Sida 63
Beethoven, Ludwig van
sociala ställning, synnerligast mot det s. k. "stavnsbåndets" lösning. B. och v. Luttichau öfverlemnade 1790 till kronprinsen en af 102 jylländska godsegare undertecknad "tillidsskrift", i hvilken nämnda förbättringar beskrefvos såsom förderfliga för landet. Kronprinsen svarade endast: "Jeg vil, at folket skal väre frit". C. R.
Beer [ber], Jakob Meyer, tysk kompositör. Se Meyerbeer.
Beer [ber], Wilhelm, tysk astronom, kompositören Meyerbeers broder, f. 1797 i Berlin, d. derstädes 1850, ingick 1813 i de frivilliges led, men fick 1815 på begäran afsked ur krigstjensten och öfvertog derefter ledningen af sin faders affärer. Varm vän af astronomien, anordnade B. uti sin villa i Thiergarten vid Berlin ett observatorium, vid hvilket han lyckades anställa den berömde J. H. Mädler. De vigtigaste resultaten af dessa båda mäns observationer offentliggjordes i den förträffliga månkartan Mappa selenographica o. s. v. (1834--36).
Beer [ber], August, tysk fysiker, f. 1825 i Trier, d. 1863 som professor i matematik i Bonn, egnade sig hufvudsakligen åt undersökningar inom den matematiska fysiken, särskildt optiken, i hvilken vetenskapsgren han författade flere uppsatser af stort värde, införda i Poggendorffs "Annalen der physik und chemie". I ändamål att underlätta ett börjande studium af de svårare delarna af den matematiska fysiken, utarbetade B. flere läroböcker, såsom Einleitung in die höhere optik (1853) och Grundriss des photometrischen calcules (1854) samt Einleitung in die elektrostatik, die lehre vom magnetismus und der elektrodynamik (1865) och Einleitung in die mathematische theorie der elasticität und capillarität (1869), hvilka tvänne sistnämnda utkommo först efter hans död. Alla dessa arbeten hafva tillvunnit sig ett rättvist erkännande. R. R.
Beerstraaten, Alexander, holländsk målare, som lefde i Amsterdam under 1600-talets senare hälft. Han målade förträffliga sjöstycken samt utsigter af hamnar och städer, hälst i vinterdrägt och med ett rikt staffage af fartyg och figurer. Nationalmuseum i Stockholm eger ett af hans arbeten: Vischgracht vid Nieuwe kerk. -- Samtidigt med denne lefde en annan Beerstraaten vid namn Jan eller Johannes, som egentligen var marinmålare, men som äfven målade stads- och hamnutsigter. Jämväl af honom eger nationalmuseum ett stycke: Hamn med fartyg (motiv fr. Venezia).
Beethoven [bethåfen], Ludwig van, den störste mästaren på den instrumentala musikens område, föddes d. 16 Dec. 1770 i Bonn, dit farfadern invandrat från Antwerpen. Af sin fader, en rå och på dryckenskap begifven man, som var tenorist i det kurfurstliga kapellet, fick han någon undervisning i musik, men för öfrigt icke den bästa uppfostran. Deremot voro hoforganisten Neefe, grefve Waldstein och familjen Breuning den unge B. till stort gagn i både artistiskt, moraliskt och ekonomiskt hänseende. Äfven det förträffliga hofkapellet, i hvilket han spelade altviol, och den utmärkta operan verkade lyckligt på hans konstnärliga utbildning.
Vid 12 års ålder offentliggjorde han sina första kompositioner, och 13 år gammal anställdes han som andre hoforganist. 1787 fick han tillfälle att resa till Wien (der han åtnjöt undervisning af Mozart), och 1792 slog han för alltid ned sina bopålar derstädes. Nu gjorde han samvetsgranna studier under Haydn, Albrechtsberger m. fl., och 1795 uppträdde han såsom fullmogen kompositör med tre trior, hvilka snart efterföljdes af nya verk i nästan planmässig följd: sonater, qvartetter och slutligen symfonier. I början var B. mer allmänt beundrad endast såsom klavérvirtuos och improvisatör; snart fann likväl hans djerfva, skapande snille allt flere vänner, men också många motståndare. Högt uppburen af humana och fint bildade mecenater, umgicks han förtroligt i de högste kretsarna, och då han 1809 kallades att blifva kapellmästare i Kassel, förenade sig några af hans gynnare (bland dem hans lärjunge ärkehertig Rudolf) om att medelst en lifstidsränta hålla honom qvar i Wien. 1814, under kongressen, var han föremål för mycken uppmärksamhet och stod då på höjden af sitt anseende. Förföljd af olyckor, drog han sig sedermera tillbaka i en allt djupare enslighet. Hans beslut att åtaga sig en brorsons uppfostran invecklade honom i en process med dennes mor. Brorsonen sjelf vållade honom, genom ovärdigt uppförande, många sorger, och bedrägliga vänner sårade hans känsliga hjerta. Svårast af hans pröfningar var dock den förfärliga och för en musiker dubbelt hemska sjukdom, som under den senare hälften af hans lif följde honom och småningom antog karakteren af obotlighet, nämligen döfheten. Denne sjukdom, som tvang honom att försaka virtuosens triumfer, bidrog emellertid att fördjupa hans inre lif och att allt mer uteslutande hänvisa honom till kompositionen. Den mäktade för öfrigt endast tidtals förlama hans spänstiga alstringskraft, och det hjeltemod, hvarmed han underkastade sig sitt öde, har någonting öfverjordiskt stort och försonar mer än tillräckligt med svagheterna i hans lynne, som visade en underlig blandning af motsatser: egensinne och kärleksfullhet, misstro och godtrogenhet, hänsynslöshet och finkänslighet, dysterhet och uppsluppenhet. Han dog d. 27 Mars 1827.
B:s betydelse i konst- och kulturhistorien är ofantligt stor, nämligen i vidsträcktaste mening den, att han, i likhet med Shakspeare inom poesien och Michelangelo inom den bildande konsten, på sitt fält bildar ett adeqvat uttryck för den moderna verldsåskådningen öfver hufvud, hvilken, i motsats mot den antika, karakteriseras af subjektets fördjupade sjelfmedvetande, innerligare känsla och obundnare frihetsbegär. Dessa egenskapers framträdande gynnades särskildt af den andliga lyftning, som närde den franska revolutionen och närdes af densamma; och säkerligen har den vid denna tid så ifrigt behandlade Faust-idén aldrig till sin lyriska sida gestaltats mer troget och kraftigt än i B:s musik. Dermed sammanhänger den starkt individuelle karakteren i denna musik: en symfoni af B. är nästan en personlighet; med egna
Källa: Project Runeberg ·
