*Brasilien (Port. Brazil, Brasil, »bresiljelandet»), sedan 1889 federativrepublik, Brasiliens förenta stater (Estados unidos do Brazil), sträcker sig från 4° 23' n. br. (Kap Orange) till 33° 44' s. br. (sydspetsen af halfön Mirim) och från 34° 50' (Olinda) till 73° 55' v. lgd fr. Greenw. (Rio Aruita). Officielt uppgifves arealen fortfarande till 8,337,218 qvkm., men anses enligt en nyare planimetrisk beräkning i Gotha vara 8,361,350 qvkm. Med full säkerhet kan den icke bestämmas, emedan gränserna mot Peru och Columbia ej äro fastställda.
Befolkning. Folkmängden uppgick enligt en ofullkomlig räkning 1872 (ej 1876) till 9,930,478 pers., dertill omkr. 177,813 pers. i kommuner, der räkning icke företagits, tillsammans 10,108,291 pers., oberäknadt omkr. 1 mill. indianer. En beräkning 1888 gaf till resultat 14,002,335 pers., oberäknadt omkr. 600,000 vilda indianer. Om proportionen mellan de olika raserna råder mycket stor ovisshet. Enligt 1872 års räkning skulle 3,787,289 tillhöra den kaukasiska, 1,954,452 den afrikanska, 386,955 den amerikanska och 3,801,782 vara blandade. Enligt nationaliteten bestod den fria befolkningen af 8,176,191 brasilianer och 243,481 främlingar (121,246 portugiser, 45,829 tyskar, 44,580 afrikaner, 6,108 fransmän o. s. v.). Negrerna bilda den största oblandade klassen af B:s innevånare; de härstamma till större delen från Angola och Mosambik, hvarifrån de sedan 1549 införts som slafvar till B. Immigrationen har de sista årtiondena varit rätt stor; 1875–84 invandrade 228,400, 1885–93 782,540 pers. Många hafva dock återvändt gäckade i sina förhoppningar om framgång, och kanske ännu flere hafva dukat under för umbäranden och klimatfebrar. Det är ännu nästan endast tyskar som lyckats grunda varaktiga kolonier, företrädesvis i de södra staterna. Största framgången hafva de i Rio Grande do Sul, der de hafva sin hufvudort och grundat kolonierna São Leopoldo (26,000 innev.), Porto Alegre (9,000), Nova Petropolis (öfver 8,000), Santa Cruz och São Lourenço (öfver 6,000) m. fl. Men äfven i staterna Santa Catharina, Parana, São Paulo, Rio de Janeiro, Espirito Santo, Bahia och Minas Geraës finnas kolonier af tyskar, flerestädes blandade med schweizare, så att man kan antaga, att tyskarnas antal uppgår till 1/4 mill. Genom upplåtande af jord för billigt pris söka de olika staterna draga till sig invandrare för att ersätta de genom slafveriets fullständiga upphäfvande (1888) förlorade arbetskrafter.
