Sida 175
Berneck, Karl Gustav von
uteslöt sonen från ett tornerspel, "såsom en, hvilken mot tornerordningen lefde i otukt med en jungfru", men Albrekt förklarade Agnes offentligen för sin rättmätiga gemål och förde henne till borgen Straubing, der hon fick sin egen hofhållning och en talrik betjening. Så länge Albrekts farbroder, hertig Vilhelm, som ömt älskade sin brorson, ännu lefde, gjordes icke vidare något försök att störa de älskandes lycka; men efter hans död återhöll hertig Ernst icke längre sin ovilja: han lät i Albrekts frånvaro häkta Agnes och skyndsamt döma henne till döden såsom trollpacka. Den 12 Okt. 1435 släpades hon af bödelsknektar bunden till Donaubryggan vid Straubing och kastades i folkets närvaro i strömmen. Vredgad öfver denna illgerning, grep Albrekt till vapen mot sin fader och ödelade landet vidt och bredt. 1436 bilades oenigheten genom bemedling af konciliet i Basel. Hertig Albrekt förmälde sig derefter med Anna af Braunschweig, och hans fader lät bygga en bönkyrka öfver den mördades graf för att sålunda återvinna sin sons tillgifvenhet. Albrekts och Agnes' olyckliga kärlek lefde länge i folkvisan samt har i senare tider behandlats i dramatiska och episka dikter.
Bernay [-nä], stad i franska depart. Eure. 5,806 innev. (1872). Det är en af Frankrikes mest betydande marknadsplatser för hästar samt för ull och säd.
Bernburg, stad i hertigdömet Anhalt, vid floden Saale. 15,709 innev. (1871). Gammalt slott. -- Staden var till 1448 residens för furstarna af den gamla Bernburg-linien och 1603--1863 för den yngre linien Bernburg.
Bernd, Kristian Samuel Teodor, tysk heraldiker och filolog, f. 1775, d. 1854 såsom e. o. professor i diplomatik, sfragistik (sigillkunskap) och heraldik vid universitetet i Bonn. Bland hans språkvetenskapliga arbeten må nämnas: Die deutsche sprache im grossherzogthum Posen (1820) och Die verwandtschaft der slawischen und germanischen sprachen (1822); bland de heraldiska: Allgemeine schriftenkunde der gesammten wappenwissenschaft (1830--41), Die hauptstücke der wappenwissenschaft (1841--49) och Handbuch der wappenwissenschaft (1856).
Berndes (Berendes). 1) Johan B., ämbetsman, föddes d. 8 Sept. 1603 på Strömsberg i Östra Nyland och tillhörde en från Tyskland inkommen slägt, som adlats 1574. Vid 18 års ålder sändes han utrikes och valde efter hemkomsten krigareyrket. 1630 indref han, till konungens synnerliga belåtenhet, hos alla Sveriges landshöfdingar och ståthållare räntan till "riksens krigsstats provision" och utnämndes 1632 till kammarråd, hvilket ämbete han beklädde i 9 år, under hvilken tid han dock i anseende till sin stora språkkännedom ofta användes i beskickningsvärf. För sina insigter i bergsväsendet utnämndes han 1639 till vicepresident i det nyinrättade "bergsamtet", hvarjämte honom anförtroddes styrelsen öfver Kopparberget med Öster- och Vesterdalarna 1641. Han flyttade då till Falun, som han "af en bondeby gjorde till en manérlig stad", och vinnlade sig så om bergshandteringens förkofran derstädes, att koppartillverkningen fördubblades. 1651 återkallades han till Stockholm såsom riksråd, med högsta uppsigten öfver samtliga bergverk i riket, samt utnämndes tillika till president i Kommers-kollegium. Snart derefter blef han öfverståthållare, men dog inom kort, d. 10 Febr. 1652. F.
2) Fabian B., härförare, den förres halfbror, f. 1610, deltog mod utmärkelse i trettioåriga kriget och blef derunder öfverste, men vann sin egentliga ryktbarhet i Karl X:s krig (under striderna vid Varsjav, Frederiksodde m. fl. tillfällen), då han vanligen anförde finnarna. 1654 upphöjdes han i friherrligt stånd och blef 1657 generalmajor af kavalleriet. B. egde gods i Finland, Estland och Sverige. Död 1678. Ätten utdog med honom. E. G. P.
Berndes, Per Bernhard, militär, kemist, f. i Dannemora bergslag 1750, blef 1790 kapten vid arméns flotta och 1812 ledamot af Vetenskaps-akademien. Död 1826. Han uppfann åtskilliga militära förstörelseverktyg, såsom "sprängkistor" samt eld- och brandkulor, hvilka ansågos praktiskt användbara. Äfven tillhör honom uppfinningen af en metod för tillverkning af alkali och glaubersalt ur nya ämnen, och han fick 1800 privilegium på att anlägga en fabrik för tillverkning af soda, glaubersalt m. m. -- ett privilegium, som han till följd af medellöshet icke kunde begagna.
Berndes, Anton Ulrik, gravör och miniaturmålare, landtmätare vid Drottningholms och Svartsjö slott och län, ledamot af Akademien för de fria konsterna, f. i Upland 1757, d. i Stockholm 1844, arbetade med mycken framgång i mezzotinto (svartkonstmanér), i hvilken konstgren han efterlemnade många och vackra blad. Hans miniaturer äro jämförelsevis af underordnadt värde. Som konstskriftställare uppträdde han med Försök om konsten att måla porträtter i miniature (1799) samt med afhandlingen Om färgernas harmoni, och några grunder för målarekonsten (1813). -- En framstående mezzotinto-gravör var äfven hans son, protokolls-sekreteraren Johan Bernhard B., som föddes i Stockholm 1792 och dog derst. 1834.
Berndtson, Fredrik, skald och literatör, föddes i Falun d. 27 April 1820 och flyttade, sedan han 1839 tagit studentexamen i Upsala, till Helsingfors, der han 1847 blef docent i estetik. Sedermera blef han tjensteman vid generalguvernörens kansli, och sedan 1851 har han arbetat i den officiella "Finlands allmänna tidning", för hvilken han 1853--65 var hufvudredaktör. -- B. har verkställt en mängd öfversättningar och bearbetningar af dramatiska o. a. arbeten samt författat noveller, dikter och teaterstycken, bland hvilka sistnämnda det mest bekanta är skådespelet Ur lifvets strid (1851), med ämne från 1808 års krig. V.
Berneck, Karl Gustav von, tysk militärförfattare och novellist (under psevdonymen Bernd von Guseck), f. 1803, blef 1820 kavalleri-officer och 1856 professor vid artillerioch ingeniör-skolan i Berlin. Död 1871. En del af sina noveller samlade han 1837 i Novellen und erzählungen. Hans bästa
Källa: Project Runeberg ·
