Nordisk familjebok. 1800-talsutgåvan. 2. Barometer - Capitularis

om 6,240, 13,286 och 10,498 läster. Större delen af stadens flotta seglar på frakt mellan utrikes orter. 1875 inklarerades till B. 71 finska fartyg (9,624 läster) och 26 främmande (1,771 läster); s. å. utklarerades 80 finska (8,897 läster) och 25 främmande (1,724 läster). Importen steg s. å. till ett värde af 927,842 kr.; exporten till ett värde af 446,078 kr. Värdet af det exporterade smöret uppgår till ung. 4/5 af hela exportvärdet. Tulluppbörden utgjorde s. å. 97,118 kr. Näst smör äro tjära, beck och pottaska de förnämste exportartiklarna. Dessutom utföras sågade skogsprodukter m. m. 1875 funnos i staden en fabrik, der arbeten af oädla metaller tillverkades, ett qvarnverk, en spritfabrik och ett ölbryggeri. B. har en tvåklassig finsk realskola äfvensom finska folkskolor, som nyligen trädt i verksamhet. När den s. k. "Fellmanska donationen" uppnått beloppet af en million mark (700,000 kr.), kommer ett handelsinstitut att inrättas i denne stad. E. G. P.

Brahe-Trolleborg, baroni på Fyen, Svendborgs amt. Det upprättades d. 2 Febr. 1672 af Birgitte Trolle (enka efter Manderup Brahe till Torbenfeld) för hennes tvänne brorsöner Niels och Frederik Trolle. När dessa dogo barnlösa, hemföll det till kronan; men 1722 gaf Fredrik IV det till sin svåger grefve K. D. Reventlov, i hvars familjs ego det ännu befinner sig. Baroniet innefattar gårdarna B. och Brändegård. Hufvudgården var fordom det rika Holmekloster ("Insula Dei"), hvilket stiftades 1172, vid reformationen indrogs till kronan och 1568 af Fredrik II såldes till Henrik Rantzau på Breitenburg, af hvilken det kallades Rantzausholm. Senare kom det i familjen Lykkes händer. 1661 indrogs det ånyo under kronan, och få år derefter öfverlemnade Fredrik III det till Birgitte Trolle, som gaf gården dess nuv. namn.

Brahilov, stad i Valakiet. Se Braila.

Brahman (Brahma), Brahmanism, Brahmaner (l. Braman, Brama, Bramanism, Bramaner). Hinduernas religion har genomgått flere utvecklingsskeden. I sitt äldsta skick var hon, i likhet med de öfriga folkens af den ario-europeiske stammen, väsentligen en naturreligion, en dyrkan af naturens stora och välgörande företeelser, i synnerhet ljusföreteelserna (solen, himmelen, elden, morgonrodnaden o. s. v.), hvilka uppfattades såsom menniskolika, ehuru med öfvermenskliga krafter utrustade väsenden och med ett gemensamt namn kallades devas (de glänsande). Hos dessa lifgifvande och lifvet uppehållande gudomligheter sökte menniskan hjelp emot mörkrets emot henne fientliga makter. Hon bad dem om riklig näring, stora hjordar, talrik afkomma och långt lif. Deras välgerningar gäldades med offer och lofsånger. Denna gudstro, som fått sitt trognaste uttryck i vedasångerna (veda, vetande, vetenskap), Indiens gamla heliga skrifter, är hvarken monoteism eller utbildad polyteism. Den gudomlighet, till hvilken en lofsång eller bön ställes, skildras alltid såsom oinskränkt och allrådande, och i tillbedjandets ögonblick träda för henne alla andra gudomligheter i bakgrunden. Sålunda prisas omvexlande

Indra (luft- och åskguden), Agni (eldens gud) Mitra (solguden) och Varuna (himlarymdens gud) såsom den högsta. Ett väsentligt drag i de indiske ariernas äldsta religiösa verldsåskådning var tron på bönens och offrets verksamma kraft. Det förnämsta bland offren var en af somaplantans saft tillredd rusgifvande dryck. Denne dryck, som närde gudarna och styrkte dem i striden mot deras och menniskornas fiender, måste, trodde man, sjelf vara en mäktigare gudom. Såsom sådan anropas den ock i några vedasånger. "Soma strömmar", heter det, "himlens och jordens, Agnis och solens, Indras och tankens alstrare". Ännu mäktigare måste den bön vara, som tvang gudarna att komma ned till offermåltiden. Men när indern hunnit så långt, att han i bönen såg en gudom och den högste af alla gudar, hade han öfverskridit den gamla naturreligionens ståndpunkt. I sitt eget inre hade han upptäckt en gudomlighet, som stod honom närmare än alla naturgudar, som på en gång ingaf honom hans bön och hörde bönen, som lefde inom och tillika uppehöll honom och hela alltet.

Brahman betydde ursprungligen bön eller i allmänhet hvarje helig handling, genom hvilken menniskan söker vinna gudomlighetens ynnest. Sedermera fick detta ord, som ursprungligen var neutrum, äfven en maskulin form och kom att i denna form beteckna den högste guden, verldens alstrare, som kallat menniskoslägtet tiil lif och gifvit det de heliga vedas samt Manus lagar. Brahman var icke föremål för offentlig dyrkan, utan endast för stilla begrundning. Inga tempel restes åt honom. Men under två årtusenden har Indiens hela religiösa utveckling anknutit sig till detta namn. Brahman har förblifvit hufvudfiguren och det enande bandet i det indiska folkets gudatro. Han afbildas med fyra ansigten, skådande åt alla de fyra väderstrecken och hvilande på ett lotusblad eller en svan. Ansiktsuttrycket är drömmande -- en bild af den i sig sjelf försjunkna kontemplationen.

Brahmanism är det namn, livarmed man betecknar Indiens hela religiösa verldsåskådning, allt ifrån den tidpunkt då Brahman blef den högste guden. Ehuru denna verldsåskådning utvecklat sig ur veda-religionen och erkände vedaböckerna såsom sin religiösa urkund och högsta auktoritet, var hon dock af helt annan art än denna gamla naturreligion. I praktiskt hänseende skilde hon sig från densamma genom sin asketiska riktning. Enligt brahmanismen fans i naturen icke längre en ljus och ren sida, som hade att kämpa mot en mörk och oren, utan materien i och för sig var oren. Från Brahman hade allt utgått -- gudar, menniskor, djur, växter m. m. -- i olika grader och emanationer, af hvilka hvarje grad var dess sämre och orenare, ja mer han var aflägsen från urkällan, så att det materiella var det allra lägsta. Frigörelsen från materiens band var derför vilkoret för individens slutliga uppgående i det ursprungliga "varat". Genom en själavandring i uppåtstigande grader sträfvade allt att återvända dit. Med brahmankulten förenade sig dyrkan