Sida 308
Bjarmaland
med fransmännen. När det bremiska kriget s. å. beslöts, afgaf B. ett längre skriftligt votum, hvari han kallade tidpunkten "den allra gynsammaste" för företaget och yrkade på ögonblicklig handling. Markisens af Pomponne försök att draga Sverige öfver på Ludvig XIV:s sida vid det tilltänkta angreppet på spanska Nederländerna misslyckades helt och hållet genom B:s mellankomst, ehuru rikskansleren De la Gardie nitiskt arbetade för saken. Det kom också till de skarpaste sammanstötningar mellan den forne läraren och den yfverborne lärjungen, som i hettan öfver det obetvingliga motståndet anklagade "den, som han lyft upp ur mjöldammet", för otacksamhet samt beskyllde honom och hans medhållare för falhet. Dylika skandalösa uppträden bidrogo endast att minska De la Gardies inflytande och att stärka det mot honom arbetande parti inom rådet, som redan samtida författare kallade "factio Bjoerncloviana". Sverige icke allenast förkastade det franska förbundet, utan hörsammade tvärtom Englands och Hollands inbjudning att deltaga i den så ryktbara trippel-alliansen (1668), som var riktad just mot Ludvig XIV. B. dog 1671. Som diplomat mera ihärdig och omständlig än smidig och snabb, vann han vid sina förhandlingar sällan några lysande fördelar åt sitt land, men deremot för egen del alltid erkännande. Fransmännen ansågo honom t. o. m. för en lika farlig fiende som en Jan de Witt eller en sir William Temple. Utom vidlyftiga diplomatiska skrifvelser och berättelser författade B. på latin åtskilliga afhandlingar i juridiska och historiska ämnen. J. Th. W.
Biörk, Matthias Andrea, f. 1604, blef lärare i matematik vid Vesterås gymnasium 1639 och kapellan vid domkyrkan derstädes 1642. Död 1651. Han utgaf 1643 en förtjenstfull lärobok i aritmetik, hvilken bl. a. upptager räkning med decimaler samt, för första gången i svenskt tryck, algebra.
Biörnklou, Biörneklou, M., diplomat. Se Biörenklou.
Bjarkamål, ett fornqväde, diktadt till firande af Rolf Krakes död (omkr. 600). Det skildrar, huru Bjarke samt Rolfs öfrige kämpar af Hjalte väcktes till att bistå sin herre i dennes sista strid, då han nattetid öfverfölls af sin svåger Hjörvard och jämte alla sina män måste bita i gräset. Tonnod Kolbrunarskald sjöng detta qväde för Olof den heliges krigare morgonen före slaget vid Stiklastad (1030), i stället för att sjelf dikta ett skaldestycke.
Bjarke, Bödvar, en af Rolf Krakes kämpar. Se Bödvar Bjarke.
Bjarkö, liten ö i Senjens fögderi och Tromsö amt i Norge.
Bjarkö-ret, norska namnet på Bjärköarätt.
Bjarkö-ätten är den vanliga benämningen på två af de mest ansedda aristokratiska slägterna i Norge under medeltiden. De hade detta namn af ön Bjarkö (se d. o.), som under förra hälften af 11:te årh. tillhörde ländermannen Tore Hund. Derigenom att dennes dotter gifte sig med Jon Arnesson, kom Bjarkö till Arnmödlingarna (se d. o.)
och stannade i deras ego till 1183. Jon Arnessons manlige ättlingar förekomma i historien under namnet den äldre Bjarkö-ätten, hvilken med Vidkun Erlingsson utdog på manssidan, hvarefter Bjarkö gick öfver till dennes syster Ragna Erlingsdotter. Från hennes äktenskap med lagmannen Bjarne Mårdsson härstammade den s. k. yngre Bjarkö-ätten. Bjarnes sonsons son var baronen Bjarne Erlingsson, som genom sitt gifte med Margareta Nikolaus-dotter blef egare äfven af Giske, så att han sannolikt var Norges rikaste man på den tiden. Äfven i andra afseenden intog han ett framstående rum. Han var t. ex. medlem af konung Erik Magnussons förmyndareregering, och i denna ställning ådrog han sig, genom sitt uppträdande mot hierarkien, en bannlysning. Sedermera var han mycket använd som sändebud och diplomat: han var tre gånger i allmänna värf i Skotlaiid och deltog flere gånger i förhandlingar med Danmark och de vendiske städerna. Vid hans död, 1313, splittrades hans stora egendomar, men genom arf förenades de snart å nyo hos Erling Vidkunsson, hvilken dessutom ärfde de betydliga jordagods, som hörde under det gamla herresätet Stovrejm i Nordfjord. På hirdmötet i Oslo 1323 utsågs han att såsom "drottsete" (drots) vara riksföreståndare under Magnus Erikssons minderårighet. Denne plats beklädde han till 1332, hvarefter han slöt sig till det missnöjda aristokratiska partiet; men 1334 förlikte han sig åter med konungen. Vid sin död, 1355, efterlemnade han flere gifta döttrar. Från en af dessa tyckes slägten Reymar härstamma. En annan dotter, Ingeborg, var gift med Sigurd Haftorsson, Håkon V:s dotterson; Bjarkö och Giske öfvergingo i hennes ego. Från henne härstammade åter en ny ätt, som under 1400-talet var den förnämsta i Norge och utbredde sig i flere grenar (Se Alf Knutsson, Gyrvild Fadersdotter, Sigurd Jonsson o. Rosenkrans, Erik.) Y. N.
Bjarmaland och Bjarmer äro i de nordiska sagorna ofta förekommande namn på landet och folket söder och sydöst om Hvita hafvet och längs Dvina-floden. De verkligt pålitliga underrättelser vi nu ega om detta folk äro få, men ur olika källor kunna dock härledas vissa allmänna resultat. Orden Bjarmaland och bjarmer lyda efter finskt tungomål: Perma och permalaiset, och dessa namn återfinnas f. n. vid floden Kama, således djupt inne i Ryssland. Staden Perm är nästan helt och hållet rysk och permerna (f. n. omkr. 25,000 personer) uppgå, allt hvad de hinna, i den omgifvande ryska nationaliteten. Norr om permerna, dock till språk och utseende knappast skilda från dem, bo syrjänerna (omkr. 60,000 personer), äfven de på väg att sammansmälta med den omgifvande slaviska befolkningen. Permerna och syrjänerna kalla sig sjelfva Komy-mort (de senare äfven Komi-jas, Komi-voityr), eller folk af Kama, hvilket stärker hvad man äfven annars har sig bekant, nämligen att de icke hade sina boningsplatser vid Hvita hafvet, utan att Kamas flodområde af ålder varit deras stamsäte. Märkas bör äfven, att de ryska krönikorna veterligen icke begagnat
Källa: Project Runeberg ·
