Sida 654
Budget, Eng., statsr.
i Nipål af engelsmannen Hodgson. Denne lät afskrifva dem och skickade den af sextio band bestående samlingen till asiatiska sällskapen i London och Paris. De genomforskades af den franske orientalisten E. Burnouf, som 1844 nedlade resultatet af sina studier i ett epokgörande arbete om buddhaismen oeh i en öfversättning af en del bland dess urkunder. Den tibetanska öfversättningen har studerats af ungraren Körös. A. F. Å.
Buddhaghossja, buddhaistisk lärare, hvilken omkr. 432 begaf sig från Magadha till Ceylon, der han på pali öfversatte buddhaismens heliga böcker. Han spred sedan Buddhas lära i Bortre Indien.
Buddhaism l. Buddhism. Se Buddha.
Budé [byde], Guillaume, fransk lärd. Se Budaeus.
Budge, Ludvig Julius, tysk fysiolog, f. 1811 i Wetzlar (preuss. Rhenprovinsen), blef 1847 professor i fysiologi vid Bonns universitet samt 1856 professor i anatomi och fysiologi i Greifswald, der han tillika blef direktor öfver det anatomiska institutet. Epokgörande äro hans arbeten om bestämmandet af det sympatiska nervsystemets förhållande till hjernan och ryggmärgen. De förnämsta äro Untersuchungen über das nervensystem (1841--42), Allgemeine pathologie (1843) och Lehrbuch der speciellen physiologie (1848, 8:de uppl. 1862).
Budget [bö'djet], Eng. (Fr. bougette, af bouge, Lat. bulga, lädersäck), statsr., betydde ursprungligen endast säck eller brefpåse, brukades sedermera i allmänhet om en samling papper eller akter, särskildt om de handlingar och räkningar, som den engelske skattkammarkansleren förde med sig inför parlamentet för att styrka sin redogörelse för det förgångna finansårets utgifter och inkomster samt sitt öfverslag af hvad som kunde vara behöfligt under det inträdande året. Till sist kom budget att betyda det förslag till inkomst- och utgiftsstat, hvilket skattkammarkansleren å regeringens vägnar framställde och förordade inför parlamentet. Det är i denna öfverförda och speciella bemärkelse, som ordet blifvit användt inom statsrätten. Af främmande lands budgeter erbjuder Englands för oss det största intresset såväl genom sin ålder som genom vissa egendomligheter, hvilka den har gemensamma med hvad man i Sverige kallar Kongl. maj:ts proposition om statsverkets tillstånd och behof -- en handling, som hos oss motsvarar den annanstädes förekommande budgeten. Sålunda blir, åtminstone realiter, den engelska budgeten behandlad och antagen genom finansiella förvaltningsakter, liksom nämnda statsverksproposition, hvaremot andra lands öfverslag af inkomster och utgifter framläggas i form af lagförslag och fastställas genom en särskild lag, den s. k. finanslagen. Dock finnas äfven olikheter, och ganska väsentliga sådana. Ty då t. ex. i England inga andra anslag uppföras i den af parlamentet antagna budgeten, än sådana som af regeringen från början varit deri förslagsvis upptagna -- ett förhållande, som beror derpå att det engelska parlamentet ej anser sig ega rätt att taga initiativ i hvad
som hörer till statsförvaltningen -- innehåller vår riksstat, som utgår såsom resultatet af riksdagens öfverläggningar om statsverkspropositionen, äfven anslag, som tillkommit på enskilda riksdagsmäns motioner.
Ju mera vidtomfattande och ingripande en stats verksamhet blifver, ju ansenligare de anspråk äro, hvilka ställas å hans finansiella krafter, dess mera nödvändigt blir ett noggrant afvägande såväl af tillgängliga medel och föresatta uppgifter som af dessa uppgifters mer eller mindre trängande natur, och dess starkare blir krafvet på öfversigt, reda och fasthet i statens finansiella operationer. Det är här budgeten har en uppgift att fylla. I den framläggas å ena sidan utgifterna för den stundande finansperioden, så vidt man med ledning af föregående års erfarenhet och med kunskap om förändrade förhållanden eller nyingångna förbindelser kunnat beräkna dem, och å andra sidan de tillgångar, som statens privata inkomster, äldre bibehållna och nya föreslagna skatter kunna bereda. Också hafva nästan alla moderna stater, äfven de despotiskt styrda, gjort budgeten till ett inhemskt statsinstitut, och i de stater, som öfvergått från ett despotiskt till ett konstitutionell styrelsesätt, är budgeten i regeln en tidigare företeelse än det parlamentariska styrelsesystemet. Egypten eger årliga budgeter; Ryssland gjorde sin första publikation 1866; i Frankrike räknar budgeten sina anor ända från Karl IX:s regering; i Sverige funnos redan före den första statsregleringen af år 1636 i de s. k. "stat-böckerna" sammanfattningar af för viss tid förslagsvis beräknade inkomst- och utgiftssummor. För öfrigt är budgetens betydelse naturligtvis helt olika under ett absolut monarkiskt och ett konstitutionelt samhällsskick. Under det förra höjer den sig till sin helgd aldrig öfver ett förslag, enär den alltid är mer eller mindre beroende af sjelfherskarens godtycke. Under det konstitutionella samhällsskicket deremot är regeringen, så snart budgeten en gång gillats af nationens representanter, förbunden att iakttaga dess föreskrifter och underlåta hvarje öfverskridande af dess anordningar; i motsatt fall har den underkastat sig konstitutionell ansvarighet för sin handling.
Budgetens uppställning och bruk äro till sina grunddrag följande. Finansministern, till hvilken de olika regeringsdepartementen insända uppgifter på sina för nästa år beräknade behof, sammanförer de inkomna uppgifterna såsom hufvudafdelningar i sitt kollektiva förslag till utgifter samt fogar dertill sitt förslag om de skatter, som tarfvas för att täcka dessa utgifter. Utgiftsafdelningen, upprättad efter departement, sönderfaller i särskilda sektioner, kapitel och under dem mer eller mindre specificerade anslagssummor. Inkomstafdelningen deremot har sin naturliga indelningsgrund i statens olika inkomstkällor. Under förutsättning att föregående års inkomster af staten disponeras oförminskade, plägar derpå finansministern för representationen framlägga utgiftsstaten och, då det erforderliga inkomstbeloppet vid dess afslutade behandling blifvit utrönt, med tillhjelp
Källa: Project Runeberg ·
