Rockor, Batoidei, zool., utgöra en underafdelning eller underordning bland hajfiskarna. Hithörande fiskar, af hvilka några arter nå en kolossal storlek, utmärka sig genom sin hos de flesta mycket tillplattade kroppsform, som genom bröstfenornas starka utbildning gifver fisken form af en romboidal eller rund skifva, från hvilken stjerten sticker ut såsom ett svanslikt bihang. Gälöppningarna sitta på undre sidan af kroppen; analfena saknas alldeles och ryggfenorna antingen saknas eller äro placerade på stjerten. Rockorna äro organiserade för att lefva på bottnen, der de liksom flundrorna ligga nedbäddade i bottenslammet och lura på rof. De kunna emellertid röra sig tämligen snabbt, och simningen sker genom vågformiga rörelser af de stora bröstfenorna, ej med tillhjelp af stjerten. De förete i detta m. fl. fall en viss likhet med flundrefiskarna, men tillplattningen har här skett ej från sidorna, såsom hos dessa, utan från rygg- och baksidan. De äro, liksom öfriga hajfiskar, roffiskar, men måste nöja sig med smärre fiskar samt blötdjur och kräftdjur. Munnen sitter på undre sidan, och de kunna derför ej gripa sitt rof direkt, utan kasta sig öfver detta och trycka ned offret med kroppen, tills de hinna gripa det med käkarna. De förekomma i allmänhet ej långt från kusterna och sällan på öfver 200 m. djup. De flesta äro hafsfiskar, men i de varma landen, särskildt i det tropiska Amerika, förekomma många sötvattensarter. Hit räknas omkr. 140 arter, fördelade på sex familjer: rockhajar l. sågfiskar (Pristidae), darr-rockor (Torpedinidae), egentliga rockor (Rajidae), spjutrockor (Trygonidae), örnrockor (Myliobatida) och Rhinobatidae, af hvilka Pristidae och Rhinobatidae stå på öfvergång till de egentliga hajarna.
Rockeslägtet, Raja L., tillhör den för underordningen rockor typiska familjen Rajidae. Fiskarna af detta slägte hafva två ryggfenor på stjerten, utan tagg. Stjertfenan är rudimentär eller saknas. Bukfenorna äro delade genom en djup inskärning. Bröstfenorna sträcka sig ej ända fram till nosspetsen. Några och trettio arter äro kända af detta slägte, som har den vidsträcktaste utbredningen af samtliga till denna underafdelning hörande slägten och går längst mot norden. I Skandinavien förekomma sju arter. Ingen art går vid våra kuster in i Östersjön, men några fås i nordliga delen af Öresund ned till trakten af Landskrona. I vestligaste delen af Östersjön, i Kielbukten, förekomma flere arter ej så sällan, och i Kattegatt samt Bohusbukten äro de föremål för fiske. Till de allmännare arterna höra knaggrockan, R. clavata L., som har rutformig kropp, trubbig nos och en mängd taggar på både öfre och undre sidan. På öfre sidan finnas spridda större taggar samt långsrader af sådana på stjerten, vanligen en till två mellan de skilda ryggfenorna. Till färgen är knaggrockan undertill gråhvit, utan mörka prickar, ofvan marmorerad af grått och gulbrunt, med många ljusare och mörkare fläckar och punkter. Hon blir i norden sällan öfver 1 1/2 m. lång, men söderut 2--3 m., med en vigt af 200 kg. Hon leker under sommaren, och äggen läggas ett och ett i sänder. Knaggrockan är allmän i Kattegatt och vid Bohus län och förekommer vid norska kusten upp till Finmarken samt rundt om Europas kuster till Svarta hafvet. Knaggrockan fiskas på flerehanda sätt. Köttet är dåligt och ätes ej i Sverige i färskt tillstånd, men torkadt i luften användes det af fiskarena och kustallmogen såsom lutfisk. En annan allmänt hos oss förekommande art är slät- l. slättrockan, R. batis L., som är utbredd från nordliga delen af Öresund ända långt upp i Finmarken samt rundt öfriga europeiska kuster ned i Medelhafvet. Hon förekommer äfven vid Island samt vid kusten af Nord-Amerika. Slätrockan har spetsigare och mera utdragen nos än den föregående arten. Hon är under till slät, hvitfärgad, med svarta punkter och streck, ofvan med spridda rader af taggar samt fält af småtaggar. Färgen är ofvan mörkt olivgrön, brun eller rödgrå, stundom med ljusare fläckar. Denna rocka är hos oss större än den föregående och stundom 2 m. lång. Köttet anses bättre än knaggrockans och ätes äfven färskt. Klorockan, R. radiata Donov., har mycket trubbig nos, utan framspringande spets. Kroppen har ofvan många större och mindre taggar, af hvilka de större äro vid basen stjernlikt refflade. Färgen är lefverbrun, undertill hvit. Denna rockeart har en nordligare utbredning än de föregående och förekommer anda vid Spetsbergen och Grönland äfvensom vid Nord-Amerikas östra kust; söderut går hon ej längre än till Biscaya-bukten. Hon är tämligen vanlig i Kattegatt och vid kusten af Bohus län, men förekommer dock mindre talrikt än de föregående. Hon är den minsta af de nordiska arterna och når sällan öfver en half m. längd. Öfriga vid Skandinaviens kuster förekommande arter af slägtet, såsom näbbrockan l. gökrockan, R. fullonica L., spättrockan, R. circularis Couch., hvitrockan (se d. o.), R. lintea Fr., plogjernsrockan, R. vomer Fr., förekomma ej vid de svenska kusterna och äro äfven i Nordsjön mindre vanliga än de förut anförda. En af dem, näbbrockan, skall dock, enligt Nilsson, hafva en gång anträffats vid Arilds läge i Skåne. De nämnda Nordsjöarterna fångas af våra bohuslänska fiskare ej sällan på fiskebankarna utanför Jäderen och hemföras derifrån. R. L.