Sida 232
Bias
om biskötseln framträdt, hvilka dock ej tyckas stödja sig på någon särdeles rik egen erfarenhet hos författarna. På de senaste åren har man genom öfversättningar gjort svenska allmänheten bekant med de nyaste upptäckterna och uppfinningarna; men ännu ega vi icke på vårt språk någon bibok, som i någon mån tål jämförelse med v. Berlepsch's arbete: "Die biene". (Jfr "Svenska biskötseln och dess literatur" o. s. v. af O. E. L. Dahm, i K. landtbruksak:s tidskr., n:r 4, 1876.) O. E. L. D.
Bi-accent, språkv. Se Accent.
Biafra-bukten, den östligaste och djupaste delen af Guinea-viken, mellan Kap Formosa i n. v. och Kap Lopez i s. ö.
Biala, stad i hertigdömet Auschwitz i österrikiska Galizien, vid floden Biala. 6,535 innev. (1869).
Bialovicz-skogen (Bjelovjesje puschta), en 1,387 qv.-kilom. (25 qv.-mil) stor urskog i vestryska guvern. Grodno. B. är den enda trakt i Europa, der bisonoxar finnas.
Bi-alperna. Se Alperna.
Bialystok (Bjelostok), kretsstad i vestryska guvern. Grodno, vid floden Biala. 17,658 innev. (1867). Betydande handel. Präktigt slott, tillhörigt grefvarna Branicky.
Bianchetti [-kä'tti], Giuseppe, italiensk författare, f. 1795, verkade först som advokat, men öfvergaf detta yrke, när österrikarna började förfölja honom för hans frimodiga yttranden. Hans första literära verk var romanen Giulia Francardi, i hvilken han sökte motverka inflytandet af Rousseaus "Nouvelie Heloïse". B:s förnämsta literära verk är en samling kritiska uppsatser under titeln Lo scrittore italiano. Efter Venezias befrielse (1866) blef han senator. Död 1872.
Bianchi [-ki], Francesco, italiensk kompositör, f. omkr. 1745, blef 1775 cembalist vid den italienska operan i Paris och 1785 organist vid Markuskyrkan i Venezia. Död 1811. Han ansluter sig till Cimarosa och Païsiello samt har en behaglig och flytande stil. Han skref två oratorier, Joas och Agar, samt mer än 30 operor, bland hvilka märkas Castore e Polluce, Zenobia, Merope och särskildt La villanella rapita ("Den bortförda fästmön", gifven i Stockholm 1802, dock endast delvis med B:s musik). A. L.
Bianchi [-ki], Brunone, italiensk lärd, f. 1803, d. 1869 som kanonikus i S:t Lorenzo i Florens, gjorde sig känd i synnerhet genom det värdefulla arbetet Commento alla Divina commedia di Dante.
Bianchi-Giovini [-ki djovini], Aurelio, italiensk häfdatecknare och journalist, f. 1799 i Como, lemnade 1830 Italien för att undgå den österrikiska polisens förföljelser och bosatte sig i den schweiziska kantonen Ticino. Der uppsatte han 1835 tidningen "Il repubblicano della Svizzera italiana" och började 1837 sin stort anlagda Storia dei papi, hvilket arbete likväl aldrig fullbordades. Den historiska monografien Vita di fra Paolo Sarpi (1836), som upplefvat flere upplagor, utgör en förstudie dertill. 1842 begagnade B. sig af den amnesti, som den österrikiska regeringen utfärdat 1838, och slog sig ned i Milano, der han utöfvade en omfattande literär verksamhet. 1848 begaf han sig till Piemont och öfvertog redaktionen af tidningen "Opinione", i hvilken han på det skarpaste bekämpade österrikarna och påfvens verldsliga makt. 1853 uppsatte han tidningen "L'unione", hvars utgifvande han 1862 fortsatte i Neapel, der han dog samma år.
Bianchini [-kini], Francesco, italiensk astronom och arkeolog, f. 1662 i Verona, tillhörde det andliga ståndet samt åtnjöt mycken ynnest af påfvarna Alexander VIII och Klemens XI. Den sistnämnde anförtrodde honom högsta uppsigten öfver alla Roms offentlige konstskatter och minnesmärken. B. gjorde ganska märkliga iakttagelser rörande planeten Venus, hvarjämte han drog en middagslinie genom kyrkan "Santa Maria degli angeli" i Rom och uppsatte en solvisare derstädes. Han dog i Rom 1729 och efterlemnade flere arbeten i astronomiska och arkeologiska ämnen.
Bianco, Andrea, veneziansk geografi 15:de årh., ryktbar för sin 1453 i koppar stuckna verldskarta, hvilken -- i förhållande till venezianernas geografiska vetande på den tiden -- är ganska noggrann och under namnet "Antilla" upptager Amerika. Ett exemplar af nämnda karta finnes i S:t Markus-biblioteket i Venezia.
Biard [biar], Auguste François, fransk genremålare, f. 1800 i Lyon, började 1827 sina vidsträckta resor, under hvilka han samlade en otrolig mängd naturstudier och skisser. Han reste först genom Spanien, Grekland, Syrien och Egypten. 1835 bosatte han sig i Paris, der han redan förut gjort sitt namn kändt genom de båda taflorna Barn, som gått vilse i en skog (1828) och Araber i öcknen, öfverfallna af samum (1833). 1839 besökte han Grönland och Spetsbergen samt gjorde 1858--59 resor i Brasilien, hvilka han skildrat i sin med illustrationer rikt försedda berättelse Deux années au Brésil (1862). Såväl hans allvarliga som hans humoristiska arbeten utmärka sig för dramatiskt lif och träffande karakteristik. Bäst lyckas han med komiska och burleska situationer, hvilka han med sällspord iakttagelseförmåga griper direkte ur lifvet. Han har också blifvit af sina landsmän kallad ömsom en Molière, ömsom en Paul de Kock bland målare. Hans rykte är likväl måhända större i England och Tyskland än i hans eget fädernesland. Utom ofvan nämnda taflor höra följande till hans mest kända arbeten: Slafmarknad på Afrikas guldkust, Strid mot isbjörnar, Bomarsunds bombardement, Följderna af ett skeppsbrott, Harem, Följderna af en maskeradbal, Familjekonserten, Öronbikten, Familjebadet och Resande komedianter på sjön.
Biarki (af Lat. bis, två gånger, och Grek. arche, herradöme, regering) l. Diarki, dubbel välde, samregering, tvänne regenters samtidiga styrelse.
Biarritz, by och badort på kusten af franska depart. Basses-Pyrénées, vid Biscaya-viken, 7 kilom, (1 mil) s. om Bayonne. 3,164 innev. (1872). Det besöktes nästan årligen af Napoleon III och hans familj.
Bias, en af Greklands sju vise, från Priene i Jonien, lefde omkring 570 f. Kr. Enligt de
Källa: Project Runeberg ·
