Sida 51
Beaumelle, Laurent Angleviel de la
Beaumarchais [båmarsjä], Pierre Auguste Carön de, fransk författare, föddes i Paris 1732 och lärde sin faders handtverk, urmåkeriet. Vid 21 års ålder gjorde han en uppfinning angående urets mekanism. Denna omständighet äfvensom hans ovanliga musikaliska talang -- han var en mästare på harpa -- förskaffade honom anställning såsom kunglig urmakare och såsom musiklärare för Ludvig XV:s döttrar. B. var icke sen att begagna sig af denne framgång. Genom ett rikt gifte beredde han sig medel att umgås i de högste kretsarna. Genom kapitalisten Duverney blef han invigd i affärslifvets mysterier, och lyckliga spekulationer gjorde honom snart till millionär. Hans bitande, gäckande qvickhet, hans välbildade gestalt, hans intelligenta utseende och hans lediga konversation hade redan från första stunden gjort honom till ett lejon i de fina parisiska salongerna. Men efter Duverneys död gåfvo de bägge vännernas affärsförhållanden anledning till en för B. obehaglig rättegång, som tillika ådrog honom en ny, i hvilken han måste försvara sig mot den anklagelsen att han velat besticka sin advokat. Denne rättegång följdes med intresse i hela det bildade Europa. B:s många fiender bland aristokraterna gjorde stora ansträngningar för att störta honom, och de jublade, när uppkomlingen slutligen (1774) dömdes förlustig sina medborgerliga rättigheter. Nyss förut hade likväl denne utgifvit ett slags försvar, Mémoires pour le sieur Beaumarchais par luimême -- en skrift, som väckte stort uppseende både för den eldiga vältalighet, hvarmed författaren gör sin egen sak till "det förföljda tredje ståndets", och för den fina satir och skarpsinniga bevisning, hvarmed han häntyder på domarenas falhet och blottar rättskipningens usla tillstånd i Frankrike. Denna skrift omintetgjorde den verkan, som domen annars kanske medfört. B. blef med ens populär, äfven utom sitt fosterland; aristokratien upptog honom bland sig såsom en annan Voltaire; prinsen af Conti beskyddade honom öppet. Äfven konungen och drottningen omhuldade honom och begagnade sig af hans tjenster. 1776 upphäfdes ändtligen på högre befallning den vanhedrande dom, som två år förut blifvit fälld öfver honom.
Vid 35 års ålder hade B. för första gången uppträdt som dramatisk författare, men utan framgång; hans tvänne skådespel Eugénie (1767) och Les deux amis, ou le negociant de Lyon (1770) äro märkvärdigast derför att genom, dem namnet "drama" kom i bruk för moraliserande sensationsstycken. Men en stormande förtjusning väckte B:s komedi Le barbier de Séville, ou la précaution inutile (1775, "Barberaren i Sevilla eller den fruktlösa försigtigheten"), hvilken ännu af kännare anses såsom det bästa franska intrigstycke sedan Molières tid. Genom detta mästerverk och ännu mer genom dess fortsättning, La folle journée, ou le mariage de Figaro (1784, "Figaros bröllop") intog B. en framstående plats bland alla lands och alla tiders komediförfattare. Det sistnämnda stycket uppfördes i Paris nära hundra gånger å rad, och bägge hafva sedan dess
gått oräkneliga gånger öfver scenen, dels i sin ursprunglige form och i öfversättningar, dels förvandlade till opera-libretter, som blifvit allbekanta genom Mozarts och Rossinis odödliga musik. Dessa komedier, hvilkas mästerliga komposition, sprittande qvickhet och naiva komik än i dag väcka beundran och hänförelse, ega tillika en politisk betydelse, som öfvergår deras estetiska värde. Liksom B:s memoarer predika likhet inför lagen, utgöra nämligen dessa komedier en krigsförklaring mot den dittills herskande börds- och auktoritets-principen samt proklamera djerft duglighetens och medelklassens rätt gent emot dem, "som gjort sig den mödan att födas, men intet mer" (qui se sont donné la peine de naitre, et rien de plus). Deraf -- och af deras folkliga karakter -- förklaras till en del det stora bifall de väckte. Det var revolutionens idéer, som i dem predikades. De, som klappade händer åt Figaro, helsade på samma gång morgongryningen till ett nytt tidehvarf.
Beaumarchais, en vägbrytare för den stora franska revolutionen, är tillika en af de intressantaste personligheter, som den nyare tidens historia har att uppvisa. Hans Protevs-artade karakter, som utgjorde en blandning af de mest skriande motsatser, gör honom till en gåta för psykologen. Han var affärsman, skald, advokat och musiker, och han framstod som en bedragare i stort, under det hans veka hjerta och lifliga förstånd kämpade för de mest upphöjda idéer. B:s sista storverk gällde att utrusta krigsskepp för nordamerikanernas räkning. Derefter föll han från sin höjd. Skandalösa processer och vågsamma finans-spekulationer -- t. ex. utgifvandet af Voltaires skrifter i en praktupplaga, som skall hafva kostat en million francs -- vållade slutligen hans ekonomiska ruin. 1792 fängslades han för bedrägeri och bannlystes. Frigifven, begaf han sig 1793 i landsflykt. 1796 kom han tillbaka och arbetade derefter på att återvinna sin förlorade rikedom och sökte genom nya skrifter skörda nya lagrar, men forgäfves. Han dog 1799 af en blodstörtning.
B:s Théâtre utkom i ny upplaga 1861, och hans Oeuvres complètes utgåfvos senast 1874. De bland hans skådespel, som här blifvit nämnda, hafva, i olika bearbetningar, flere gånger uppförts på svensk skådebana, B. M.
Beaumaris [bjumaris], hufvudstad på östra kusten af den engelska ön Anglesea. 2,291 innev. (1871). Hamn. Sjöbad. Ruiner efter ett af Edvard I (1295) bygdt slott.
Beaumelle [båmä'l], Laurent Angleviel de la, fransk literatör, f. 1726. anställdes vid unga år som privatlärare i ett danskt adligt hus och blef i Köpenhamn utgifvare af tidskriften "Spectatrice danoise", i hvilken han hänsynslöst angrep det rådande regeringssystemet. Han kom derigenom i en bitter fejd med den danska censuren. 1751 begaf han sig till Berlin, der han blandade sig i striden mellan Voltaire och Maupertuis samt dödligt sårade den förre genom att kalla honom Fredrik II:s hofnarr. Återkommen till Frankrike, kastades B., för sitt skriftställeri, två gånger i Bastiljen
Källa: Project Runeberg ·
