Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis

(1854), Die ruinen und museen Roms (1854). Hans praktverk Antike marmorwerke (2 dekader, 1843) kunde af brist på uppmuntran ej fortsättas.

Braun, Vilhelm August Detlof von, militär, skald, föddes på Brängesås i Böne pastorat och Elfsborgs län d. 8 Nov. 1813. Efter att hafva idkat skolstudier i Borås, Göteborg och Visby (der fadern, som var militär, blifvit postmästare) intogs han 1828 som kadett å Karlberg. 1834 anställdes han som fänrik vid Vestgöta-Dals regemente, vid hvilket han 1839 blef löjtnant. 1846 tog han afsked ur krigstjensten. Sedermera drefs han af en inre oro från ort till ort, utan att någonstädes taga en varaktigare bostad. Han lefde gerna på landet, ensam och sysselsatt med sin författareverksamhet; stundom uppehöll han sig i Stockholm eller dess närmaste granskap. B. dog, efter endast få dagars sjukdom, på sjukhuset i Uddevalla d. 12 Sept. 1860. Öfver hans graf, på Uddevalla kyrkogård, restes 1861 en genom subskription åvägabragt grafvård. -- I trängre vänkretsar och mindre sällskap, der B. kände sig hemmastadd, var han liflig, glädtig och underhållande, i större sällskap deremot sluten och fåordig.

Redan på Karlberg skref B. åtskilliga dikter för en af några kadetter (Adlersparre, Ridderstad, Unonius m. fl.) författad handskrifven tidning, "Föreningen". Sina första poetiska alster samlade han sedan i några skrifna häften, som han kallade "Nässlor, kardborrar och tistlar, plockade på sångens afväg". "Första lasset", "Andra lasset" o. s. v. Af dessa dikter blefvo några offentliggjorda i tidningar. Sedan B. blifvit officer, fortfor han att dikta, till en början dock mest för sitt "privata nöje". Från att uppträda offentligt afhölls han länge, dels af en medfödd blyghet, dels deraf att han ej ansåg sig hafva fått den bildning, som höfves en författare. "Bildning", säger han sjelf i ett bref från denna tid "är ett conditio sine qua non för att lyckas i hvilken genre som hälst", och han beklagar, att han i ungdomen fått en otillräcklig boklig underbyggnad. Under sina första officersår skref han derför jämförelsevis litet; men han studerade så mycket mer, och dermed fortsatte han sedan under hela sin lefnad. 1837 utkom ett häfte Dikter, I. Dessa muntra och lekande skaldestycken blefvo genast mycket omtyckta af allmänheten. Sedan följde B:s arbeten tätt på hvarandra: Dikter II (1838), Nyare dikter (1840) och Dikter IV (1841) samt elfva poetiska kalendrar: Calle (1843), Carolina (1844), Bror (1846), Knut (1847), Den namnlöse (1849), Litet nytt till julen (1849), Herr Börje (1851), Sju sofvare (1853), Farbror Mårten (1856), Z (1858) och Borup (1860, utgifven efter skaldens död). Dessa kalendrar innefatta såväl lyrisk poesi som berättelser och några dramatiska utkast. På novellistikens och reseskildringens områden utgaf B. dessutom Berättelser och utkast (1847) samt Berättelser, reseminnen m. m. (1850).

B:s dikter hafva i hans samlade arbeten blifvit grupperade i "dikter af skämtsamt slag" och "dikter af allvarsamt slag". De förra, till hvilka

störste delen af hans tidigare stycken höra, äro utbrott af ett gladt och ystert lynne, komisk-satiriska skildringar af tiden, sederna och säll-skapslifvet. De utmärka sig för mycken styrka och åskådlighet i framställningen, flere jämväl för en spelande qvickhet. Än försvaras glädjens berättigade plats såsom en makt i lifvet (t. ex. i Poetisk trosbekännelse, hvilken står som inledning till hans första diktsamling), än gycklas godmodigt med de menskliga svagheterna (Valsen, Fantasi på en ångbåt m. fl.), eller svänges satirens gissel mot det förvända, usla och hycklande (Ungherrarna nu för tiden, Renegaten, Tanterna eller den hemliga domstolen), än lemnäs små skämtsamma taflor ur lifvet med dess förtretligheter och vedermödor, som i B:s tanke bäst öfvervinnas genom ett gladt lynne (Skjutspojken, Rekrytexercisen). Erkännas måste emellertid, att B:s qvickhet ofta öfvergick till grofkornighet eller rent af plumphet, hans frihet till sjelfsvåld. Han behandlade stundom med förkärlek frivola ämnen, och han gjorde det icke sällan på ett sätt, som ej en gång kunde åberopa qvickheten såsom ursäkt. Mycket af detta torde dock hafva härrört af hans lynnes böjelse för öfverdrifter, af en naturlig ysterhet och uppsluppenhet, som afkastade alla band. B. erkände sjelf ofta det klandervärda i dessa sina oarter. För öfrigt torde åtskilliga af dessa öfvergrepp hafva haft sin anledning i den utprägladt oppositionella ställning, som B. intog till den sjukligt sentimentala uppfattning, hvilken vid hans uppträdande karakteriserade den svenska skaldekonsten. Dertill kommer, att han, oaktadt sitt stundom uppsluppna lynne och sin komiska styrka, redan i ungdomen led af svårmod; då han sökte att i sången skämta bort sin tungsinthet, hände det, att tonerna slogo öfver. Det dystra grunddraget i B:s karakter började också med åren, efter lidna pröfningar och gäckade förhoppningar, att allt mera göra sig gällande äfven i hans skämtsamma stycken. Dessa erhöllo emellertid derigenom ett djupare innehåll, och många af hans senare dikter blefvo sålunda verkligt humoristiska (Carolina, Besöket, Sång pä 1:sta Maj 1846). Säkert är, att B. till sitt inre var en i botten ädel, god och renhjertad karakter (jfr t. ex. En syn). De fleste af hans biografer hafva gjort honom den rättvisan att erkänna detta, och man behöfver endast läsa några af hans allvarliga stycken eller hans enskilda bref för att känna sig öfvertygad derom. För uppfattningen af B:s karakter äro äfven hans erotiska stycken, hans sånger till Hilma, af stor vigt; de äro genomandade af en lika poetisk som varm och innerlig känsla, och många af dem torde kunna räknas till det bästa, som blifvit skrifvet i denna diktart (Båtfarten, Du är mig kär m. fl).

1843 träffades B. af en sorg, som aldrig helt och hållet utplånades ur hans hjerta. Redan förut sjuk och nedböjd af smärtan öfver förlusten af en ungdomsvän, erhöll han underrättelsen att hans kusin fröken Ebba von Braun, hvilken han älskat ända från sin ungdom och som var den "Hilma" han besjöng i så många af sina dikter, plötsligen blifvit bortryckt af döden.