Sida 472
Borrow, George
jernstänger, bland hvilka den understa har borrmejseln fäst vid sig. Stängerna sättas i uppoch nedgående rörelse genom en vipparm, som drifves af ånga. Borren kringvrides för hvarje slag, och dess sänkning regleras med en skruf. För petroleum-borrningarna i Amerika användes den amerikanske linborren. Äfven den utgöres af en i en lina hängande borrstång, hvilken på midten har en så kallad länkstång (bestående af två in i hvarandra löpande, lika långa länkar) och således kan förlängas. Borren sättes i rörelse genom en vipparm. När borren lyftes, blir länkstången utsträckt till sin fulla längd, och när den förre sedan går ned, träffar mejseln först hålets botten och ger ett slag, men omedelbart derpå hopskjutes länkstången, hvarigenom ytterligare en stöt gifves åt borren. Om denne dervid skulle fastna, tjenar länkstången äfven till att lösrycka honom. Både stångoch lin-borren måste stundom hissas upp, för att man skall kunna rensa borrhålet, hvilket sker med en sandpump, eller ett i änden med en inåtgående ventil försedt rör af hålets diameter. Detta rör nedhissas till bottnen och sättes der i en hastig upp- och nedgående rörelse. Borrgruset ingår då småningom genom ventilen i sandpumpen, hvarpå denna upphissas.
Till undvikande af detta besvär konstruerade först Fauvelle och sedan Mortensen djupborrmaskiner, som grunda sig på principen af en stark vattenström, hvilken pressas ned genom den rörformiga borrstången. Vid sitt återgående uppåt medför denne ström det lösborrade gruset. Mortensens apparat har på senare tider mycket användts i Sverige. För borrning af hål med mycket stor diameter -- 0,3--09 m. (1--3 f.) och derutöfver -- användas mera komplicerade maskiner, hvilkas konstruktioner äro för vidlyftiga att här beskrifvas. Bland nyare tiders borrmaskiner är diamantborren den förnämste. Den består af ett stålrör, i hvars kant svarta diamanter äro fästa. Genom en rörformig stång sättes denne borr i förbindelse med en ångmaskin, som meddelar stången en hastigt roterande rörelse. Diamanterna skära då ut ur berget en cylinder, hvilken inpressas i stången, som upphissas på lämpliga mellantider. Derigenom erhållas mycket noggranna prof af den bergart, hvari det borras -- denna må vara huru hård som hälst. På detta sätt kunna mycket djupa hål göras, och dessutom kan borren brukas ej allenast i lodrät, utan i nästan hvilken ställning som hälst. Den är i grufvor af stor nytta för undersökningar af fyndighetens utsträckning m. m. Th. N-m.
Borrmussla, zool. och paleont., en musslefamilj, hvars medlemmar borra gångar, somliga i sand eller slam, andra i trä eller sten. Skalet är tunt, men hårdt, utan lås, samt gapande både framtill och baktill. Denna mussla är klubbformig eller masklik och försedd med ett långt andedrägtsrör, hvars bildning står i samband med djurets lefnadssätt. De vigtigaste till denna familj hörande slägtena äro Teredo, skeppsmasken, och Pholas. De göra mycken skada på fartyg, dammbyggnader m. m. De första kända representanterna af familjen uppträda i
juraformationen. En särskild betydelse i geologiskt afseende hafva borrmusslorna derigenom att man af deras gångar, hvilka man ofta finner långt ofvan den nuvarande vattenytan, stundom kan draga säkra slutsatser angående det forntida vattenståndet. G. L.
Borromeiska förbundet. Se Borromeo.
Borromeiska öarna, en ögrupp i Lago Maggiore, midt emot Pallanza. De mest betydande bland dem äro Isola bella och Isola madre, med präktiga palats och anläggningar. Borromeiska öarna tillhöra, sedan 13:de årh., familjen Borromeo.
Borromeo, Carlo, "den helige", italiensk grefve och kardinal, f. 1538 i Arona, i närheten af Lago Maggiore, promoverades 1559 till doktor i Pavia och fick sedan af sin morbroder, Pius IV, den ena höga värdigheten efter den andra: blef kardinal, ärkebiskop af Milano m. m., och beklädde dessutom åtskilliga maktpåliggande verldsliga ämbeten. Slutligen blef han upphöjd till storpenitentiär. B. främjade det för påfvemakten lyckliga afslutandet af kyrkomötet i Trident (1545--63). Sedermera sammanfattade han i Catechismus romanus mötets beslut, och 1565 höll han en synod i Milano för deras praktiska tillämpning. De reformer, som han genomfört i sitt stift, gjorde detta till ett mönster för alla andra stift i Italien. Han införde sträng tukt bland presterna, anskaffade goda predikanter och hade omsorg om innevånarnas välstånd och sedlighet. Men fastän hans reformer voro goda, ådrog han sig för deras skull mycket hat. Den spanske ståthållaren i Milano förföljde honom, munkar och prester skymfade honom, ja han blef t. o. m. utsatt för ett mordförsök af en jesuit. 1570 upprättade B. "Collegium helveticum", som hade till ändamål att utbilda goda prester för Schweiz, hvars protektor han var. Genom stiftandet af det s. k. "Gyllene borromeiska förbundet" åstadkom han en förening mellan de sju katolska kantonerna för gemensamt uppträdande till trons försvar. B. dog 1584, högt aktad för sin rena lefnad och sin manliga karakter, och kanoniserades 1610. Den bästa upplagan af hans skrifter utgafs 1747 af Sachs.
Borromini, Francesco, italiensk arkitekt och bildhuggare, f. 1599 i Bissone, var under Berninis ledning sysselsatt vid byggandet af Peterskyrkan i Rom och uppförde dessutom i nämnde stad bl. a. flere kyrkor för påfvens räkning. Han åtnjöt under sin lifstid ett stort rykte, och hans verk efterapades öfverallt. Det oaktadt var hans afund mot Bernini så stark, att hon slutligen ledde honom till sjelfmord, 1667 i Rom. B. gick längre än Bernini i smaklöshet och dref barockstilen till en sådan ytterlighet, att han knappt någonstädes tålde den räta linien och upplöste alla former i det vildaste bisarreri. Hans byggnader karakteriseras derför af brutna gaflar, konkava fasader, spiralformigt vridna tornspetsar o. d.
Borrow [bå'rrå], George, engelsk filolog, f. 1803, har mycket sysselsatt sig med forskningar angående zigenarna och deras språk. I sitt förstlingsarbete, The zincali, or an account
Källa: Project Runeberg ·
