Sida 369
Blücher, Gebhard Leberecht von
Mårtensmässan (10 Nov.), julhögtiden (23 Dec.) och Valborgsmässan (30 April). Hufvudorten för de stora bloten var i den hedna tiden Upsala, hvars öfverkonung äfven var religionens högste målsman. (Af det stora "disartinget" derstädes fortlefver än i dag namnet i distingsmarknaden.) I allmänhet voro offerplatserna gemensamma för hela härad. Om deras läge tala ännu flere ortnamn, i hvilka ändelserna -vi, -harg, -hof, -tun m. fl. ingå.
Blotspån, signade och med runor tecknade qvistar, med hvilka spådomar anställdes under Nordens hednatid. Qvistarna kastades på marken, och ur de sammanställningar, som dervid uppkommo, sökte man utleta gudasvar. En lek, som påminner om denna ceremoni, fortlefver ännu på några ställen bland allmogen.
Blot-Sven (d. v. s. "Offer-Sven", jfr Blot), konung i Svealand i slutet af 1000-talet. När svearna fördrifvit den kristne konungen Inge Stenkilsson, som ville tvinga dem ifrån den gamla åsatron, togo de till konung Inges svåger, Sven, en "högättad och myndig man", som förklarade sig villig att på hednavis offra till gudarna. Hans välde blef dock ej långvarigt, ty efter tre år återkom Inge, som fortfarit att vara konung i Vestergötland, öfvorrumplade och satte eld på den gård, der Sven vistades, och nedhögg sin medtäflare, när denne sökte rädda sig ut ur lågorna. Detta lär hafva tilldragit sig omkr. 1080. De äldsta uppgifterna om Sven -- som i en gammal konungalängd kallas blodhkarl (öfvers. af blótmar, "offerman") -- äro ytterst knapphändiga, ja i somliga gamla urkunder saknas t. o. m. hans namn i konungaserien, då han deremot enligt andra källor regerade före Inge. En senare historieskrifning har behandlat honom vidlyftigare och gjort honom till stamfader för två konungaätter: den Sverkerska (genom sonen Kol) och den Erikska (genom dottern Cecilia).
Blücher, Gebhard Leberecht von, furste af Wahlstadt, preussisk generalfältmarskalk, född d. 16 Dec. 1742 i Rostock, förvärfvade redan som gosse en ovanlig skicklighet i alla slags kroppsliga färdigheter, men vårdslösade de bokliga studierna. Vid krigsutbrottet 1756 tog han tjenst vid det svenska Mörnerska husar-regementet, som då var förlagdt i Pommern. 1760 blef han tillfångatagen af preussarna och ingick s. å. -- sedan han erhållit afsked ur svensk krigstjenst -- i ett preussiskt husar-regemente. 1771 befordrades han till stabsryttmästare, men då han vid nästa befordran förbigicks af en yngre kamrat, begärde han afsked, hvilket Fredrik II beviljade i följande ordalag: "Der rittmeister von B. ist hiermit entlassen und kann sich zum teufel scheeren". Sedan lefde B. som godsegare i Pommern till 1787, då Fredrik Vilhelm II utnämnde honom till major vid det regemente, som han förut hade tillhört, och med tur näst före den officer, som en gång blifvit honom föredragen. Under krigen mot franska republiken ådagalade han stor skicklighet som kavallerichef. 1801 utnämndes han till generallöjtnant och guvernör i Münster. I slaget vid Auerstädt (1806) förde han avant-gardet. Under återtåget till Oder förde han
arrière-gardet på ett utmärkt sätt, och, då den preussiska armén dagtingat vid Prenzlau, kastade han sin ringa styrka in i det befästa Lybeck, hvarest han dock måste dagtinga och gifva sig fången (d. 7 Nov. s. å.). Han utvexlades emellertid kort derefter och fick befälet i Pommern, der han med ifver arbetade på arméns ombildning, till dess han på Napoleons begäran aflägsnades från sitt befäl. -- När Preussen 1813 reste sig mot Frankrike, kallades B. till en ny verksamhet. I spetsen för en armékår deltog han med stor utmärkelse i slagen vid Gross-Görchen och Bautzen. Efter vapenstilleståndet fick han befälet öfver schlesiska armén och vann i spetsen för denna den lysande segern vid Katzbach (d. 26 Aug.), som i synnerhet är märkvärdig genom det kraftfulla förföljandet. Derefter utförde han sin ryktbara rörelse längs Elbe till Wartenburg, der han d. 3 Okt. öfvergick floden, hvarefter han förenade sig med den norra tyska armén under kronprinsen Karl Johan och gick mot Leipzig. Efter att hafva besegrat Marmont vid Möckern (d. 16 Okt.) deltog han i det stora slaget vid Leipzig (d. 18 Okt.) och i stadens stormning dagen derpå. Efter nämnda afgörande strid yrkade B., att kriget skulle fortsättas till det yttersta och betecknade eröfringen af Paris som en oundgänglig nödvändighet för de förbundnes trygghet. Den 1 Jan. 1814 gick han öfver Rhen, besatte Nancy och segrade d. 1 Febr. vid Brienne (La Rothière). Under sin något vårdslösa framryckning mot Paris längs floden Marne blef hans armé nästan upprifven i de ryktbara slagen vid Montmirail, Champ-Aubert, Chateau-Thierry och Etoge (d. 11--15 Febr.) och drog sig tillbaka till Châlons. Sedan äfven hufvudhären, som följde floden Seine, blifvit slagen, yrkade diplomatien, att återtåget skulle fortsättas. B. vägrade dock bestämdt att deltaga i det samma. Han ryckte åter framåt och segrade d. 9 och 10 Mars vid Laon öfver Ney. Den 29 s. m. befunno sig de förbundne utanför Paris, och d. 30 stormade B. Montmartre. Efter krigets slut begaf han sig till England, der han mottogs med den största hänförelse. -- När kriget, efter Napoleons återkomst från Elba, åter utbröt, ställdes B. i spetsen för den preussiska armé, som sändes till Belgien. Med denna innehade han venstra flygeln af kantoneringsqvarteren, då Napoleon d. 15 Juni med samlad styrka genombröt de förbundnes förläggningsområde och skilde preussarna från Wellingtons armé. Preussarna samlade sig, så godt sig göra lät, men förlorade d. 16 s. m. det blodiga slaget vid Ligny, der den gamle fältmarskalken, som fallit under sin skjutne häst, var nära att sätta lifvet till. Han utförde ett skickligt återtåg till Wawre och hann fram till Waterloo d. 18:e i rätt tid för att upptaga striden med fransmännens högra flygel, som stod färdig att genombryta Wellingtons center. Mot aftonen lyckades han kasta den franska hären öfver ända, och genom en ifrig förföljelse sprängde han den nästan helt och hållet. Derefter tågade han mot Paris, kastade Davoust tillbaka och tvang den franske hufvudstaden att dagtinga. Den
Källa: Project Runeberg ·