I etnologiskt hänseende har B. till sista tiden varit ett af de minst kända land, men genom von den Steinens, Ehrenreichs och L. Adams m. fl:s lingvistiska och antropologiska undersökningar har man börjat vinna klarhet och reda i fråga om de 200–300 indianstammar, som bebo B. Enligt nämnda forskare kan man gruppera större delen af dem i fyra stora familjer: kariber, aravaker l. nu-aruak l. maypure, tupi l. guarani och ges l. tapuya, till hvilka fyra man måste lägga två andra, mindre vigtiga: pano och miranha, oberäknadt några isolerade eller föga kända folk: puri, karaya, bororo m. fl. Kariberna, som man till sista tiden kände endast i Guyana, måste enligt Steinens och Ehrenreichs undersökningar (1884–89) hafva haft sitt urhem någonstädes i midten af B., s. om Amazonfloden, såsom redan L. Adam förmodat, sannolikt mellan Xingus och Tapajoz' källor, hvarifrån de utbredt sig mot n. De sydligaste karibstammarna äro bakairi och nahuqua vid öfre Xingu och palmella vid Guaporé. Se vidare Kariber (äfven i Suppl.). Språkfamiljen aravak har bildats genom undersökningar af L. Adam, hvilken gaf den namnet maypure, men kallas af Steinen nu-aruak, emedan i de flesta dialekterna prefixet nu användes för att beteckna första personen. Den har af alla grupperna den största och mest sammanhängande utbredningen, nämligen från kusten af holländska och engelska Guyana i ett bredt bälte mot s. till Perus och Bolivias Ander samt utsänder derifrån en gren mot s. ö. till öfre Paraguay och en annan mot ö. till B:s midt. Till densamma höra i B. vapisiana och atorai mellan Essequibo och Rio Branco, manao och aruaki vid Rio Negro, kanisaua, jumana, passe och uainuma n. om Solimões mellan nedre Iça och Japura, maraua m. fl. s. om de förra vid Purus och Jurua, kabisi och paresi vid öfre Guaporé samt de senast upptäckta mehinaku, kustenau, vaura och yaulapiti vid öfre Xingu. Karakteristiskt för aravakstammen är den höga utveckling keramiken nått bland dem. — Tupi, i den omfattning Steinen tager dem, äro delade i två stora grupper: den ena i ö. omfattande stammar, som tala det gamla tupi-språket, hvilket liksom quichua blifvit ett »lengoa geral», den andra omfattande en mängd folk i v., hvilka tala olika dialekter, som hafva blott en svag likhet med tupi-språket, hvarför deras samhörighet med tupi-familjen icke är höjd öfver hvarje tvifvel (till de senare räknas provisoriskt munduruku vid mellersta Tapajoz, yuruna vid nedre Xingu och aneto vid Xingus källfloder). Se vidare Guarani. — Språkgruppen ges har bildats af Martius för att beteckna botokuder och några grannfolk, men på senare tiden hafva Steinen och Ehrenreich utvidgat betydelsen af detta ord, under hvilket de inbegripa ett stort antal stammar, hvilka utom lingvistiska karakterer hafva många drag gemensamma i sina seder (saknad af hängmatta, okunnighet i flodfart, bruket af träpluggar m. m.). Sistnämnde förf. föredraga namnet ges (efter slutstafvelsen i många stammars namn) framför tapuya, hvilket är brasilianernas namn på dessa stammar. Se vidare Ges. Suppl. — Till språkgruppen pano, som uppstälts af R. de la Grasserie 1888, höra på brasilianskt område de af Martius till puri räknade karipuna, medan de fleste till denna grupp hörande folk bebo östra Peru. — Den grupp af stammar, som Ehrenreich förenat under namnet miranha, omfattar de egentliga miranha mellan Iça och nedre Japura, koeruna, kuretu och jupua på venstra Japurastranden; för öfrigt höra miranhafolken till Columbia och Ecuador. Till dessa större grupper komma några stammar utan känd slägtskap, bland hvilka de vigtigaste äro puri i Espiritu Santo (oegentligt kallade tapuya l. coroados, hvilka namn brasilianerna gifva åt en massa olika stammar), nu endast några få individer, samt de sannolikt till samma familj hörande arary, jametto och pitta vid Parahyba och de nu försvunna goytacas i staten Rio de Janerio, vidare kariri l. kiriri och sabuja (några hundra individer vid nedre S. Francisco), bororo (från öfre Paraguay till öfre Paraná), karaya (ö. om mellersta Araguaya samt ö. om nedre och mellersta Xingu), m. fl.
