Sida 633
Bränntorf
sätt åstadkomma starka värmeverkningar på långt afstånd. Tschirnhausen antände trästycken och smälte silfver med en brännspegel af koppar, hvilken hade en diameter af 6 f. (1,78 m.) och en brännvidd af 4 f. (1,19 m.). R. R.
Brännstål l. Cementstål, ett slags stål, som tillverkas på det sätt, att stänger af smidesjern inbäddas i kolpulver och under flere dygns tid upphettas i slutna lerkapslar. P. T. C.
Brännsyror l. Pyro-syror, kem., kallas vissa organiska syror, som uppstå vid torr destillering af andra syror, t. ex. brännslemsyra eller pyroslemsyra af slemsyra, bränndrufsyra eller pyrodrufsyra af vinsyra, o. s. v. P. T. C.
Bränntorf kallas de under tidernas lopp förmultnade växt-återstoder, hvilka efter föregående beredning kunna användas till bränsle. Bränntorfven bildas i myrar med stillastående vatten, derigenom att åtskilliga kryptogamer och vattenväxter öfvergå till förruttnelse och bilda en bottensats, hvaruti fanerogama växter, såsom Potamogeton, Alisma, Sparganium och derefter åtskilliga arter af Sphagnum och Hypnum fatta rotfäste. Sedan under årens lopp en fastare mark bildat sig genom deras förmultning, uppträda högre fanerogama växter, såsom Drosera, Andromeda, Sedum, Vaccinium, Scirpus- och Carex-arter, samt ändtligen videbuskar och träd, af hvilka senare hufvudsakligen björk och tall förekomma. En följd af denna småningom skeende utveckling är, att ej all torf kan vara lika förmultnad och lika användbar till bränsle. Till och med i samma mosse finnas vanligen i de olika lagren ganska olika slag af torf. Det öfversta lagret utgöres af s. k. hvitmossa, hvaruti växtfibrerna äro obetydligt förmultnade; derefter följer ett lager af något mera förmultnad s. k. rödmossa, och först under denna vidtager den mörkbruna, stundom nästan svarta, egentliga bränntorfven, som består af en filtartad väfnad af växtfibrer, mellan hvilka den formlösa torfsubstansen är innesluten.
God torf är i sitt blöta tillstånd mycket plastisk, så att den lätt kan formas med händerna eller med maskin; men efter torkning blir den hård som trä och visar, när den skäres med knif, en glänsande yta. Ju äldre och mera förmultnad torfven är, dess mörkare är den till färgen, och dess större är värmeeflekten. Men godheten beror icke allenast af dess förmultningsgrad, utan äfven af dess frihet från mineraliska beståndsdelar eller aska. Askhalten kan vara så liten, att den ej uppgår till mer än en eller ett par procent; men den kan äfven uppgå ända till 40 procent, och i detta fall är torfven oanvändbar till bränsle. Dessutom får torfven, liksom allt annat brännmaterial, högre värde, i samma mån som den är fri från vatten, och derför ingår i alla torfberedningsmetoder torkningen som en högst vigtig del af arbetet, hvadan detta i allmänhet kan bedrifvas endast under våren och högsommaren. Väl lufttorkad torf bör ej hålla öfver 25 proc. vatten.
Allt efter de olika beredningssätten indelas torfven i trenne grupper: sticktorf, tramptorf och maskintorf. Sticktorfven utstickes, i form af tegel, med en för detta ändamål
särskildt formad spade och upplägges derefter till torkning. Tramptorfven upptages med vanliga skyfflar och lägges först i en gles lår, der den trampas med fötterna af ett par man, för att dels så vidt möjligt befrias från vatten och dels erhålla större smidighet; derefter utbredes den på mossen i stora, något öfver 1 f. (0,3 m.) tjocka lager, och, sedan dessa vunnit så mycken fasthet, att man kan gå på dem med under fötterna bundna brädlappar, sönderstickas de med tunna spadar, så att de få tegelform, och uppläggas efter några dagar, så att de blifva åtkomliga för luften, till ytterligare torkning. Maskintorf beredes efter flere olika metoder, på hvilkas närmare beskrifning det blefve för vidlyftigt att här ingå. Alla gå emellertid ut derpå att den lösa och blöta torfmassan skall bearbetas i en apparat, som har mer eller mindre likhet med en lerbråka, för att sedermera formas till tegel, rör eller kulor, hvilka, sedan de genom vattnets afdunstning vunnit någon fasthet, omflyttas, så att de genom luftens tillträde kunna ytterligare torkas. All bearbetning, vare sig genom trampning eller maskin, går ut på att förstöra det naturliga sammanhanget mellan torffibrerna, hvarigenom vinnes, att torfpartiklarna vid den följande torkningen komma närmare intill hvarandra, och att teglen således blifva mindre, tätare, hårdare och mera lämpliga för transport.
Torfven lufttorkas alltid på sjelfva torfmossen, och torkningen påskyndas derigenom att teglen emellanåt vändas på olika sätt samt hopsättas i staplar och högar. För att göra sig mera oberoende af väderleken samt för att vinna utrymme och minskning i arbetet uppförer man på många ställen torklador af ungefär samma utseende som torkladorna vid tegelbruk, der teglen uppställas på hyllor och således äro lätt åtkomliga för luftens inverkan.
I allmänhet användes torfven lufttorkad; men naturligtvis är det en fördel, om man kan utdrifva äfven det vatten, som qvarhålles i den lufttorkade torfven. Många konstruktioner af torkugnar för konstgjordt värme hafva blifvit utförda, men till störste delen åter öfvergifna, dels till följd af kostnaden, som ej motsvarade vinsten, och dels till följd af torfvens lättantändlighet, hvarigenom den ofta antändes i torkugnen.
Bränntorfven är mycket spridd i alla land och begagnas allmänt till husbehofsbränsle i sådana trakter, der skogen tagit slut eller mineraliskt bränsle saknas. Men äfven den stora industrien, i synnerhet jernindustrien, har på senare tiden börjat tillgodogöra sig detta värdefulla bränsle. Vid flere svenska jernbruk (Gryt, Lesjöfors, Kolsva, Sandviken, Motala m. fl.) nyttjas bränntorf såsom bränsle i vällugnar. I masugnar har man börjat använda torf äfven i koladt tillstånd. Torfvens värde såsom bränsle beror såväl af dess förmultningsgrad som af dess askhalt. God torf, sådan den användes vid jernverken, kan öfver hufvud antagas vara omkr. 50 proc. drygare än en lika stor volym barrved, lika som torfkolen i masugn befunnits vara 50 proc. drygare än träkol. C. A. D.
Källa: Project Runeberg ·
