Sida 158
Bergshandtering
bergarter af olika geologiska åldrar i mer eller mindre mäktiga lager och stockar, åtföljdt af gips, anhydrit, lera, kalium- och magnesium-salter m. m. I Sverige finnes ej bergsalt. Bekanta och betydande aflagringar af detsamma förekomma inom tertiärformationen norr om Karpaterna, vid Vielikzka m. fl. st., inom kritformationen vid Cardona (i Katalonien), inom keuperformationen vid Hall, Hallstein, Salzburg (i de österrikiske alperna), inom permiska formationen vid Stassfurth (nära Magdeburg) - en fyndort, som är bekant för sina tillgångar på kali- och magnesium-salter. De amerikanska bergsaltlagren förekomma för det mesta i silurformationen. Bergsaltlagren hafva utan tvifvel uppkommit derigenom att afstängda delar af de forntida oceanerna intorkats, hvarefter det återstående saltet genom ett täcke af jord eller sand skyddats från upplösning. Bergsaltet är ofta genomskinligt och rent, men vanligast färgadt (rodt, gult eller brunt) och uppblandadt med lera eller klormagnesium, glaubersalt, gips m. m. P. T. C.
Bergsamtet. Se Bergs-kollegium.
Bergsfogde, titel på tjänstemän, som förr uppburo de ordinarie krono-utskylderna från smälthyttor, stångjerns- och spikhamrar samt manufaktursmedjor. Bergsfogde-tjensterna indrogos 1853, då deras göromål öfverflyttades på kronofogdarna.
Bergsfrälse, förvaltn., den frihet, som en innehafvare af s. k. bergsfrälsejord (bergsfrälsehemman) eger från utgörande af grundränta och åtskilliga andra onera, mot det att han uppehåller bergsbruk -- ett åliggande, som dock i allmänhet är förvandladt till skyldighet att erlägga någon mindre afgift i penningar. Bergsfrälsefrihet finnes numera endast i Sala och Falu bergslag samt vid några hemman i andra delar af riket. Bergsfrälsehemman anses vara af krononatur. Kbg.
Bergshammar. 1) Säteri i Fogdö socken, Åkers härad, Nyköpings län, nära Söderfjärden af Mälaren. 4 mtl med underlydande 10 mtl i Fogdö, Öja, Vansö och Barfva socknar. Taxeringsvärde 300,000 kr. B., som har tillhört ätterna Ferla, Oxenstjerna, Sture, Posse, Kurck m. fl., är numera fideikommiss inom friherrliga ätten Sack. Dervarande handskriftsamlingar (på hvilka en förteckning finnes i Handl. rör. Skand. hist., VII) hafva visat sig vara af vigt för den fosterländska häfdaforskningen. J. H.
2) Socken i Södermanland, Södermanlands län, Jönåkers härad. Arealen 3,153 hekt. (6,387 tnld). 22 5/8 fm. mtl. 723 innev. (1875). Annex till Tuna, Strengnäs stift, Nyköpings vestra kontrakt.
Bergshandtering kallas sammanfattningen af de arbeten, genom hvilka mineral (hälst om de äro metallförande) upptagas -- vanligen ur berg -- och vidare behandlas, för att en produkt i mer eller mindre förädlad form må frambringas. De vanligaste slagen af bergshandtering äro: grufdrift, omfattande mineralens uppsökande, brytning, uppfordring och skrädning jämte dit hörande inrättningar och hjelpmedel; hyttdrift, mineralens vidare behandling i
glödgning och smältning samt i allmänhet de metoder, genom hvilka metaller utbringas ur mineralen; förädlingsverk, der mineralen sjelfva eller deras metaller erhålla den beskaffenhet och form, hvilka utmärka dem som handelsvaror; vidare bergsmekanik, eller på bergshanteringens behof tillämpad mekanik, samt brännmaterials vård och behandling, deribland skogshushållning och kolning.
Bergshandteringen är en af de allra äldste industrigrenarna. Det är antagligt, att de metaller, hvilka i naturen stundom träffas såsom gedigna: guld, silfver och koppar, voro de förste, som kommo i bruk. Det var sannolikt på grund deraf, att dessa kunna i god eld bringas till flytande form, eller smältas, och derför att de utmärka sig genom stor egentlig vigt, som man försökte samma behandling med eld på tunga mineral eller malmer och derigenom kom till upptäckten af tenn, bly, jern m. m.
Före Plinius, i första årh. e. Kr., omtalar Agatharchides (från Knidos) de egyptiska guldbergverken, som han besökte omkr. år 200 f. Kr., och hans beskrifning om dem torde vara den äldsta urkunden rörande bergshandtering. I grufvan sprängdes malmen lös från berget genom eldsättning, skräddes eller rensades från bergart och smältes i deglar, hvarvid tillsattes bly, koksalt, litet tenn och agnar. Denna metod var redan då urgammal. Strabo (800 e. Kr.) meddelar, att man i Spanien behandlade guldmalmer på likartadt sätt. Den sistnämnde talar äfven om silfvergrufvorna vid Nya Kartago i Spanien, vid hvilka 40,000 personer sägas haft arbete, samt om de Lauriska silfverbergverken i Attika, der man redan då funnit det löna mödan att smälta silfverhaltig blyglans och slagg, som blifvit förkastade af äldre smältare. Detta antyder, att bergverksrörelse idkats långt tillbaka i tiden; betydliga grufarbeten i Mindre Asien och i Makedonien vittna afvenledes derom. Bronsens och jernets användning kan i österlandet spåras så långt tillbaka som 2,000 år före den kristna tidräkningen; bronsens egenskap att med lätthet smälta och genom gjutning formas till allehanda föremål gjorde honom länge mer användbar än jernet.
På Plinii tid kände man, utom nämnde metaller, äfven qvicksilfver samt garad och hammargarad koppar jämte åtskilliga metall-legeringar.
Efter det romerska rikets fall (omkr. 500 e. Kr.) förföll bergshandteringen småningom i österlandet, men utvecklades i stället i vestra Europa vid Medelhafvet och i södra Tyskland, så att på Karl den stores tid tecken märkas till ordnad gruf- och hytt-drift i sistnämnda land. I 10:de årh. omtalas bergverken i Harz, särdeles vid Goslar, såsom betydande; kort derefter få bergverk i Böhmen och Sachsen samma omnämnande. Från den tiden synes bergshandteringen i Frankrike, Skandinavien och kanske England hafva utvecklats efter Tysklands föredöme och med biträde af tyska arbetare. Beda (735) nämner jernhandteringen såsom industri i England, der jernberedningen kan spåras ända till landets eröfring af romarna (60 f. Kr.). I Tyskland fick klostret Berg (Westfalen) af kejsar
Källa: Project Runeberg ·