Materiel kultur. B. eger icke någon jordbruksstatistik, hvarför man i detta fall är hänvisad till beräkningar. Vigtigast af landets produkter är kaffe, hvaraf B. lemnar öfver hälften (omkr. 60 proc.) af hela jordens afkastning. 1891 exporterades från Rio Janeiro, Santos och Victoria (Espirito Santo) omkr. 7,4 mill. balar à omkr. 60 kg. Socker- och bomullsproduktionen är i aftagande. Tobak odlas i nästan alla stater, men mest i Rio Grande do Sul, Minas Geraës och Bahia. 1890 beräknades skörden till omkr. 20 mill. kg. Tekulturen har icke vunnit någon nämnvärd utsträckning, emedan brasilianerna föredraga Paraguay-te. — Rikedomen på mineral är så stor, att dessa fordom intogo första platsen af landets produkter: numera spela de en mycket underordnad rol. Hufvudorten för guldproduktionen är Minas Geraës, der (vid Ouro Preto) flere engelska bolag bearbeta fyndigheterna. Hela guldproduktionen för åren 1691–1875 skattas af Soetbeer till något öfver 1 mill. kg.; sedan dess har den varit en obetydlighet: några hundra kg. om året. Rikast på diamanter äro distriktet Diamantina i Minas Geraës längs Serra do Espinhaço och i Bahia Serra do Sincora och Serra Assurua, medan i Goyaz, Paraná och São Paulo diamanter träffas endast enstaka. Genom de rika diamantfynden i Syd-Afrika hafva såväl värdet som produktionen fallit. 1891 utgjorde utförseln endast 80,000 karat. — Industrien är, trots höjda skyddstullar och beviljad tullfrihet för materiel för fabriker och verkstäder, ännu i sin linda. Vigtigast är bomullsindustrien (omkr. 100 fabriker). Jerngjuterier och maskinverkstäder finnas i alla större städer, skeppsvarf i många sjöstäder, sågverk och qvarnar flerestädes, tvåloch ljusfabriker endast i de största städerna, oftast i förening med de stora slagterierna, sockerbruk och brännerier i sockerdistrikten, ölbryggerier och garfverier i större skala endast i södra B. — Handel. Grosshandeln ligger mest i utländingarnas händer. Kusthandeln, som sedan 1873 är öppen äfven för utländska fartyg, har stigit i synnerhet i de båda norra staterna, till en del till följd af ångbåtstrafikens utveckling på Amazonfloden. Exporten hade 1890 ett värde af 648,3 mill. kr., importen af 530,6 mill. kr. De förnämsta exportvarorna 1886–87 voro kaffe (för 336,6 mill. kr.), socker (29 mill.), bomull (27 mill.), tobak (11,2 mill.), hudar (9,6 mill.), gummi elasticum (9,3 mill.), paraguay-te (omkr. 6 mill. kr.). De vigtigaste hamnplatserna äro Rio de Janeiro, som förmedlar 52 proc. af införseln och 37 proc. af utförseln; dernäst komma Bahia, Pernambuco, Santos, Belem, São Luiz de Maranhão, Rio Grande do Sul, Ceara, Alagoas och Porto Alegre. Under de båda åren 1889 och 1890 inlöpte 6,823 oceanfartyg, om 5,3 mill. tons, samt 7,255 kustfarare, om 5,57 mill. tons. Den brasilianska handelsflottan räknade 1893 553 fartyg, om 196,981 tons, deraf 179 ångfartyg, om 114,100 tons.
