, Joakim I (1499--1535), hvilken grundlade universitetet i Frankfurt a. d. Oder (1506) och upprättade en högsta domstol ("das kammergericht") i Berlin. Denne regent var en afgjord motståndare till kyrkoreformationen och
förföljde strängt hennes anhängare. Hans son deremot, Joakim II (1535--71), öfvergick till lutherska läran. Han slöt äfven (1537) ett arfsfördrag med hertigen af Liegnitz, hvarigenom det brandenburgska huset fick eventuel successionsrätt till dennes besittningar (Liegnitz, Brieg och Wohlau), och tillförsäkrade, genom fördrag med Polen, sin ätt beläningen af hertigdömet Preussen, för den händelse den (sedan 1525) der regerande frankiska linien af hohenzollernska huset utgingo. Joakims son, den sparsamme Johan Georg (1571--98), hade till ögonmärke att bringa stadga i finanserna och öka det brandenburgska husets besittningar. I sistnämnda riktning arbetade äfven dennes son Joakim Fredrik (1598--1608). Deras planer förverkligades till en del, när den sistnämndes son, Johan Sigismund (1608--19), på grund af sin gemåls arfsrätt, 1614 erhöll hertigdömet Kleve samt grefskapen Mark, Ravensberg och Ravenstein (efter hertigen af Jülich), och när han 1618, sedan den frankiska linien der s. å. utslocknat, blef hertig af Preussen, under polsk länshöghet. Georg Vilhelm (1619--40) var en svag furste, hvilken under trettioåriga kriget intog en mycket vacklande hållning mellan partierna. Han kunde icke häller försvara de nyvunna besittningarna vid Rhen eller göra gällande sin rätt till Pommern, hvars siste hertig dött 1637. Fredrik Vilhelm, "den store kurfursten" (1640--88), var deremot en kraftfull regent, som tog sin rätt fullt ut och ändå litet mer. Genom Westfaliska freden (1648) ökade han sitt område med Hinter-Pommern samt stiften Magdeburg, Halberstadt, Minden och Kammin. 1657 löstes han af Polen från länsförbindelsen för Preussen, sedan han redan året förut erkänts som suverän af Karl Gustaf, hvilken en kort tid varit länsherre öfver nämnda land. Derigenom lade han grunden till ett sjelfständigt rike, Preussen. Hans son Fredrik III (1688--1713) antog 1701 titeln konung i Preussen, och sedan den tiden har B:s historia sammanfallit med preussiska statens.