Sida 365
Blomma
Blomma, bot., är ett växtorgan, som förekommer endast hos fanerogamerna och som har till ändamål att medelst befruktning alstra (eller åtminstone bidraga till alstring af) de högre växternas normala förökningsorgan, fröen. Blomman måste derför innehålla bägge eller åtminstone ettdera af de organ, som äro verksamma vid befruktningen, näml. ståndare och pistiller. Utanför ståndarna och pistillerna, som egentligen äro blad (se d. o.), finnas hos de flesta blommor s. k. hylleblad. Men blomman består dock aldrig ensamt af blad. Äfven den del af stammen, på hvilken hennes blad sitta fästa, tillhör henne. Hvarje blomma innehåller således tvänne grundorgan, stam och blad. Åt hennes stamdel har man gifvit benämningen blombotten (se d. o.); hennes blad kallas gemenligen blomblad. Utom dessa tvänne slag af grundorgan finnas i åtskilliga blommor äfven s. k. hår och emergenser, hvilka organ i de flesta fall, om ej alltid, äro af vigt vid pollinationen.
De flesta blommor innehålla tre slags blad: pistillblad, ståndareblad och hylleblad, och hvarje blomma måste, såsom redan blifvit antydt, innehålla åtminstone ett slag, nämligen antingen ståndareblad eller pistillblad. De ytterst i blomställningen hos Viburnum Opulus och arterna af klintslägtet (Centaurea) m. fl. växter förekommande s. k. gallblommorna kunna alltså icke betraktas såsom blommor i egentlig mening, emedan i dem icke finnes någotdera af de vid befruktningen verksamma organen.
En blomma kallas tvåkönad, om hon eger både ståndare och pistiller, och enkönad om ett af dessa organ saknas. En enkönad blomma, som innehåller ståndare, men saknar pistill, kallar man hanblomma; med honblomma förstås en enkönad blomma, som innehåller pistill eller pistiller, men saknar ståndare. Somliga (och de flesta) växtarter hafva endast tvåkönade blommor, andra (t. ex. alla Gymnospermeae och hängeväxter) endast enkönade, andra (såsom lönnen, asken och många till familjen Compositae hörande slägten) hafva både det ena och det andra slaget.
Blommor, som icke ega några hylleblad, kallas nakna. Sådana äro jämförelsevis sällsynta. Bland de växter, hos hvilka de förekomma, äro åtskilliga aroidéer, t. ex. den vanliga fönstercallan, Calla l. Richardia aethiopica, hvars hela blomställning jämte det i dennas närhet sittande, på insidan hvita blomhölstret ofta, oriktigt nog, får gälla för en blomma. Arter af denna familj äfvensom åtskilliga till familjen Piperaceae hörande lemna exempel på blommor i sin enklaste form, näml. sådana, som utgöras af blombotten och en af denne uppburen ståndare eller pistill. De flesta blommor hafva ett af tre eller flere blad bildadt blomhylle.
Liksom ståndarna (se Androeceum) och pistillerna kunna hyllebladen sitta antingen i spiral eller i krans, och i senare fallet antingen i en krans, då blomhyllet benämnes kalk, eller i tvänne med hvarandra omvexlande (alternerande) kransar. Finnas tvänne hyllebladskransar, kallas den yttres blad för blomfoderblad, och den inres, hvilka ofta till form, färg,
storlek o. s. v. äro olika den yttres, för blomkronblad. I sin högst utvecklade form består en blomma af blombotten och fyra sins emellan olika bladformationer: pistillblad, ståndareblad, kronblad och foderblad. -- Hvarje bladformation utgöres i de flesta fall af ett bestämdt antal blad, men ett eller flere bland dessa felslå mycket ofta. Är antalet blad i hvardera af en blommas bladformationer (åtminstone till anlaget) 3 eller en mångfald af 3, kallas blomman tretalig; om antalet är 4, 5 eller jämna mångfalder af dessa tal, kallas hon i förra fallet fyrtalig, i senare femtalig. De flesta monokotyledonerna hafva tretaliga, de flesta dikotyledonerna femtaliga blommor. Fyrtaliga förekomma hos såväl monokotyledoner som dikotyledoner, men äro vanligare hos de senare.
Om en blommas delar äro så ordnade och af sådant antal, sådan form, färg o. s. v., att blomman låter i flere riktningar dela sig i tvänne likadana hälfter, kallas hon flersidigt symmetrisk. Sådana blommor finnas t. ex. hos gullvifvan (Primula veris). Tvåsidigt symmetriska blommor (hos arterna af slägtet Viola och en stor mängd andra växter) kallas sådana, som i endast en riktning kunna delas i tvänne lika hälfter. Det gifves också blommor, hvilka icke i någon riktning kunna delas i lika hälfter; sådana har man kallat osymmetriska blommor. Nymphaeacéernas blommor tillhöra denna grupp. I de flesta fall beror en blommas asymmetri derpå att bladen i någon eller några af blommans bladformationer sitta i spiral.
Ett icke ringa antal växter (företrädesvis vattenväxter, t. ex. arter af slägtet Batrachium) erhålla stundom s. k. kleistogama blommor, d. v. s. sådana som aldrig öppna sig, men dock utbilda goda frön. De flesta blommor äro kasmogama, d. v. s. öppna sig vid tiden för pollinationen och förblifva antingen öppna under hela sin tillvaro eller sluta och öppna sig periodiskt på bestämda tider af dygnet (se Rörelsefenomen, växternas). Till hvarje kasmogam blommas pistill eller pistiller kan pollen, som bildats i en annan blomma, öfverföras. Vanligen sker detta genom vinden eller insekter. Blommor, vid hvilkas pollination vinden är verksam, kallas vindblommor l. anemofila blommor, och de, hvilkas pollination förmedlas af insekter, benämnas insektblommor l. entomofila blommor. Exempel på det förra slaget lemna oss gräsen, på det senare ärtväxterna. Vind- och insektblommor äro i många afseenden hvarandra olika (se Pollination). En af olikheterna är, att de förra alltid sakna, de senare deremot alltid ega s. k. honingskörtlar, nektarier (se Nektarium), hvilka afsöndra en i allmänhet sockerhaltig, stundom på ett egendomligt sätt luktande saft, hvilken uppsökes af de insekter, som utföra pollinationen.
Beträffande blommornas antal hos de särskilda växtarterna, deras storlek och färg m. m. råder en oändlig mängd vexlingar. De flesta växtindivider utbilda under en vegetationsperiod ett stort antal blommor. Hos ett svenskt exemplar af Chrysanthemum Leucanthemum
Källa: Project Runeberg ·
