Sida 376
Blåkråka
Blå-dufva, zool. Se Skogsdufva.
Blå floden. Se Afrika (1 b., 215 spalt.) och Jangtsekiang.
Blåfot, zool. Se Jagtfalk.
Blå grottan på Capri, en för sin skönhet särdeles berömd och mycket besökt grotta på ön Capri i Medelhafvet, s. om Neapolitanska bukten. Denna grotta är öfver 50 m. (168 f.) lång och 28 m. (94 f.) bred, samt har högt hvalfformigt tak. Inträdet i henne kan ske endast i båt och genom en smal öppning, som öfver vattenytan icke är mera än 1,3 m. (4,4 f.) hög, men nedåt, under vattenytan, sträcker sig till mer än 65 m. (219 f.) djup och der tillika betydligt vidgar sig. Endast genom denna öppning inkommer ljus i grottan, och detta torde vara orsaken till det utomordentligt praktfulla färgspel, som man der kan bevittna, då himmelen är klar. E. E.
Blågylta, zool. Se Blåsnultra.
Blåhaken, Luscinia suecica, zool., en af våra vackraste och utmärktaste sångfoglar, samslägting med näktergalen, har sitt namn af den vackra blåa färg, som pryder framsidan af hannens hals, från hakan ned till bröstet, och som i midten innesluter en röd fläck. Hans latinska namn betyder "den svenske näktergalen". Sitt egentliga hemland har blåhaken i fjälltrakterna och i höga norden: från Lappland och norra Finland, längs fjällen, ned till Dovre i Norge och Jämtland i Sverige. Der lefver han i sin högtidsdrägt och bygger sitt bo, hvilket han gömmer väl, hälst i busksnår, i närheten af vatten. Båda makarna hjelpas åt att under fjorton dagar rufva de 5--7 blekt grönblåa äggen. Sin föda, som består af insekter, deras larver och puppor samt maskar, söker blåhaken i synnerhet vid vatten och på fuktiga ställen. I de ödsliga trakter, der han så lefver sitt sommarlif, klingar hans sång med uppfriskande kraft, om den ock i skönhet ej tål jämförelse med näktergalens. "Det mest utmärkande deruti är ett surrande läte, blandadt med klarare, klocklika toner, nästan såsom af en lira". Vid höstens inbrott drager blåhaken till sin vinterbostad i det sydligaste Europa eller norra Afrika. Under denna flyttning träffas han ibland i södra Sverige, ehuru han i allmänhet vet att väl gömma sig. Hannens färg har då förändrats till likhet med honans; haka och strupe äro då hvita, och af den himmelsblå fläcken återstår endast ett band nedtill på bröstet. Der bakom ligger då ett svart tvärband, och bakom detta ett rödbrunt. Honan har intet rödbrunt tvärband. F. A. S.
Blå-hen, namn på ett slags brynstenar från Öre i Dalarna.
Blåholz, Blåträ, tekn. Se Campeche-trä.
Blåhufva, Noctua coeruleocephala, zool., insekt af ordningen Lepidoptera (fjärilar). Denne fjäril är brungrå eller blågrå med svartbruna ögon och smutsigt gulgrå bakvingar. Han lägger sina svartgrå, ludna och ruggiga ägg utan ordning på löf och qvistar. I Sverige träffas han i Juli, Augusti och September månader. Larverna äro tjocka, feta, blygrå eller askblå, med tre längsgående, svafvelgula, af hjertformiga
fläckar bildade linier på ryggen; de träffas under Maj och Juni månader på alla slags odlade fruktträd äfvensom på hagtorn, slån, hägg m. fl., och det ej sällan i sådan mängd, att de orsaka betydlig skada. A. Sg.
Blåhök, Circus cyaneus, zool., en i Skandinavien sällsynt, men i mellersta och ännu mer i östra Europa och Sibirien allmän kärrhök (se d. o.), hvars hanne utmärker sig genom en blekt askblå ryggfärg. I Lappland är blåhöken funnen häckande; om hösten stryker han äfven öfver södra Sverige. F. A. S.
Blå-jon, Callidium violaceum, zool., insekt af ordningen Coleoptera (skalbaggar), är glänsande purpurblå eller stålblå, ofta med dragning i grönt, blir 0,89--1,2 centim. (3--4 lin.) lång, lefver i gammalt, multnande trä, under tall- och granbark, samt träffas i Juni och Juli månader. I Norrland är han känd äfven under namnen blå-jakob, blå-erik, i Vestergötland kallas han blå-klocka. A. Sg.
Blå-kali, kem. Se Blåsalt.
Blåkexa, zool. Se Svarthå.
Blåklint, bot. Se Centaurea.
Blåklocka, bot. Se Campanula.
Blåkråka, Coracias, zool., ett fogelslägte af spitarnas ordning (Volucres), typ för en särskild familj (Coraciidae) bland de fritåige, kråklike spitarna. Dessa foglar karakteriseras deraf att de ha tarsens (fotbenets) baksida täckt af nätlikt ställda småfjäll eller vårtor. Blåkråk-familjen utmärker sig dessutom genom sitt starka, koniska, i spetsen nedböjda näbb, sina smala, snedställda näsborrar och starka fötter. Vid munvinkeln på dessa foglar sitta hårborst. Den till vår fauna hörande blåkråkan (Coracias garrulus), stor som en kaja, har korta fötter, med fotbenet kortare än mellantån, och näbbspetsens nedböjning hakformig. "Hon är skygg och ostadig, men grälaktig och bullersam". Hälst förer hon ett ensligt lif och förekommer endast parvis eller, en liten tid, i samlad kull. Genom sin färgteckning gör hon sig lätt bemärkt. Glansen af denna färgteckning, ovanlig i norden (en blandning af ljust grönblått, rödbrunt och svart), förhöjes ännu mera genom blåkråkans lifliga rörlighet, der hon tumlar i luften under lek eller på jagt efter större insekter. Annars intager hon ofta länge en sittande ställning, i närheten af sitt bo, i gamla ekar eller aspar, med fri utsigt öfver äng och mark, eller på gärdesgårdsstörar, der hon spejar efter rof. Insekter utgöra hennes egentliga föda; hon förtär äfven larver, maskar, små grodor och t. o. m. möss. I hål uti gamla träd, hälst i ek, asp eller bok, bygger hon ett tarfligt bo, der hon lägger 4--6 hvita ägg. Föga vårdar hon sig om snygghet. Från vestra Sibirien till Goda-hopps-udden sträcker sig hennes stora utbredningszon, inom
Källa: Project Runeberg ·
