Sida 91
Bell
blomstrande. B. var länge föremål för strider mellan greker, bulgarer och ungrare samt kom på 1300-talet till Serbien, som i början af 1400-talet öfverlät det åt Ungern. Sedermera spelade det såsom fästning en stor rol under krigen med turkarna. 1440 och 1456 försvarades det länge mot dessa, sistnämnda år af Hunyady och Capistrano. 1521 måste det gifva sig åt den turkiske sultanen Soliman II. 1688 eröfrades B. af den bajerske kurfursten Maximilian Emanuel, som var österrikisk fältherre, men återtogs 1690 af storvesiren Mustafa Köprili. Det belägrades förgäfves 1693 af hertigen af Croy, tvangs deremot 1717 att kapitulera, sedan prins Eugène vunnit en glänsande seger öfver en turkisk här. Derefter afträddes B. till Österrike genom freden i Passarovitz 1718. Men vid fredslutet i Belgrad 1739 återlemnades det åt turkarna. 1789 eröfrades platsen å nyo, af österrikiske generalen Laudon, men kom genom freden i Sistova 1791 tillhaka till Turkiet När serberna 1804 började sin frihetskamp, blef staden B. skådeplats för blodiga strider mellan dem och turkarna. 1807 blef det säte för den serbiska regeringen. 1812 besattes fästningen åter af turkarna. Äfven sedan Serbiens oafhängighet erkänts genom freden i Adrianopel 1829, bibehöll Turkiet ända till 1867 rätt att hafva garnison i B. 1862 besköts staden från fästningen.
Belial (Hebr., egentligen Belijaal, "utan nytta", "förderfvad"). Den senare judiska teologien betecknar satan med detta namn; hos kabbalisterna förstår man dermed den fjerde andeverldens (Asiah) furste, det ondas representant, -- "Belials barn", onda, ogudaktiga menniskor.
Bel i Babel. Se Baal.
Bélidor [-dår], Bernard Forêt de, utmärkt fransk ingeniör, f. 1697 i Katalonien, d. i Paris 1761. 1742--45 deltog han i den franska arméns alla fälttåg. Hans Architecture hydraulique (1737--53) intager ett lysande rum i vattenbyggnadskonstens historia.
Belisarius, berömd härförare i den östromerske kejsaren Justinianus I:s tjenst, var först soldat i kejsarens lifvakt. Efter att år 529 hafva besegrat persernas konung, Kosru I, kufvade han 532 ett farligt upplopp i Konstantinopel, det s. k. nika-upproret, och lät dervid på cirkus nedhugga 30,000 "gröna" (namn på ett af hufvudstadens partier). 533--34 intog B. det vandaliska riket (i Afrika) och förde dess siste konung, Gilimer, med sig, när han som triumfator intågade i Konstantinopel. När kort derpå krig utbröt mellan Justinianus och östgoterna, som innehade Italien och Sicilien, fick B. befälet öfver den kejserliga hären, intog först (535) Sicilien, gick derpå öfver till Italien samt eröfrade Neapel och Rom, hvilken senare stad han i mer än ett år (537--38) försvarade mot en öfverlägsen gotisk här under konung Vitiges' eget befäl. Om sider slöt denne med B. 540 i Ravenna ett fördrag, enligt hvilket hela Italien såsom ett oberoende rike öfverlemnades åt den senare. Men B., som sjelf ej hyste några äregiriga planer, återvände till
Konstantinopel med Vitiges som fånge och lemnade sin nya eröfring i kejsarens händer. De förbittrade östgoterna grepo då åter till vapen under en nyvald konung, Totila (Badvila). B., som under tiden stridt mot perserna och derunder ådragit sig kejsarens onåd, sändes emellertid 544 åter till Italien. Der fann han den östromerska hären fullständigt demoraliserad. Likvisst, och ehuru han ej fick tillräckligt understöd, bibehöll han sig i fem år och lyckades till och med bemäktiga sig Rom; men då hans böner om verksammare bistånd hemifrån lemnades utan afseende, begärde och fick han 549 sitt afsked, hvarefter han lefde som privatman. Ännu en gång kom han i tillfälle att visa sin kejsare en stor tjenst, då han vintern 558--59 i spetsen för en i hast uppbådad landstorm segerrikt tillbakaslog ett anfall af bulgarerna, som ryckte fram mot Konstantinopel. En tid derefter blef han falskeligen anklagad för deltagande i en sammansvärjning samt beröfvad friheten och sin egendom. Sedan han bevisat sin oskuld, frigafs han, men dog kort derefter, 565. -- Senare skriftställare hafva på flerfaldigt sätt vanställt B:s historia. Bl. a. berättas det, att kejsaren lät blända honom och att B. sedan vandrade omkring som tiggare på Konstantinopels gator. Sannolikt är denna uppgift fullkomligt ogrundad. B:s lefnad har varit ett älsklingsämne för skalder och konstnärer. S. F. H.
Belize [-lis], stad i britiska Honduras i Central-Amerika, belägen i en sumptrakt, vid mynningen af en liknämnd flod. 5--6 tusen innev. I närheten ligger fästet S:t George, som engelsmännen byggde på ballast, hvarigenom de kringgingo öfverenskommelsen med spaniorerna att ej bygga fästningar på landets jord.
Bell, Currer Bell. Se Brontë (Charlotte).
Bell, en skotsk slägt, ur hvilken flere framstående män utgått. -- 1) Andrew B., anglikansk prestman, f. 1753, d. 1832, är uppfinnaren af det s. k. vexel-undervisningssystemet. Regeringen vägrade i början att främja hans undervisningsmetod, men då qväkaren Joseph Lancaster med stor framgång i Londons fattigskolor tillämpade hans grundsatser, lät regeringen B. införa sitt system i den anglikanska kyrkans fattigskolor. Se Vexel-undervisning. -- 2) John B., den förres broder, kirurg och anatom, f. 1763, d. 1820, öppnade 1790 i Edinburgh en privat anatomisal och höll der mycket besökta föreläsningar. B. författade System of the anatomy of the human body (1793--98, 6:te uppl. 1826, hvilket arbete fortsattes 1823 af brodern Charles), Discourses of the nature and cure of wounds (1793--95) och Principles of surgery (1801 och 1826). Dessa arbeten äfvensom det stora anatomiska planschverket Illustrating of the anatomy of the human body (1794--1804) ställa B. i främsta ledet af hans samtids anatomer. -- 3) Charles B., den förres broder, kirurg, anatom och fysiolog, f. 1774, d. 1842 som professor i Edinburgh, var icke allenast en skicklig praktisk kirurg och anatom, utan äfven en framstående författare. Bland hans arbeten må nämnas System of operative surgery (1807--09 och 1814), Surgical
Källa: Project Runeberg ·
