Sida 32
Basun
han dock lemnade ifrån sig efter några månader. Såsom medlem af nationalförsamlingen förfäktade han moderat-republikanska åsigter. Efter 1849 har han icke spelat någon politisk rol. B. utgaf 1847 den förste delen af Histoire de l'Assemblée legislative (ofullb.) och 1858 La république française et l'Italie en 1848.
Bastilj (Fr. bastille), ursprungligen benämning på fasta, med torn försedda slott, blef med tiden företrädesvis namnet på det åren 1370--83 på Karl V:s befallning byggda kastell i Paris, som skulle tjena till skydd mot engelsmännen. Detta blef snart begagnadt till statsfängelse och hyste en tid till och med borgens byggmästare, Hugues Aubriot, som fånge. Under 1500- och 1600-talen blef bastiljen betydligt utvidgad; hufvudbyggnaden bildade en tämligen regelbunden parallelogram, som på de båda hufvudsidorna hade 4 höga torn, hvilka förenades genom en terrass. Dels i tornen, dels under jorden befunno sig fängelserna, hvilka delvis utgjordes af fuktiga, osunda hålor. En del af fångarna voro verkliga förbrytare, men störste delen af dem voro offer för den politiska despotismen, hofintrigerna samt prästväldet och insattes der endast till följd af egenmäktiga befallningar (s. k. lettres de cachet), gifna af ministrar, mäträsser o. s. v. Ofta hände det, att en fånge, genom att insättas på bastiljen, för alltid uteslöts från verlden och att hans tillvaro helt och hållet glömdes. Sålunda blef detta fängelse hatadt, ehuru det under Ludvig XVI:s regering ej längre var skådeplatsen för det elände, som dess murar fått bevittna under de föregående regenterna. När kort efter revolutionens utbrott ett folkupplopp uppstod i Paris, vände sig raseriet främst mot bastiljen, hvilken då äfven fruktades såsom en stödjepunkt för det anfall, som man väntade från de kunglige truppernas sida. Den 14 Juli 1789 på morgonen omgafs bastiljen af en väpnad folkhop, som började underhandla med guvernören, Delaunay, hvilken endast hade en besättning af 82 invalider och 32 schweizare. Då underhandlingarna om slottets uppgifvande blefvo fruktlösa, började den uppretade folkmassan storma borgen, som eröfrades efter 4 timmars strid. Delaunay föll offer för folkets raseri. I fästet fann man endast 7 fångar, och bland dem ingen politisk. Dagen derpå började man, under kanonad och te deum, att rifva den gamla borgen. Stenarna nyttjades till byggandet af Concordia-bron. På den plats, der bastiljen stått, restes 1840 Juli-kolonnen, till minne af de frihetskämpar, som stupade 1830.
Bastingering (af Fr. bastingue, skanskläde), skeppsb. På örlogsfartyg utgöres bastingeringen af de vid fartygets relingar inrättade lårar, i hvilka besättningens kojer "stufvas" (nedläggas). På skarndäcken äro klykor af jern uppsatta, och på såväl ytter- som innersidorna af dessa klykor ligger en brädbeklädnad, hvars öfverkanter både för styrkans och utseendets skull äro täckta af tjockare trälister. Vid den yttre af dessa lister är fäst ett "kapell" (öfverdrag) af segelduk, med hvilket kojerna, sedan de blifvit instufvade i bastingeringen, öfvertäckas, på det
de ej må blifva våta af regn eller sjöstänk. På handelsfartyg består bastingeringen (fig. 1 b, art. Balkvägare), då sådan finnes, endast af stöttor med enkel brädklädsel. R. N.
Bastion (af Fr. bâtir, bygga), krigsv., framskjutande del af en fästningsvall, bestående af ett öppet verk med fyra sidor. Bastionen uppkommer derigenom att de s. k. grundlinierna af en fästning eller skans brytas, såsom vidstående figur utvisar: ab, grundlinie = handgevärets eller kulsprutans skottvidd; ac = 1/2 ab; cd = 1/4 till 1/8 ab; ae, bh, facer = 1/3 ab; ef, gh, flanker; efh, egh = 100° till 105°; hbi, bastionsvinkeln, skall minst vara 60°; fg, kurtin; ghbik, bastion; aefghb, bastionerad front eller en front, befäst efter bastion-systemet. Flankerna sidoförsvara facerna och sidoförsvaras af kurtinen, hvilken dessutom jämte facerna bestryker framför liggande mark. Jfr Befästningskonst. G. U.
Bastonad (Fr. bastonnade, af bâton, käpp), prygel; ett turkiskt straff, bestående af slag med läderremmar på ryggen eller fotsålorna.
Bas-tuba, ett slags musik-instrument. Se Tuba.
Basun (T. posaune, Ital. trombone, Lat. tuba). 1) Blåsinstrument af metall i olika former samt af koppar eller silfver. Det användes redan af de äldsta folken, såsom egypter och hebreer, sedermera af kelter, greker och romare, mest vid religiösa högtidligheter. I sin nuvarande form skall basunen (af mässing) hafva blifvit förfärdigad redan 1520, i Nürnberg. Den begagnades då och framgent endast i kyrkmusiken, till dess Gluck och Mozart införde den i operaorkestern och Beethoven i symfonien. Den klassiske basunen är en s. k. dragbasun; instrumentet består af två i hvarandra inpassade stycken, af hvilka det ena (ett dubbelrör, de s. k. "stängerna") kan genom "drag" med högra handen skjutas ned och upp, hvarigenom hela instrumentet förlänges eller förkortas och således för hvart drag ett nytt tonläge med ny rad af naturtoner uppkommer. Alla dragens toner tillsammans bilda en fullständig kromatisk skala. Man använder tre slags basuner, för hvilka noteras i motsvarande klaver: alt-basun (med brukbart omfång af ungefär c--c2), tenorbasun (E--b1) och basbasun (C--f1). -- I nyare tid har man uppfunnit ventil-basuner med tre ventiler i stället för drag. De äro beqvämare att behandla än dragbasunerna, men stå efter dessa i både renhet och klang. -- 2) Ett 16--32 fot långt rörregister i orgelns pedal. A. L.
Källa: Project Runeberg ·
