Sida 138
Berg. Socken i Vestergötland
slagg- och lava-massor, hvilka genom vulkanisk verksamhet kastats upp från större eller mindre djup.
Men dessa berg äro olika icke allenast till sin inre beskaffenhet, utan äfven beträffande sjelfva sättet för deras uppkomst. Ännu i våra dagar se vi tydliga bevis på att genom vulkanisk verksamhet ofantliga massor af smälta och slaggartade ämnen kunna hopa sig på vissa punkter af jordytan och småningom bilda höga berg. De många tusen fot höga vulkanbergen Kotopaxi, Etna och Vesuvius m. fl. utgöras af sådana ämnen. -- Flere bland de af massformiga, plutoniska bergarter bestående bergen, hvilkas ålder är betydligt större än vulkanernas, anser man hafva uppstått derigenom att bergarterna i segflytande tillstånd trängt upp genom någon spricka i jordskorpan och mer eller mindre bredt ut sig åt sidorna. Diabas- och basaltbergen, ja stundom äfven granitbergen, förekomma derför också ofta i form af enstaka, skarpt begränsade, klockformiga upphöjningar. Svårare är att förklara huru de ursprungligen på hafsbottnen afsatta, lagrade bergarterna (sandsten, kalksten, skiffer m. fl.) kunnat blifva upplyfta, så att de nu bilda höga berg och bergskedjor. Geologerna äro dock numera tämligen ense derom, att det är genom sammantryckning från sidorna -- troligen till följd af jordklotets hopkrympning genom afkylning -- som de ursprungligen horisontelt afsatta lagren blifvit böjda och, likt ofantligt stora veck, på somliga ställen skjutna i höjden. Hos många bland de svenska bergen (t. ex. i Dalsland och Norrland), i många delar af de schweiziske alperna äfvensom i den Appalachiska bergskedjan har man tydligen påvisat, att lagren äro på det mest storartade sätt böjda och veckade.
Bergens yttre form är visserligen stundom beroende af deras bildningssätt, men i de flesta fall härrör den af beskaffenheten hos de bergarter, af hvilka bergen bestå, samt af sedermera verkande yttre orsaker. Vulkanerna hafva vanligen en kägelformig skapnad -- en naturlig följd af deras bildningssätt. Berg, som bestå af sprickfulla och lätt sönderfallande, men för öfrigt hårda bergarter, ega ofta tvärbranta sidor, såsom Halleberg och Hunneberg i Vestergötland, hvilka till stor del utgöras af den i större och mindre, pelarformiga eller oregelbundna stycken förklyftade (af sprickor genomdragna) bergarten diabas eller trapp. Der bergen ega mjukt afrundade former, är detta merendels en följd af den afnötning, som fordom öfver dem framskridande glacierer åstadkommit. De i vårt land så ofta förekommande jämnslipade berghällarna utgöra exempel derpå. I Alperna eger i nämnda afseende en i ögonen fallande olikhet rum emellan de delar af bergen, som berörts af glaciererna, och de sig deröfver resande taggige och kantige bergspetsarna, som varit utsatta för vittring. Mjukt afrundade former kunna äfven uppkomma till följd af lösa bergarters vittring, hvarigenom bergssidorna betäckas med ett hölje af grus och jord, som döljer de derunder möjligen befintliga
ojämnheterna. -- Äfven sjelfva ställningen hos de berglager, af hvilka bergen bestå, utöfvar stundom ett visst inflytande på bergens yttre former. Innehafva dessa lager sitt ursprungliga, horisontala läge, så ega bergen ej sällan en ofvanpå platt form med mer och mindre branta eller trappstegsformiga sidor. Äro lagren starkt lutande, så äro bergen stundom långsluttande åt det håll, hvaråt lagren luta, men branta åt motsatta sidan. E. E.
Berg, fordom ett sjelfständigt hertigdöme (ducatus montensis) i den westfaliske kretsen af det forna tyska riket och beläget mellan ärkebiskopsdömet Köln, furstendömet Nassau-Siegen, hertigdömet Westfalen, grefskapet Mark, hertigdömet Kleve och furstendömet Mörs. Nu utgör det en del af den preussiska Rhenprovinsen och uppgår i regeringsområdena Arnsberg, Köln och Düsseldorf. B. var efter folkvandringen bebodt af ripuariska franker. Kristendomen predikades der först omkr. 700, af Suidbertus. I början af 1200-talet regerades landet af slägten Teisterband, af hvilken tvänne medlemmar 1108 upphöjdes till grefvar af Berg och Altena. När denna slägt (1225) utslocknat på manslinien, kom B. till hertigarna af Limburg, och, när äfven deras ätt dog ut (1348), till hertigarna af Jülich. 1380 upphöjdes B. till hertigdöme. När den Jülich-Bergska hertigliga linien dog ut (1609), uppkommo för detta hertigdömes skull arfsstridigheter mellan Brandenburg, Sachsen och Pfalz. Enligt innevånarnas önskan styrdes det gemensamt af kurfurstarna i Sachsen och Brandenburg, till dess det 1624 öfverlemnades åt Pfalz-Neuburg. Derifrån öfvergick det 1742 till den pfalziska linien Sulzbach och 1799 till Pfalz-Zweibrücken. 1806 gjorde Napoleon landet till kärnan i ett storhertigdöme, som han gaf åt sin svåger Murat. Denne utbytte det 1808 mot konungariket Neapel, hvarpå Napoleon 1809 skänkte B. åt Ludvig, äldste sonen till hans broder konung Ludvig af Holland. Men innan den nye regenten kommit till myndig ålder, besattes hans land 1813 af de allierade; storhertigdömet upplöstes, och B. lemnades, genom Wien-kongressens beslut 1815, åt Preussen.
Berg. 1) Socken i Vestergötland, Skaraborgs län, Vadsbo härad, Binnebergs tingslag. Arealen 3,542 hekt. (7,174 tnld). 45 5/16 ofm., 34 3/6 fm. mtl. 1,459 innev. (1875). B. utgör jämte Lerdala, Timmersdala och Böja ett konsistorielt pastorat af 2:dra kl., Skara stift, Billings kontrakt. -- 2) Socken i Vestmanland, Vesterås län, Snefringe härad. Arealen 6,328 hekt. (12,819 tnld). 23 17/24 fm. mtl. 1,117 innev. (1875). Konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vesterås stift, Munktorps kontrakt. -- 3) Socken i Småland, Kronobergs län, Norrvidinge härad. Arealen 8,035 hekt. (16,276 tnld). 52 7/8 ofm., 40 1/4 fm. mtl. 1,419 innev. (1875). B. utgör jämte Ormesberga ett konsistorielt pastorat af 3:dje kl., Vexiö stift, Norrvidinge kontrakt. -- 4) Socken i Jämtlands län, Jämtlands södra fögderi och Bergs tingslag (utom en mindre del som räknas till Hede tingslag). Arealen 119,731 hekt. (242,537 tnld). 35 4/9 fm. mtl. 2,027 innev.
Källa: Project Runeberg ·
