Sida 379
Blåsmaskin l. Blåsverk
de kunna passera ut genom urinröret, hvilket kallas stenkrossning (eller litotrisi), eller ock måste en tillräckligt stor väg beredas, derigenom att man tager hål på urinblåsan och direkt utdrager stenen hel, hvilket benämnes stensnitt. Båda metoderna kunna till och med förenas. Stenkrossningen är långsammare, mera smärtsam och ej fullt så säker, emedan små bitar lätt qvarlemnas, hvilka kunna gifva anledning till recidiv, men den föredrages numera allmänt såsom mindre farlig. Dock finnas ännu många fall, i hvilka stensnittet är den enda andvändbara metoden, och dessa äro just i sig sjelfva de värsta. Rsr.
Blåsfotingar, Physopoda l. Thysanoptera, zool., en till insekternas klass och rätvingarnas (orthoptera) ordning hörande familj, hvars medlemmar utmärka sig genom fyra lika långa, smala, i kanterna borstklädda vingar. Fötterna hafva stora sugskifvor i stället för klor. Genom byggnaden af mundelarna, som äro sugande, stå dessa insekter nära intill skinnbaggarnas (hemiptera) ordning. Skandinavien eger 6 arter, af hvilka Thrips physopus, som är svart med hvitgrå vingar, träffas allmänt i blommorna af lejon- och käringtanden, prestkragen samt i sädens ax, der han lägger sina ägg. Det är larverna af detta skadedjur, som på sädesaxen orsaka de hvita fläckar, hvilka känneteckna vissnade korn, s. k. "slökorn". A. Sg.
Blåsinstrument. Se Musik-instrument.
Blåsippa, bot. Se Anemone.
Blåskatarr, patol., en benämning, som vanligen brukas för att beteckna en kronisk inflammation i urinblåsans slemhinna; dock talar man äfven om akut blåskatarr. I sjelfva verket är gränsen mellan dessa bägge sjukdomar svår att uppdraga, och de öfvergå ofta i hvarandra. Ingendera uppkommer gerna spontant, utan merendels antingen till följd af yttre våld, hvarigenom en direkt inverkan gjorts på blåsan, eller derigenom att främmande kroppar (blåsestenar och andra) inkommit i nämnda blåsa, eller ock utgör inflammationen af blåsans slemhinna en fortsättning af sjukliga förändringar i närliggande organ. Spanska flugor framkalla ej sällan akut blåsinflammation. Den akuta formen, som t. o. m. kan vara lifsfarlig, utmärker sig genom ömhet i blåstrakten, smärtor, frossbrytningar, feber samt oupphörliga retningar att låta urinen, hvilken är blandad med slem och var. Den kroniska katarren, hvilken ofta härrör från den akuta, visar samma symptom, men i mindre svår form; urinen blir alkalisk i stället för sur, som den bör vara, och äfven illaluktande (ammoniakalisk). På senare tider har man velat finna orsaken till denna urinens förändrade beskaffenhet i införandet af mikroskopiska jäsnings- eller putrida ämnen, bakterier, hvilka antingen sjelfva kunna invandra från närliggande sjuka delar (urinröret) eller införas med instrument, som ej blifvit desinfekterade. Dock förekommer katarren äfven under förhållanden, som ej medgifva en sådan förklaring. Äfven den kroniska katarren kan, om den får ohejdadt fortgå, slutligen blifva farlig för lifvet, allra hälst om den från början är eller senare
blir komplicerad med andra lidanden. Den är dock i sig sjelf fullt tillräcklig att undergräfva patienternas allmänna helsotillstånd. Behandlingen har att i främsta rummet aflägsna orsakerna, då sådant kan ske, undanskaffa blåsestenar, bota förträngningar (strikturer), oskadliggöra förstoringar af blåskörteln o. s. v. Af rent kurativa medel äro varma bad, brunskurer (Karlsbad, Vichy, Contrexéville och många andra), balsamiska medel, såsom terpentin o. d., de bästa. Ännu verksammare torde en förståndigt anordnad lokal behandling vara: duscher och insprutningar af lindrigt sammandragande medel eller desinfekterande sådana, t. ex. salicylsyre- och borsyrelösningar. Dessa hafva äfven visat sig verksamma vid den akuta katarren, hvilken derjämte fordrar hvila. Rsr.
Blåskjorta. Se Beckbyxa.
Blåskägg, tillnamn på en medeltidsriddare vid namn Raoul (Rolf), hjelten i en gammal fransk saga. Han dödade efter hvarandra sina sex hustrur, sedan han satt deras lydnad på prof genom att förbjuda dem tillträde till ett af rummen i sitt hus. Nyfikenheten vållade deras förderf. Den sjunde hustrun räddades af sina bröder, hvilka dräpte riddaren och bemäktigade sig hans omätliga skatter. Ämnet har blifvit dramatiskt behandladt af L. Tieck (i "Phantasus") och dramatiskt musikaliskt af Grétry (i operan "Raoul") och Offenbach (i operetten "Riddar Blåskägg"). -- Om sagans ursprung m. m. se P. O. Bäckström, "Svenska folkböcker", 2:dra bd., s. 68.
Blåsmask, zool. Se Binnikemask.
Blåsmaskin l. Blåsverk, bergsmek., den apparat, medelst hvilken man förskaffar sig den komprimerade luft eller bläster (se d. o.), som man inkastar i ugnar eller härdar för att der åstadkomma en lifligare förbränning och en större värmeutveckling. Flere slags blåsverk förekomma. Det enklaste är den till sin konstruktion allmänt bekante handpusten. De äldsta i Sverige begagnade blåsverken för smältugnar kallades spetsbälgar och liknade i sin konstruktion en i stor skala utförd handpust. De drefvos vanligen med trampning, någon gång med vattenkraft. När behofvet af kraftigare bläster gjorde sig gällande, efterträddes spetsbälgarna af de s. k. Widholmska blåsmaskinerna, som utgjordes af stora träkistor, af hvilka den ena rörde sig inuti den andra, med mellanliggande fjädrar till tätning. För öfrigt voro de till sin konstruktion grundade på samma princip som bälgarna; den hufvudsaklige skilnaden låg i storleken äfvensom deruti att lädret, som i bälgarna förenar de båda bottnarna, på de Widholmska maskinerna var ersatt af trä, som ej så hastigt kunde slitas ut. Till följd af dessa maskiners storlek måste de alltid drifvas med vattenhjul. Under de stora framsteg, som metallurgien började göra mot slutet af 1830-talet, befunnos emellertid de gamla "widholmarna" allt för ofullständiga, kraftödande och svåra att underhålla, hvarför de småningom öfverallt utträngdes af cylinderblåsmaskiner af tackjern. Dessa kunna indelas i två stora klasser: enkelverkande och dubbelverkande.
Källa: Project Runeberg ·