Samfärdsmedel. Jernvägarna hade 1894 en längd af 7,648 km., deraf 2,638 km. förbundsjernvägar, 3,098 km. tillhöriga enskilda stater och 1,912 km. enskilda jernvägar, hvilka staten beviljat räntegaranti. Under byggnad äro 6,378 km. De vigtigaste linierna äro Centralbanan (förut Dom Pedro II:s bana), från Rio de Janeiro förbi Lafayette till Itabira (i Minas Geraës), med bibanor till Santa Cruz, Macacos, Campinho, Porto Novo de Cunha m. fl., tills. 828 km., vidare Leopoldinabanorna (1,051 km.), linien Taquari–Cacequy (262 km.) och Paulista-banan (242 km.). Förbundsregeringen har för afsigt att utarrendera statsbanor, och flere stora bolag hafva bildats för att öfvertaga dem och utvidga jernvägsnätet. Companhia geral de Estrado de ferro do Brazil (kapital 200 mill. milreis) trafikerade i början af 1892 2,300 km. banor och hade 800 km. under byggnad. Det i Bruxelles bildade sydvestbrasilianska jernvägsbolaget (kapital 25 mill. frcs) ämnar bygga 1,800 km. från Itavary i São Paulo till Santa Maria i Rio Grande do Sul med bibanor från Imbitura förbi Guarapuava till Piquirys förening med Paraná och från Cruz Alta vid Ijuhy Guassu till Uruguay. B:s floder äro trots de i några af dem befintliga forsar af största vigt för den inre samfärdseln. Staten subventionerar flere ångbåtslinier på floderna äfvensom på de stora kustejöarna (Lagoa Mangoaba och Lagoa do Norte i Alagoas, Lagoa dos Patos i Rio Grande do Sul). Telegraflinierna hade 1892 en längd af 14,781 km. (enl. en annan uppgift 28,046 km.), med 235 stationer; s. å. befordrades 1,143,360 telegram. Våren 1896 förenades Belem (Pará) vid Amazonflodens mynning med Manáos vid Rio Negros förening med Amazonfloden genom en kabel i floden af 2,532 km. längd, emedan tät skog och slingerväxter gjorde en luftledning omöjlig. Antalet postanstalter 1893 var 2,826.
Författning och förvaltning. Enligt den af kongressen d. 25 Febr. 1891 proklamerade författningen är B. en federativrepublik, i hvilken hvar och en af de forna 20 provinserna (se hufvudarbetet, sp. 1061) bildar en stat och hufvudstaden Rio de Janeiro med kringliggande område ett förbundsdistrikt, det senare dock endast tills en ny förbundshufvudstad hunnit anläggas i ett för ändamålet reserveradt område af 14,400 qvkm. i det inre höglandet i staten Goyaz, hvilket sedermera skall blifva förbundsdistrikt. De särskilda staterna, hvilka styras af guvernörer, utnämnda för 3–5 år, hafva i regeln full sjelfbestämningsrätt, ja t. o. m. rätt att slå sig tillsammans eller dela sig för att ansluta sig till andra stater eller bilda nya stater under förutsättning att vederbörande lagstiftande församling i två på hvarandra följande sessionsperioder och nationalkongressen gifvit sitt bifall. I de enskilda staternas angelägenheter får forbundsregeringen ingripa endast i vissa fall, nämligen för att med förbundshären och flottan afvisa fientliga anfall, upprätthålla förbundets republikanska författning och trygga förbundslagarnas verkställighet. Förbundsregeringen förklarar krig och sluter fred, bestämmer införseltullar, post-, telegraf- och stämpelafgiffcer, reglerar kustfarten och lagstiftar rörande sedelbanker. Författningen erkänner tre statsmakter: en verkställande, en lagstiftande och en dömande. Den verkställande utöfvas af en president med en vicepresident, hvilken äfven är senatens talman, som ställföreträdare. De måste vara minst 35 år gamla och utses genom allmänna direkta val med absolut majoritet för 4 år. Om de afgå under loppet af de två första åren, ersättas de genom nya val, men om de afgå senare af kongressens president och presidenten i högsta domstolen. Presidenten kan ej omedelbart återväljas, vicepresidenten ej väljas till president för den omedelbart följande ämbetsperioden. Presidenten utnämner de 6 ministrarna (ministern för allmänna arbeten, handel och jordbruk; ministern