Sida 634
Bränvinsbränning
Brännvidd, fys. Se Brännpunkt.
Brännässla, bot. Se Urtica.
Brännålder, arkeol. Se Bränneålder.
Bränslebesparande maskin, ångm. Se Ångmaskin.
Bränvin, kem. teknol., en blandning af etylalkohol (se Alkohol) med vatten, hvars alkoholhalt varierar mellan 34 och 64 volymprocent. (Om framställning och rening af bränvin, se Bränvinsbränning.) Allt efter de material, af hvilka bränvin tillverkas, har man en stor mängd olika bränvinssorter, hvilkas olika smak härleder sig af inblandningar eller föroreningar, som härstamma från råämnena. Finkel, eller ej nog renadt bränvin, har sålunda en vidrig smak af inblandad amyl-alkohol eller, i vissa fall, butyl-alkohol. Vanligt bränvin tillverkas hos oss hufvudsakligen af potates, men äfven af säd, (s. k. sädesbränvin). Det sistnämnda materialet blef allmänt brukligt under 17:de årh., och det förstnämnda kom till användning i midten af 18:de årh. Af melass efter hvitbetsockers utkristallisering erhålles ett vidrigt smakande bränvin, kalladt hvitbetsbränvin. Konjak är bränvin, som erhålles genom destillering af vin; arrack beredes i Ostindien af ris, rom i Vestindien af sockermelass, whisky i England och Skotland af malt, genever i Holland af malt och säd med en ringa tillsats af enbär. Lafbränvin tillverkas af renlaf och har ofta en terpentinartad smak, härrörande af barr, som finnas i råämnet. Bränvinets halt af alkohol kallas dess styrka, och denna uppskattas i volymprocent. Med normalstyrka förstås en halt af 50 volymprocent. Genom kännedom om bränvins egentliga vigt kan man erfara dess alkoholhalt. Man har nämligen till olika volymer utspädt ren alkohol med vatten och bestämt blandningens egentliga vigt samt med tillhjelp deraf upprättat tabeller. De äldsta försöken i denna riktning äro af engelsmannen Gilpin (1790--94), men denne hade ej fullt vattenfri alkohol till sina försök. På uppdrag af preussiska regeringen utförde Tralles 1811 en serie försök att bestämma förhållandet mellan bränvins egentl. vigt och volymproc. af alkohol. Äfven i Frankrike utfördes dylika arbeten af Gay-Lussac. Tralles konstruerade tabeller, å hvilka den egentl. vigten och motsvarande styrka finnas upptagna. Numera utrönes den egentl. vigten lätt med tillhjelp af alkoholometrar, sprit- l. bränvinsprofvare, men dervid måste samtidigt temperaturen iakttagas, emedan vid högre temperatur volymen ökas eller egentl. vigten blir lägre och tvärtom. Den normaltemperatur, vid hvilken egentl. vigten bestämmes, är + 15°C. Man eger nu tabeller, genom hvilka man kan finna huru stor alkoholhalten är, äfven om profningen skett under eller öfver normaltemperaturen. För närmare detaljer hänvisas till B. O. Nycander, "Bränvinsprofvaren och dess användning" (2:dra uppl. 1867). Naturligtvis kan endast sådant bränvin till sin styrka bestämmas, hvilket ej innehåller några upplösta ämnen, som verka på den egentl. vigten. Sålunda kunna ej likörer, punsch, vin o. d. undersökas på detta sätt, förr än de
upplösta ämnena frånskilts. Detta sker genom destillering af en afmätt volym af den vätska, som skall profvas. Efter skedd destillering utspädes destillatet till vätskans ursprungliga volym och undersökes med areometern. P. T. C.
Hvad destilleringskonsten vidkommer, som är den nödvändiga förutsättningen för all bränvinstillverkning, antages allmänt, att den uppfunnits af araberna, troligen i 11:te årh. I en från denna tid härstammande skrift af den arabiske läkaren Abul Kasem i Cordova nämnes såsom läkemedel bl. a. ett slags bränvin, som bereddes genom destillering af vin. Derför anser mången, att bränvinets latinska namn, aqua vitae (aqvavit, lifsvatten) är en förvridning af det italienska acqua vite l. acqua di vite (vatten af vinrankan). Enligt andra deremot har den latinska benämningen (jfr det franska eau de vie) uppkommit deraf att man trodde bränvinet hafva den egenskapen att förlänga lifvet. Till en början bereddes ifrågavarande dryck endast i största hemlighet och användes hufvudsakligen mot svåra sjukdomar, särdeles de smittosamma. Stundom begagnades den, liksom opium hos turkarna, såsom ett medel att före drabbningar ingifva krigarna mod och styrka. I 15:de årh. började man att i större skala tillverka bränvin, nämligen uti Italien, der Mikael Savonarola (d. 1431) författade en utförlig skrift öfver detta ämne. I slutet af 16:de årh. hade bränvinsdrickandet i flere land (förnämligast Ryssland och Sverige) blifvit så allmänt, att flere regenter, bland dem Gustaf Vasa, sågo sig föranlåtna till utfärdande af förbud mot ett omåttligt förtärande deraf. (Man har dock ett bref från denne konung, i hvilket han anbefaller en af sina krigshöfdingar att gifva manskapet bränvin såsom uppmuntran.) Under trettioåriga kriget fick bränvinet stor utbredning i Tyskland. De land, i hvilka bränvin och andra spritdrycker f. n. produceras i största mängd, äro Österrike, Preussen, Stor-Britannien och Irland, Frankrike, Spanien, Bajern, Sverige och Norge o. s. v.
Bränvinsbränning. All tillverkning af bränvin grundar sig derpå, att drufsocker vid jäsning sönderdelas i kolsyra och alkohol, hvilket kan åskådliggöras genom ekvationen
C6 H12 O6 = 2 CO2 + 2 C2 H2 O. drufsocker kolsyra alkohol
Enligt denna eqvation skulle af 100 vigtsdelar drufsocker bildas 51,1 vigtsdelar alkohol, men i sjelfva verket erhålles 5--6 proc. mindre, emedan, såsom Pasteur visat, vid jäsningen en del socker förvandlas till bernstenssyra och glycerin samt förbrukas af jästen. I många växtsafter finnes drufsocker till sådan mängd, att de genom jäsning gifva alkoholblandade vätskor. Detta är t. ex. fallet med vindrufvans saft. Drufsocker kan dessutom lätt beredas genom kemiska förändringar af flere i växtriket förekommande ämnen, såsom stärkelse och vedämne m. fl. Särdeles lätt kan man förvandla stärkelse till drufsocker. Stärkelsen, hvars kemiska sammansättning motsvarar formeln C6 H10 O5, skiljer sig endast genom elementen till 1 molekylvatten (H2O) från drufsockret,
Källa: Project Runeberg ·
