Sida 554
Breflåda. Man anser, att breflådorna leda sitt ursprung från Frankrike
föreskrifter m. m., samt officiella skriftliga handlingar, genom hvilka en värdighet, rättighet eller förmån beviljas o. s. v.: fastebref, skiljebref, mätarebref, mästerbref, kungabref m. fl. (Mera oegentligt har man, på det tekniska området, gifvit namnet bref åt sammanvikna papper, innehållande instuckna knappnålar, synålar e. d.) I inskränkt bemärkelse menas med bref endast skriftliga meddelanden från en person till en annan. Först skref man sådana bref (t. ex. i Grekland och Rom i de äldsta tiderna) på barkskifvor eller små trätaflor (tabellae), och i en senare tid öfverdrog man dessa taflor med vax och skref på detta. När pergamentet kommit i bruk, sammanveko romarna sina bref i form af små böcker och belade knutarna på det snöre, som slogs omkring, med vax eller sigill-lera. Författaren skref sitt eget namn öfverst på brefvet och derefter mottagarens, t. ex. Platon Sokratei (Platon till Sokrates), Cicero Attico (Cicero till Atticus). Stundom tillade romarna titlarna på såväl afsändaren som mottagaren, t. ex. Cicero consul M. Coelio aedili curuli (konsuln Cicero till kuruliske edilen M. Coelius), eller helsningsformlerna Salutem plurimam dicit (förkortadt S. P. D., "många helsningar"), Salutem dicit (förk. S. D.), Salutem (förk. S., helsning). Romarna inledde vanligen sina bref med formeln S. V. B. E. E. V. (Si vales, bene est; ego valeo, Om du har helsan, är det väl; jag mår bra) och afslöto dem med Vale l. Salve (Lef väl! Var helsad!). Den nu brukliga formen för öfver- och underskrift började man använda först under de byzantinske kejsarnas tid.
Bland utmärkta författare på brefliteraturens område må nämnas romarna Cicero, Plinius och Seneca; italienarna Annibale Caro, Dolce, Bernardo Tasso, Gozzi, Algarotti, Metastasio och Ugo Foscolo; fransmännen Pascal, fru de Sévigné, Ninon de l'Enclos, Racine, J. J. Rousseau, Montesquieu, P. L. Courier och Mérimé; engelsmännen Swift, Pope, William Temple, signaturen Junius, Addison, Locke, Bolingbroke, Chesterfield, Shaftesbury, Richardson, Lady Montague, Sterne och Gray; tyskarna Lessing, Winckelmann, Klopstock, Wieland, Bürger, Kant, Johannes v. Müller, Göthe, Schiller, K. J. Weber, Richter, Matthison, Mebuhr, W. von Humboldt, Börne, "Bettina"; svenskarna Brinkman, Atterbom och Tegnér. B. F. O.
Vid postbehandling särskiljas följande slag af bref: vanliga bref, sådana som, utan något särskildt förbehåll från afsändarens sida och utan ansvarsskyldighet för postverket, mot fastställd afgift postbehandlas af minst tvänne postanstalter; lokalbref, sådana som utdelas genom samma postanstalt, å hvilken de inlemnats eller till hvilken de upphemtats från breflåda på postanstaltens område; lösbref, sådana som äro afsedda att behandlas blott vid en enda postanstalt och som, utan att vara upphemtade från breflåda, lösa eller i lösväska med landsvägspost fortskaffas mellan en postanstalt och korrespondent; rekommenderade bref, sådana, för hvilka postverket, i händelse de gå förlorade, mot en särskild afgift ikläder sig en
ersättningsskyldighet af 50 kr. (innehållet i dessa bref behöfver ej angifvas); assurerade bref, sådana för hvilka postverket, mot fastställd assuransafgift, förbinder sig att i händelse de gå förlorade, lemna ersättning med samma belopp, hvartill afsändaren värderat dem, och slutligen expressbref, sådana (vanliga bref, lokalbref eller rekommenderade bref), som postverket låter, mot en särskild afgift utöfver brefportot, medelst ilbud tillställa adressaten. (På bref af sistnämnda slag skall afsändaren påteckna ordet "express"). G. N. S.
Brefbäring, d. v. s. kringbärande till adressater af bref, som befordrats med posten, förekom redan i forntiden, men har först i nyare tider utvecklats till en särskild institution. I Sverige gjordes första försöket till lokalbrefbefordring på 1830-talet af öfverstelöjtnanten Montonie och kaptenen Rosenqvist af Åkershult, hvilket försök dock misslyckades. Dess införande i vårt land tillskrifves vanligen en afskedad regementskommissarie, Emanuel Mallén, hvilken d. 7 Maj 1838 började gå omkring i hufvudstaden för att uppsamla de bref, som skulle aflemnas till postkontoret, och hvilken sedermera utvidgade sin verksamhet derhän, att han både mottog och utdelade bref till personer inom hufvudstaden. År 1842 hade Malléns post nått en sådan utveckling, att den allmänt var bekant under namnet "bref- och paketpost inom Stockholms stad". Hans företag vann dock så ringa uppmuntran, och han fick småningom så många konkurrenter, att hans postgång tidtals inställdes och i Sept. 1855 helt och hållet upphörde. Postverket tog då sjelf lokalbrefbefordringen om hand och inrättade d. 1 Juli s. å, en s. k. lådbrefsexpedition, som efter hand under namn af "brefbärare-expeditionen" utvecklat sig till en institution, fullt värdig ett väl ordnadt postväsende. I de allra fleste af Sveriges städer finnas numera brefbärare anställda, och 1877 års riksdag biföll en kongl. proposition om anordnandet af en "landtbrefbäring" efter danskt mönster. G. N. S.
Brefdufva. Se Dufva.
Brefkarta, en förteckning, som från den ena postanstalten till den andra åtföljer sådana brefpostförsändelser, som enligt postförfattningarna böra specificeras.
Brefkort, en af en postförvaltning å kartong utfärdad och med franko-stämpel försedd blankett, som befordras till lägre pris än vanligt brefporto och är afsedd att innehålla kortare meddelanden, som ej behöfva hemlighållas. Framsidan är afsedd för emottagarens namn och adress. Ett förslag om brefkorts användande framställdes 1865 af den tyske generalpostdirektören Stephan, men saken ansågs då outförbar. Först 1869 omfattade den österrikiska regeringen ett dylikt, af E. Herrmann i Wien framstäldt, förslag, och nu äro brefkort införda i alla kulturstaters postförvaltningar samt hafva tillvunnit sig allmänt bifall. I Sverige började sådana begagnas d. 1 Jan. 1872. G. N. S.
Breflåda. Man anser, att breflådorna leda sitt ursprung från Frankrike. En i detta land 1644 utfärdad författning påbjöd, att bref inom Paris
Källa: Project Runeberg ·
