Braxen, Abramis, zool.
1. De i Skandinavien förekommande arterna af fiskslägtet braxen kunna särskiljas enligt följande schema:
A. Antalet af sidoliniens fjäll mindre än 50; två rader tänder på hvarje nedre svalgben: Björkna (Abramis blicca). B. Antalet af sidoliniens fjäll större än 50; en rad tänder på hvarje nedre svalgben. a. Ryggkanten af stjerten (bakom ryggfenan) kölad: Vimma (Abramis vimba). b. Ryggkanten bakom ryggfenan rundad (utan skarp köl). alpha. Antalet af analfenans strålar 26--30: Braxen (Abramis brama). [beta]. Antalet af analfenans strålar omkring 40: Flira (Abramis ballerus).
Utom dessa förekommer emellertid i Sverige (Dalarna) en form, som fått namnet Abramis Leuckartii och som anses vara en bastard mellan en braxen-art, braxen eller björknan, och mört eller sarf. Han liknar björknan, men skiljer sig från henne derigenom att han har en kortare analfena, med allenast omkr. 18 strålar, och derigenom att kölen mellan anal- och bukfenorna täckes af fjäll i stället för att i kanten vara bar, såsom på öfriga braxen-arter.
2. Fisk-arten braxen (Abramis brama) är en af våra störste och såsom födoämne mest omtyckte karpfiskar. Hans kropp är hög, med
nästan puckel-likt böjd ryggform; största kroppshöjden är ungefär en tredjedel af kroppens längd, stjerfenan med sina flikar inberäknad. Hufvudet är litet, dock jämförelsevis större än på någon annan af de hos oss förekommande större arterna af detta slägte, utom vimman. Fenorna äro kraftiga. Den höga ryggfenan har sin plats straxt framom den vågräta höjden öfver analfenans början. Stjertfenans flikar äro, som vanligt i detta slägte, olika; den nedre fliken är längst. Sidolinien, i hvilken antalet af fjäll är 51--55, löper något nedom kroppens midtlinie, i en böjning, som är parallel med kroppens bukrand. Braxens färg är metallglänsande gröngul på sidorna; ryggen är grönsvart; frambuken har anstrykning af rödt, den öfriga buken är hvit; fenorna äro svartblåa; iris är gul med en svart fläck upptill. De yngre braxnarna bära dock silfverglans i st. f. den mässingsfärg, som utmärker de äldre och som blifver ännu mörkare i sjöar, der vattnets och bottnens färger äro mörka.
Braxen lefver ett sällskapligt lif. Han är ganska allmän i södra och mellersta Sveriges sjöar och sakta rinnande strömmar, hälst der bottnen är lerig eller dyig. Han förekommer äfven i Östersjöns vikar, der vattnet är föga salt, ehuru han der ej synes uppnå sin fulla tillväxt och ej häller blifver så fet som i insjöarna. Lämplig beskaffenhet af sjöbottnen är det vigtigaste vilkoret för att braxen skall trifvas i ett vatten. Han är nämligen van att söka sin föda (maskar, insektlarver och andra animaliska äfvensom vegetabiliska ämnen) under rotande i bottenslammet, hälst der det efter honom benämnda braxengräset (Isoëtes lacustris) växer. Under detta sökande uppgrundar han vattnet, stundom på långa sträckor. Om man i sjöar, der braxen lefver, finner nämnda planta flyta lösryckt på vattenytan eller vattnet grumligt, kan man vara tämligen säker på att der finna ett braxenstånd. Om sommaren håller braxen sig på djupet, ända till 6--12 famnar ned, der sådant djup finnes, och då biter han lätt på ett agn af vanlig metmask eller af deg; men så lätt är den äldre braxens napp, att äfven den minsta rörelse på flötet är att uppmärksamma. För att på ett ställe få en bättre fångst lockar man braxnarna tillsammans genom att, qvällen förr än man ämnar fiska, utkasta deg eller kokad säd i sjön. Under hösten går braxen högre upp; vid stark blåst kommer han då stundom i stora skaror in i de grundare vikarna. Om vintern söker han åter djupet och packar sig tätt på de djupaste ställena, der man söker honom med isnot. På ett braxenstånd, det s. k. Hakvarpet i Hallbosjön, nära Nyköping, kunde man fordom i ett enda notvarp fånga ända till 400 ctr (17,000 kilogr.) braxen; men för omkring 15 år sedan sänktes sjön, och braxenfisket i densamma har numera förlorat all betydelse. 1877 fångades der (enl. Samzelius) endast 40 skålp. (17 kilogr.) af denne fisk. Då enbusken blommar, i Maj eller början af Juni, går braxen till sin lek på grundt vatten, bland gräs och säf. Försigtig som han är, upphör han med leken, så snart han skrämmes, och han skyr hvarje buller utom det, som han sjelf åstadkommer med sitt smackande och piskande i vattnet. Vid denna tid få braxenhannarna, liksom de flesta öfriga karpfiskhannarna, ett utslag af hvita, spetsiga knölar på sina fjäll. De äldre leka först sina 3 eller 4 dagar; efter dem infinna sig de yngre, eller ock förirra sig dessa med sin lek in i den ström, som är utlopp för sjön. Liksom hvarje annan nyttig fisk bör braxen skyddas under leken, och hans försigtighet hjelper dervid till. En notdragning medför i de flesta fall tillräckligt buller för att bortskrämma stimmet, hvarför man i stället brukar fånga braxen i nät och ryssjor. Fiskens kött är ett välkändt näringsämne. Läckergommar prisa i synnerhet hufvudet och, främst af allt, tungan. Hos oss når braxen en storlek af ända till omkring 45 ctm. (15 dec.-tum), med en vigt af 10--14 skålp. I de sydligare trakter, der han förekommer -- i Europa träffas han öfverallt norr om Alperna och Pyrenéerna, dock i Norge blott i dess sydöstlige del -- uppgifves han blifva ännu större, ända till 65 ctm., och få en vigt af 3 1/2 kilogr. (8,2 skålp,). Hans lifslängd antages uppgå till 8--9 år. F. A. S.