Sida 630
Brännglas l. Solglas, fys.
Bråvallaslaget, för det första säkra årtalet i Sveriges historia. Hd.
Bråviken, en betydande vik af Östersjön, intränger till en längd af 20 kilom. (2 mil) först mellan Södermanland och Östergötland och sedan in i sistnämnda landskap. Arealen 100 qv.-kilom. (1 qv.-mil). Den norra stranden är brant och klippfylld, den södra är jämnare. Öar förekomma sparsamt. De vattendrag, som utmynna i B., äro obetydliga; det största är Motala ström, vid hvars utlopp Norrköping är beläget.
Bräcka, petrogr., i Dannemora bruklig benämning på en gröngrå eller mörkgrå, mycket hård och seg bergart, hvilken förekommer såsom körtelformiga eller lagerformigt långsträckta partier i dervarande jernmalmslager. Den kallas malmbräcka, om den är uppblandad med jernmalm och i viss grad brytvärd, men gråbergsbräcka eller gallbräcka, om den är fri från malm. Enligt A. Erdmanns analys och bestämningar utgöres bräckan af en mycket jern- och manganoxidulrik varietet af hornblende. Hon är så hård, att vid borrning i henne bergborrarna ej sällan bräckas eller krokna. E. E.
Bräcka, bot. Se Saxifraga.
Bräcke, socken i Jämtlands läns norra fögderi. Arealen 59,706 hekt. (5,23 qv.-mil). 9 fm. mtl. 1,227 innev. (1877). Annex till Refsund, Hernösands stift, Jämtlands östra kontrakt.
Bräckt vatten. Se Vatten.
Bräder sågas af tall och gran. Den vanliga längden är 4,16 m. (14 f.), men det finnes bräder af ända till 14,8 m. (50 f.) längd. Bredden vexlar mellan 7 och 9 verktum (2,08--2,67 decim.), och tjockleken mellan 1/2 och 1 7/8 verktum. (1,5--5,5 decim.). Hvad som är sågadt till en tjocklek af 2 verktum (5,9 decim.) eller deröfver kallas plankor. De bräder, som hafva minst 1 1/2 verktums (4,5 decim.) tjocklek, kallas på vissa orter halfplankor. Plankor af 2--2 1/2 verktums tjocklek kallas "battens". Bräder och plankor sorteras, efter beskaffenheten -- för handeln inom landet -- i helrena, halfrena och utskottsplankor eller vrak samt -- för utskeppning -- i prima, secunda, mixed, tertia och qvarta (det sistnämnda slaget kallas ofta "antverp", hvilken benämning stundom användes äfven om tertia-bräderna. De yttersta sidorna af sågstocken kallas bakar eller ytbräder. Utvalda, fullkomligt felfria och torra bräder benämnas snickareeller sjamplun-bräder. C. A. T. B.
Brädgång, skeppsb. (se fig. till Bordläggning), kallas i dagligt tal den del af skeppssidan, som är belägen öfver det öfre däcket; men rätteligen betecknas med detta ord den på de öfver skarndäcket uppskjutande ändarna af spanten eller på de i skarndäcket intappade s. k. brädgångsstöttorna lagda klädseln (u), hvilken med afseende på höjden oftast sträcker sig från nedre till öfre skarndäcket, hvilket senare äfven kallas ledstången eller relingen (n). På flere mindre fartyg finnes antingen alldeles ingen klädsel eller ock blott en enda, nära invid nedersta skarndäcket, på de uppskjutande
spantändarna eller brädgångsstöttorna lagd plankgång. Fartyget säges då hafva "öppna brädgångar". Brädgång kallas stundom skansbeklädnad. Jfr Bröstvärn. R. N.
Brädspel, spel med brickor och tärningar. Sådana spel voro i bruk redan hos forntidens greker och romare.
Bräken, bot. Se Filices.
Bräkne, härad i Blekinge län, Bräkne och Listers härads fögderi. Arealen 67,913 hekt. (137,570 tnld). 191,97 mtl. 21,824 innev. (1876). Häradet utgör för sig en domsaga samt består af socknarna Hoby, Öljehult, Hellaryd, Åryd, Asarum och en del af Mörrum. K. G. O.
Brämhult, socken i Elfsborgs län, Vedens härad. Arealen 2,086 hekt. (4,226 tnld). 13 ofm., 8 5/8 fm. mtl. 537 innev. (1877). Annex till Borås stad, Skara stift, Ås kontrakt.
Brändberget, högt berg och landkänning i Attmars socken i Medelpad. Det synes på 100 kilom. (10 mils) afstånd. Sitt namn har det sannolikt fått deraf att man fordom upptände vårdkasar derstädes.
Bränder, skogsh. Se Brandar.
Brännare. 1) Sjöv. Se Brandskepp. -- 2) Krigsv. En med brännaresats fylld, limmad hylsa af skrifpapper. -- 3) Fys. Den del af en lys- eller värme-apparat, ur hvilken det bränbara ämnet strömmar ut och förbrinner. (Jfr Lampa, Gaslysning.)
Bränneoffer, ett slags hos judarna brukligt offer, hvarvid offerdjuret -- utom huden, som förut afdragits -- helt och hållet uppbrändes på altaret. Det betecknade, å den offrandes sida, att han fullt öfverlemnade sig åt Herrens vilja. Dylika offer förekommo både vid de offentliga gudstjensterna (det dagliga bränneoffret, sabbatsbränneoffret, bränneoffren vid nymånaden och vid de stora högtiderna) och i det enskilda lifvet (vid vigningar, reningar o. s. v.).
Brännerikontrollör och Brännerivittne. Se Bränvinslagstiftning.
Bränneålder (Brännålder). Snorre Sturlasson säger i inledningen till sin Konungabok: "Den första tiden kallas bränne-åldern, ty då skulle man bränna de döde och resa stenar till deras minne; sedermera, först i Danmark, sedan i Sverige och Norge, började man öfver de döde uppkasta en hög." Alltför länge har till följd af detta yttrande benämningarna bränneålder och högålder haft burskap såväl i den nordiska fornkunskapens terminologi som i det allmänna medvetandet. De inkast man gör mot dessa termer äro väsentligen följande tvänne: 1. Likbränning förekom äfven på den tid, då man öfver den döde uppkastade en hög af jord eller stenar; de fleste grafhögar från jernåldern i Sverige innehålla brända lik. 2. Grafundersökningarna gifva icke vid handen, att en bränneålder gått före en begrafningsålder. Under stenåldern begrofvos i Norden obrända lik i stora, af högar omgifna eller helt betäckta stenkummel. I bronsålderns äldste grafhögar träffas obrända, i de yngre brända lik. Under jernåldern användes samtidigt båda begrafningssätten. Hd.
Brännglas l. Solglas, fys., en bikonvex lins, hvars sferiska begränsningsytor hafva stora
Källa: Project Runeberg ·