för utrikes ärenden: inrikesoch justitie-; finans-; krigs- samt marinministern), förbundsämbetsmän och sändebud hos utländska makter, är högste befälhafvare öfver krigsmakten samt representerar republiken inför utlandet. Han utfärdar årligen ett budskap till kongressen samt sanktionerar och kungör dennes beslut; om han vägrar godkänna ett kongressens beslut såsom forfattningsvidrigt, erhåller det likväl gällande kraft, om det å nyo antages af båda kamrarna med 2/3 majoritet i hvardera kammaren. Ministrarna få icke tillhöra någon af kamrarna och få personligen förhandla endast med utskotten. Den lagstiftande makten utöfvas af nationaikongressen, som består af senaten och deputeradekammaren. Senaten räknar 63 medlemmar (3 för hvarje stat och för förbundsdistriktet), valda 1/3 för 9 år, 1/3 för 6 år och 1/3 för 3 år, alltefter det antal röster de fått. Sedan det första mandatet utgått, hållas nya val hvart tredje år för följande 9-årsperiod. Senaten bildar liksom i Nord-Amerikas Förenta stater riksrätt, inför hvilken presidenten, ministrarna och andra förbundsämbetsmän åtalas för ämbetsförseelser, samt utnämner på lifstid medlemmarna i förbundsdomstolen. Deputeradekammaren består af 205 medlemmar, hvilka väljas för 3 år, så att 1 deputerad kommer på 70,000 innev., men på hvarje stat minst 4, och så att äfven minoriteten blir representerad. Vicepresidenten är senatens talman, men deputeradekammaren väljer sjelf sin talman. Båda kamrarnas ledamöter utses genom direkta val; valberättigad är hvarje brasilian, som fyllt 21 år och kan läsa och skrifva med undantag af understödstagare och soldater i aktiv tjenst. Förslag till grundlagsändringar kunna väckas antingen af de enskilda staternas parlament eller af kongressen. Frågan upptages till behandling, om 2/3 af staterna genom majoritetsbeslut af sina parlament eller om 1/4 af ledamöterna i någondera af kongressens hus äro derom ense, och förslaget blir lag, om 2/3 af båda husens ledamöter antaga det. Bland andra bestämmelser i författningen märkas stadgandena om allmän värnpligt, obligatoriskt civiläktenskap, fri religionsöfning (intet religionssamfund åtnjuter statsunderstöd), konfessionslös skolundervisning, församlings-, tal- och tryckfrihet, frånvaro af adelskap och ordnar. Dödsstraff är afskaffadt utom i hären under krig. Hären räknade 1895 i fredstid 28,000 man och 1,600 officerare, hvartill komma ett gendarmeri på omkr. 20,000 man, deraf 2,000 i Rio de Janeiro, och ett frivilligt bildadt nationalgarde. Flottan upplöstes under sista inbördeskriget, men håller på att å nyo bildas genom beställningar hos europeiska varf.
Rättskipning. Landets högsta domstol, förbundsdomstolen, hvilken har ungefär samma befogenhet, som förbundsdomstolen i Nord-Amerikas Förenta stater, består af 17 af senaten utnämnda ledamöter. I andra instans döma 11 appellationsdomstolar. Derjämte fungera 7 handelsdomstolar. Första instans äro i brottmål aflönade polisdomare (delegados och subdelegados de policia) och i civilmål valde fredsdomare (juizes de paz). I svårare brottmål användes jury. Med undantag af fredsdomare äro alla domare och assessorer oafsättliga. Strafflagen är bildad efter Code Napoleon; i civilmål gäller den brasilianska kodex, en blandning af äldre portugisiska lagar, tillökad med nya, ofullständiga, hvarandra motsägande paragrafer och tolkningar.
Finanser. Budgeten har nästan alltid uppvisat ett deficit. För 1894 upptog den i utgifter 250,46 mill. milreïs (deraf 17,8 för marinministeriet, 30 mill. för krigsministeriet, 100,7 mill. för ministeriet för allmänna arbeten, handel och jordbruk samt 85,6 för finansministeriet), men endast 233,5 mill. milreis i inkomster, största delen in- och utförseltullar. Statsskulden uppgick 1895 till 1,355,8 mill. milreïs (deraf 31,4 mill. utländsk skuld), motsvarande aktiva till 233,6 mill. milreïs.
