Sida 403
Boije, Johan Ludvig Johansson
stormande framgång och har bibehållit sig in i senaste tider. Ma tante Aurore (1803) visar en renare stil och skickligare anläggning samt röjer intryck af italienarna. 1799 blef B. professor i pianospel vid konservatoriet. Olycklig i sitt äktenskap med en dansös, Clotilde Mafleuroy, öfvergaf han henne 1803 och begaf sig till Petersburg, der han blef kejserlig kapellmästare och stannade i 8 år. Han skref der en mängd operor, af hvilka ingen bibehållit sig. Under denna tid vann emellertid hans teknik, till en del genom bekantskapen med den tyska musiken, en fasthet och verkningskraft, som den till följd af brist på ordnad undervisning dittills saknat. Efter återkomsten till Paris uppträdde B. med Jean de Paris (1812) -- som uppenbarar nämnda företräden, men äfven en viss kyla -- i lycklig täflan med den då derstädes allenaherskande Isouard. Ännu mera mogen är operan Le petit chaperon rouge (1818), hvilken, liksom den 1813 komponerade Le nouveau seigneur de village, länge hållit sig uppe. 1817 utnämndes B. (efter Méhul) till medlem af Institutet. Angripen till sin helsa, drog han sig nu tillbaka i stillhet och framträdde sedan (om man undantager några obetydliga tillfällighetsoperor) först 1825, och då med sitt mästerverk La dame blanche. Till en mönstertext -- af Scribe sammansatt ur Walter Scotts romaner "Monastery" och "Guy Mannering" -- diktade han en musik, som genom melodiernas romantiska innerlighet och friskhet, arbetets musikaliska gedigenhet och dramatiska kraft (t. ex. i den berömda auktionsscenen) samt instrumentationens finhet och glans tillförsäkrat honom en plats bland alla tiders störste operakompositörer. Ehuru detta verk röjer inflytande såväl af Mozart som af Rossini, är det likväl äkta franskt, och dess inhemska popularitet bevisas bäst deraf, att det 1876 gafs i Paris för 1,367:de gången -- ett faktum, som torde vara utan motstycke inom teaterhistorien. B:s sista arbete, Les deux nuits (1829), slog deremot icke an. Efter sin första hustrus död, 1826, gifte sig B. med sångerskan Phillis, med hvilken han hade en son, som äfven blef operakomponist. Genom Juli-revolutionen råkade han i ekonomiskt trångmål, derför att man för en tid undandrog honom en pension. Under sina sista år hade han äfven att kämpa mot en sjukdom, för hvilken han förgäfves sökte bot genom resor till Italien och södra Frankrike. Död d. 8 Okt. 1834. -- B. komponerade äfven instrumentalstycken för klavér, harpa m. m. Flere operor skref han i förening med andra, såsom Cherubini, Catel m. fl. Af hans arbeten äro i Stockholm uppförda: "Kalifen i Bagdad" (1808), "Min tant Aurora" (1813), "Den nye egendomsherrn" (1818), "Johan af Paris" (1819), "Hvita frun" (1827) och "De bägge talismanerna" (Le chaperon, 1830). -- B:s "Hvita frun" är för Frankrike detsamma som Rossinis "Barberaren" för Italien och Webers "Friskytten" för Tyskland, nämligen den trogna återspeglingen af folklynnet i dess ädlaste egenskaper. Mindre qvick och pikant, men också mindre raffinerad än Auber, betecknar B. fransmännens "esprit" från dess mera hjertvinnande och graciösa sida.
Såväl af denna anledning som äfven till följd af sin konstnärliga fulländning har B:s mästerverk med rätta blifvit satt såsom sjelfva spetsen i utvecklingen af det franska sångspelet, hvilket -- sträckande sina rötter längre tillbaka än någon annan operaform, nämligen ända till trubaduren Adam de la Hale -- hann till en blomstring, som i sin art är bland de qvalitativt rikaste, som musikhistorien känner. A. L.
Boij, arkitekt. Se Boy.
Boije, svensk-finsk adlig ätt. som härstammar från Böhmen och inkom omkr. 1440. Mest bekant bland ättens grenar är B. af Gennäs (i Pojo i Nyland), hvilken gren är introducerad både på det svenska och på det finska riddarhuset. Slägten har utgreningar i Ryssland. -- 1. Nils B. till Dalkarby och Gennäs, riddare, d. 1575, var konung Erik XIV:s förtrogne och lagman i Söderfinne lagsaga. -- 2. Göran B. till Gennäs och Kulla, d. 1615, innehade flere gånger högt befäl under Johan III:s regering, blef 1585 lagman i Söderfinne lagsaga och 1602 riksråd. -- 3. Karl Gustaf B., f. 1698, var bosatt i Östergötland och fick 1743 afsked från krigstjensten. Han är mest bekant för sitt arbete Förfarna svenska landthushållaren (1756, 2:dra uppl. 1794). -- 4. Hans Henrik B., liksom den förre tillhörande slägtens östgötagren, föddes 1714, deltog 1741--43 i kriget mot Ryssland och hann till värdighet af öfverstelöjtnant. 1751 spelade han den föga ärofulla rolen som spion på J. H. Wijkman, hvarvid han gaf rapporter såväl åt svenska som åt ryska regeringen. Han undgick dock allt straff. 1761 blef han landshöfding i Nylands och Tavastehus län samt utvecklade såsom sådan en ganska liflig verksamhet. 1771 upphöjdes han i friherrligt stånd. Död 1781. E. G. P.
5. Johan Ludvig Johansson B., jurist, riksdagsman, född d. 24 Maj 1768, blef 1785 hofrättsauskultant, 1798 förste expeditionssekreterare och 1802 revisionssekreterare. Under riksdagarna 1812 och 1815 ådrog han sig en icke obetydlig uppmärksamhet såsom medlem af oppositionen på riddarhuset. De makthafvande beslöto att tukta honom och vände sig för detta ändamål till den beryktade Grewesmöhlen. Denne utslungade 1815 mot B. smädeskriften "Likbegängelse efter baron L. J:son Boijes moraliska stoft", hvilken hade till ändamål att göra honom omöjlig såsom offentlig man genom att blotta felen i hans enskilda lif; men anfallets grofhet gjorde, att den angripne vann allmänhetens sympatier. B. lät anställa rättegång mot Grewesmöhlen. Denne blef förklarad ärelös och biltog, och B. sjelf dömdes för ohöfviskt skrifsätt till ett års fängelse på Vaxholm. Sedan han återfått friheten, blef han förklarad tjenstledig, men fick bibehålla sin lön. B. uppträdde derefter vid riksdagarna som regeringens trogne anhängare och försvarare. Hans qvickhet i debatten och hans fyndighet i svar gjorde "nötknäpparen" -- ett spenamn som hans egendomliga utseende ådragit honom -- till en ganska framstående personlighet i de rojalistiska och konservativa leden. 1838--40 deltog han i lagberedningen och 1838 utgaf han Förslag till tableau, utvisande de väsendtligaste
Källa: Project Runeberg ·
