Sida 409
Bokbinderi
d:r Anton Friedrichs böcker. Från 1700-talets början fortgingo bokauktionerna tämligen oafbrutet. Bland bokauktionsförrättarna funnos flere framstående män (t. ex. Richard von der Hardt, utgifvåren af "Holmia literata"). Försäljningssumman i Stockholms bokauktionskammare uppgick 1853 till 79,040 kr. och 1876 till 219,326 kr. Universiteten i Upsala och Lund ega rätt att anställa bokauktioner och hafva för den skull särskilda auktionskammare. Bokauktioner i landsorten förrättades förr å gymnasierna af gymnasiibibliotekarien eller den äldste gymnasisten, hvarvid auktionsprocenten delades mellan läroverkets bibliotekskassa och auktionsförrättaren. R. G.
Bokbinderi. Sedan forntidens skriftrullar (volumina) småningom utträngts af böcker (codices), blef det nödvändigt, att äfven fodralen fingo en annan form än förut. Till en början försåg man böckerna med omslag eller permar af tunna träskifvor. Munkarna, i hvilkas händer bokbinderiet låg, egnade ofta mycken omsorg åt bandens utsirande, enär de konstrika ornamenten, miniatyrmålningarna o. d., hvarmed texten var utsmyckad, borde hafva motsvarighet i det yttre. Praktband finnas qvar ända ifrån 9:de årh. Öfver hufvud taget vann dock ej bokbinderiet någon betydande utveckling under den äldre medeltiden. Först med kalfskinnets användning (från början af 15:de årh.) och pressningens införande, men framför allt med boktryckarekonstens uppfinning uppgick en ny epok för detta handtverks teknik. Hvad renaissancen åstadkom inom bokbinderiet, särskildt i Italien och Frankrike, har knappast sedan uppnåtts. Berömd är i synnerhet Le Gascon för sina praktfulla band med maroquins-inläggningar, sinnrikt tecknade liniesirater och vackra målningar. Vid slutet af 16:de årh. började pergament med fina linietryck användas i st. f. maroquin och kalfskinn, nämligen i den s. k. jesuitstilen, och något senare i den ännu rikare janseniststilen. Emedan böckerna lågo på pulpeter e. d. och titeln med sina prydnader anbragtes på frampermen, använde man under hela renaissancen föga omsorg på bokryggarna. En förändring i detta hänseende inträdde först med införandet af smärre format och upprättandet af större boksamlingar.
Den äldre, tunga stilen -- med sina träpermar, hörn- och midtbeslag samt knäppen -- lemnade under 17:de årh. rum för en lättare teknik, der pappet kom till användning och knäppena ersattes af skinnremmar eller sidenband. Frankrike bestämde fortfarande smaken, ehuru äfven inom Holland en egendomlig naturstil med blommor, qvistar, foglar o. d. uppstod och derifrån utbredde sig till norra Tyskland. Mest berömda från denna tid äro fransmannen Groliers band med dyrbara guldpressningar. -- Med 18:de årh. trädde England i spetsen för en ny riktning, som utmärker sig för enkelhet och soliditet samt representeras af de s. k. Harleyska samt Oxford- och Cambridge-banden. Roger Payne (d. 1797) gaf en hög lyftning åt det engalska bokbinderiet och fick en mängd efterföljare, hvilkas sträfvanden städse uppmuntrats af engelsmännens smak för det solida och eleganta. Under nämnda århundrade började mångenstädes brokigt papper i st. f. skinn att användas till permarnas beklädnad. Det tyska bokbinderiet, som länge följde franska och engelska mönster, har först i senare tider börjat gifva tecken till sjelfständighet. Efter det tyska befrielsekrigets slut (1814) har det gått raskt framåt -- en omständighet, hvartill förbättrade arbetsmetoder och införandet af en mängd maskiner väsentligt bidragit.
I Sverige, der bokbindning förekom i klostren (t. ex. i Vadstena), följdes under äldre tider i allmänhet tyska mönster. En högre utveckling nådde bokbinderiet först under Sveriges stormaktstid, då de stora rikedomarna gåfvo anledning till inrättande af dyrbara bibliotek. Från denna tid finnas vackra arbeten af Georg Hornbein (d. 1642), Morel, Reusner, Ehinger, Goldenau m. fl. 1700-talet hade att uppvisa en mängd framstående bokbindare, i synnerhet i Stockholm, t. ex. Klemm, Nürnberger, K. Schneidler, Caloander m. fl. Man följde tyska och holländska mönster, något senare äfven engelska (Benj. Schneidler). Från 1800-talets förra hälft må följande mästare nämnas: Richter, Link, Svalander, Stangenberg, Dahlbom och Berggren.
Bokbinderiets teknik innefattar följande moment: det första är falsningen, d. v. s. arkens vikning i öfverensstämmelse med sitt format (folio, qvart, oktav, duodes, sedes o. s v.), och kollationeringen, d. v. s. granskningen af exemplarens fullständighet, hvarefter de sammanlagda arken pressas mellan valsar. (Den förr brukliga planeringen, hvarvid hvart ark drogs genom en lösning af lim och alun, pressades och lemnades att torka, är numera i de flesta fall onödig.) Derpå följer häftningen, som utföres i den s. k. häftlådan. Samtliga arken fästas vid hvarandra medelst 3--6 s. k. "bind", hvilka sträcka sig något utom bokens rygg. Dessa uppraspas i ändarna och fastlimmas vid permarnas insida, hvarigenom de blifva föreningsled mellan bok och band. Samma ändamål hafva äfven försätsbladen -- ett par skrifpappersblad, som vid häftningen insättas framför titelbladet och i slutet af bandet. För både falsning och häftning begagnar man numera maskiner, hvilka likväl sällan lemna ett fullt tillfredsställande arbete och derför egentligen ega betydelse för tidningar, veckoskrifter o. d., som utgå i stora upplagor. Det uppgifves, att t. ex. Blocks falsmaskin på en timme kan falsa 2,000 ark.
Vid häftning (brochure) limmas omslaget på ryggen af de sammanlagda arken, men vid bindning anbringas en särskild rygg af papp, som öfverklädes med skinn. Den häftade boken lägges dervid i en press, ryggen öfvergjutes med lim, och snittet behandlas med beskärhyfvel eller beskärmaskin, hvarpå boken förses med band. För snittets prydande (med färger, sprängning, marmorering, förgyllning o. s. v.) och bandets utsirande har bokbindaren en mängd stämplar, filetter, rullar o. d. i förråd. Till bandets beklädnad användes numera ej allenast
Källa: Project Runeberg ·