B:s nuv. vapen eller rättare emblem är en femuddig gyllene stjerna med uddarna facetterade och försedda med smal röd innerkant; i vinklarna mellan uddarna gyllene strålar. Stjernan täckes af en blå skifva, som inom en silfverkantad, blå, med 20 femuddiga silfverstjernor belagd ring visar Södra korsets stjernbild. Den stora stjernan omgifves af en lagerqvist och en tobaksstjelk, nedtill sammanhållna af en rosett, som halft täcker fästet af ett upprätt svärd. Under det hela ett band med inskrift »Estados unidos do Brazil. 15 de Novembre de 1889». Flaggan är grön med en ockrafärgad rombyta; i denna en blå glob, delad i två hälfter af ett hvitt band, som bär valspråket »Ordem e progreso» (ordning och framsteg). I det blå fältet ses 21 stjernor: 1 öfver bandet, symboliserande det neutrala municipiet, och 20 (bland dem Söderns kors) under detta, representerande de 20 staterna.
Mynt, mått och vigt. Myntenheten är milreïs (à 1,000 reis, à pari = 2,04 kr.); 1,000 milreïs = 1 conto. Milreïs delas i nickel- och kopparmynt, hvaraf det minsta gäller 10 reïs. Jämte dessa småmynt cirkulera nästan uteslutande papperspengar. Kursen är mycket vexlande. Metersystemet infördes genom lag af 1862 och är sedan 1874 ensamt lagligt, men äldre mått och vigter äro dock ännu i bruk. A. W–g.
Historia. Slafveriet hade börjat afskaffas under kriget med Paraguay genom en lag af 1871, som gaf alla statens slafvar frihet. Genom en lag af 1885 bestämdes, att slafveriet skulle småningom alldeles upphäfvas, senast inom 17 år. Dermed åtnöjdes ej de ifrigaste emancipationsvännerna, och de funno ett oväntadt stöd i kejsar Pedros dotter, den bigotta grefvinnan Isabella d'Eu, som kejsaren, hvilken vid denna tid vistades i Europa, 1887 förordnat till regentinna. För att vinna folkgunst föreslog hon d. 8 Maj 1888 kamrarna en lag, som antogs d. 13 s. m. och enligt hvilken allt slafveri genast och fullständigt afskaffades. Denna åtgärd, hvars ögonblickliga följder voro en fullständig förvirring inom plantagedriften och kaffeskördens nedgång till en tredjedel af sin förra storlek, framkallade helt naturligt stor förbittring bland plantage-egarna, som dittills varit monarkiens stöd, men nu sällade sig till republikanerna. Jäsningen växte till följd af missnöjet med den starkt centraliserade provinsförvaltningen, och äfven bland trupperna ökades de missnöjdas antal. När i Nov. 1889 förberedelser vidtogos att flytta några bataljoner från Rio till gränsen och att ombilda nationalgardet, sannolikt i afsigt att skydda tronföljden för den illa omtyckta Isabella, så vägrade d. 10 Nov. en bataljon att lemna hufvudstaden. Andra trupper förenade sig med de uppstudsige, ministrarna häktades, kejsaren och hans familj fördes följande natt ombord på en ångare och tvungos att afresa till Europa, hvarpå en provisorisk regering med marskalk Deodoro da Fonseca i spetsen bildades d. 15 Nov. En motrevolution, som försöktes d. 18–20 Dec., nedslogs. Den nya regeringen gaf d. 21 Nov. alla brasilianer, som kunde läsa och skrifva, politisk rösträtt, offentliggjorde ett utkast till författning för Brasiliens förenta stater, utskref val till en konstituerande nationalförsamling till d. 15 Sept. 1890 och förklarads d. 10 Jan. kyrkan skild från staten. Valen utföllo till följd af ämbetsmännens ingripande till regeringens förmån. Den 15 Dec. sammanträdde nationalförsamlingen, och d. 24 Febr. 1891 antogs författningsförslaget med några ändringar. Dock hade ministèren till