Brefbäring

Brefbäring, d. v. s. kringbärande till adressater af bref, som befordrats med posten, förekom redan i forntiden, men har först i nyare tider utvecklats till en särskild institution. I Sverige gjordes första försöket till lokalbrefbefordring på 1830-talet af öfverstelöjtnanten Montonie och kaptenen Rosenqvist af Åkershult, hvilket försök dock misslyckades. Dess införande i vårt land tillskrifves vanligen en afskedad regementskommissarie, Emanuel Mallén, hvilken d. 7 Maj 1838 började gå omkring i hufvudstaden för att uppsamla de bref, som skulle aflemnas till postkontoret, och hvilken sedermera utvidgade sin verksamhet derhän, att han både mottog och utdelade bref till personer inom hufvudstaden. År 1842 hade Malléns post nått en sådan utveckling, att den allmänt var bekant under namnet "bref- och paketpost inom Stockholms stad". Hans företag vann dock så ringa uppmuntran, och han fick småningom så många konkurrenter, att hans postgång tidtals inställdes och i Sept. 1855 helt och hållet upphörde. Postverket tog då sjelf lokalbrefbefordringen om hand och inrättade d. 1 Juli s. å, en s. k. lådbrefsexpedition, som efter hand under namn af "brefbärare-expeditionen" utvecklat sig till en institution, fullt värdig ett väl ordnadt postväsende. I de allra fleste af Sveriges städer finnas numera brefbärare anställda, och 1877 års riksdag biföll en kongl. proposition om anordnandet af en "landtbrefbäring" efter danskt mönster. G. N. S.