Bränning,sjöv., våg, som skummande bryter mot en strand, en klippa, ett ref eller ett grund, som ligger i eller straxt under vattenytan. Bränningar uppstå på långgrunda kuster, undervattensref o. d., derigenom att vågorna, som komma inrullande från djupet, blifva hindrade i sin rörelse framåt, så att de efterföljande vågorna alltjämt upphinna de föregående. De sålunda på hvarandra upptornade, af skum öfverhöljda, vattenmassorna kunna nå en höjd af 100 f. och derutöfver, och den styrka, med hvilken de slå mot klipporna, är utomordentlig. Äfven den klippa eller det grund, som åstadkommer att vågorna bryta sig, kallas bränning. Jfr Brottsjö, Grundbrott. R. N.