följd af ett misstroendevotum undergått några ändringar, och äfven mot Fonseca var missnöjet så stort, att han endast med ringa majoritet valdes till president. Den nya staten erkändes af makterna, men den inre ställningen blef snart mycket dålig. Finanserna vanvårdades, i det att presidentens gunstlingar förstodo att rikta sig genom allahanda svindelaffärer, sedelstocken ökades genom nya emissioner, hvarigenom krediten ruinerades i grund och prisen stegrades oerhördt. Dertill kom ett ogynsamt handelsfördrag med Nord-Amerikas Förenta stater. Allt detta framkallade allmänt missnöje, som i Okt. 1891 tog sig uttryck i gatutumult och slutligen äfven ledde till en konflikt i kongressen. När Fonseca inlade sitt veto mot ett af kongressen fattadt beslut, förklarade denna vetot olagligt, hvarpå Fonseca i Nov. 1891 utan laglig rätt upplöste kongressen och proklamerade belägringstillstånd i Rio. Detta väckte allmän förbittring. Flere stater, bl. a. Rio Grande do Sul, förklarade, att de skulle skilja sig från statsförbundet, om ej Fonseca afstode från sin sjelftagna diktatorsställning, och äfven flottan samt en del af armén under amiral de Mello instämde i dessa uttalanden. Fonseca lemnade d. 23 Nov. 1891 sin myndighet åt vicepresidenten general Floriano Peixoto. Vid denna tid hade möjligen monarkien kunnat återupprättas, men alla utsigter dertill gingo om intet, då i samma dagar kejsar Pedro afled (i Paris d. 5 Dec. 1891). Den nye presidenten inkallade åter kongressen till d. 18 Dec. Emellertid började oroligheter på flere ställen. Ett myteri utbröt bland trupperna i Rio d. 19 Jan. 1892, men blef nedslaget. Deremot blef det svårare att återställa lugnet i Matto Grosso och i Rio Grande do Sul, der inbördeskrig utbröt emellan regeringspartiet och anhängarna af sjelfständighetspartiet (»federalisterna»), hvilka senare flere gånger segrade under åren 1892 och 1893. I Sept. 1893 uppstod äfven ett myteri på flottan, och detta hade till följd, att äfven flere kuststater indrogos i upproret mot centralregeringen. Sedan amiral de Mello med en del af flottan undkommit ur Rios hamn och undsatt de upproriske i södern, fortsatte amiral da Gama att beskjuta fästena kring Rioviken och förklarade i ett pronunciamento d. 9 Jan. 1894 presidenten Peixoto för en militärdespot, som måste nedslås, samt uppkallade landet till strid för den borgerliga ordningens återställande. Peixoto förklarade honom deremot som landsförrädare. Gamas stridskrafter bemäktigade sig d. 12 Febr. kanonerna och ammunitionen i fästet Armaçao vid Rio, men då Peixotos flotta vann förstärkning, måste han redan i Mars gifva sin sak förlorad och fly till ett portugisiskt krigsskepp, som landsatte honom utom Brasilien. Inbördeskrigets sista akt utspelades d. 16 April på höjden af Desterro, der amiral de Mellos krigsskepp borrades i sank, hvarefter de upproriskes öfriga fartyg flydde till Argentina. Peixotos seger ansågs allmänt bero på understöd af Förenta staterna, som derigenom ville hindra en monarkisk restauration. Emellertid nedlade Peixoto d. 15 Nov. frivilligt presidentvärdigheten, en i Syd-Amerikas historia enastående tilldragelse, och efterträddes af Prudente de Moraës Barros. — Landets finanser hafva naturligtvis mycket skadats genom dessa inbördes krig, men regeringen har icke offentliggjort deras tillstånd. Likaledes hafva vidsträckta områden i de södra staterna ödelagts och hårresande grymheter begåtts mot dessa trakters innevånare. J. Fr. N.