Sida 479
Bostad
konungens kyrkliga myndighet. Med stor ifver bekämpade han protestanterna samt begagnade sig dervid ofta af sofistiska och jesuitiska vapen. 1685 medverkade han till nantesiska ediktets upphäfvande och sökte ej hindra protestanternas våldsamma omvändelse genom dragonader. Äfven i den katolska kyrkans inre strider tog han verksam del. Mest bekant är hans hätska uppträdande mot jansenismen och qvietismen (m:mc Guyon, Fénélon m. fl.). Han dog d. 12 April 1704.
B:s rykte har mindre sin grund i hans originalitet än i den verldsmannaton och belefvade finhet, hvarmed han förstod att gifva uttryck åt de herskande meningarna vid Ludvig XIV:s hof. Hans skrifter äro mönstergilla i afseende på formen och rika på glänsande tankar, men vittna mer om fyndighet och lärdom än om djup religiös öfvertygelse. Särskildt berömda äro hans griftetal, Sermons et oraisons funèbres (1672--1708; flerfaldiga gånger omtryckta). Hans många religiösa skrifter hafva förskaffat honom namnet "den siste franske kyrkofadern". B. var en strängt konservativ dogmatiker. Menniskoförståndets vitsord i trossaker förnekade han helt och hållet. En af hans första skrifter var Exposition de la doctrine de l'église catholique sur les matières de controverse (1671). Discours sur l'histoire universelle jusqu'à l'empire de Charlemagne (1681, nyaste uppl. 1874), skrifven för dauphin, är det första försöket till en filosofisk behandling af historien. Genom hans Histoire des variations des églises protestantes (1688, ny uppl. 1844), der han sökte visa de protestantiska lärornas inre motsägelser, säges Gibbon hafva vunnits för katolicismen. Den gallikanska kyrkans artiklar försvarades af B. i Defensio declarationis celeberrimae, quam de potestate eeclesiae sanxit clerus gallicus a. 1682 (1730). Värdefullast bland hans filosofiska arbeten är Introduction à la philosophie, ou traité de la connaissance de Dieu et de soi-même (1722). En fullständig samling af B:s skrifter ombesörjdes och utgafs af benediktinerna (i 46 bd, 1815--19, ny uppl. 1859--65).
Bossut [-sy], Charles, fransk matematiker, f. 1730, blef 1752 professor i matematik i Mezières och 1768 medlem af franska vetenskapsakademien. Revolutionen beröfvade honom hans ämbete, men under kejsaredömet utnämndes han till professor vid polytekniska skolan och till medlem af Franska institutet. Död 1814. B:s vetenskapliga verksamhet sträckte sig öfver alla delar af matematiken och hade sin brännpunkt i experimental-hydrodynamiken. Af hans skrifter må nämnas det förträffliga arbetet Essai sur l'histoire générale des mathematiques (2: dra uppl. 1810). Han utgaf äfven Pascals arbeten (1779).
Bostad. Under civilisationens första barndom sökte menniskorna, för att skydda sig mot oväder och köld, utan tvifvel sin tillflykt i jordeller klipphålor eller ock under skärmar af blad eller barkstycken. Sådana bostäder (hvilka ännu torde begagnas af ett och annat naturfolk) tillfredsställde emellertid endast
ögonblickets behof; de måste nämligen öfvergifvas, så snart hungern tvang en stam att draga vidare. I de trädlösa stepperna, i öcknarna och på hafsstranden, der naturen ej öfverallt gifver material till en bostad, utbildade sig derför hos de kringströfvande jägare-, fiskare- och herdefolken en ny form för bostaden: tältet. I sitt ursprungligaste skick utgjordes detta af fyra starka trädgrenar, som med båda ändarna nedstuckos i marken, så att de bildade ett hvalf, öfver hvilket utbreddes en hud, några barkstycken e. d. Snart fann man, att raka stänger gifva tältet en större höjd, och nu hafva de fleste kringvandrande stammar stångtält, vanligen med pyramid- eller kägelform.
Fasta bostäder uppkommo, der det fans tillgång på alla erforderliga lifsförnödenheter och der menniskorna behöfde skydda sig mot anfall af djur eller fientliga grannfolk. Der ortens natur sådant tillät, uppfördes bostaden gerna ett stycke ofvanför vattenytan, på det innevånarna skulle vinna den största möjliga säkerhet, i synnerhet mot vilda djurs anfall. På detta sätt uppstodo de s. k. pålbyggnaderna (se d. o.), af hvilka qvarlefvor äro funna äfven i åtskilliga europeiska sjöar (mest i Schweiz). Till följd af markens feberalstrande utdunstningar uppföras ännu dylika pålbyggnader i många tropiska land.
De gamle indernas hus voro i allmänhet byggda af ceder eller bamburör. Sten fick ej nyttjas som byggnadsämne, emedan boningshusen borde betraktas endast som tillfälliga härbergen för vandringsmän, hvilka finnas i dag och äro borta i morgon. På landsbygden utgjordes boningarna af flyttbara kojor, men i städerna hade de ett fastare byggnadssätt. Presternas hus voro de största: de hade stundom ända till nio våningar. Äfven det minsta hus hade två gårdar; de förmögnares bostäder kringslöto flere sådana. I rikare hus voro boningsrummen prydda med stuck-ornament och målningar.
Äfven egypterna ansågo boningshusen såsom härbergen for några flyktiga ögonblick, hvarför ej häller de byggde dem synnerligen varaktiga. Till följd deraf känna vi dessa byggnaders form och inredning endast af templens reliefer och väggmålningar. Husen hade sällan mer än två våningar. Framför porten fans ett på två pelare hvilande skärmtak, från hvilket flaggor vajade. Träd voro planterade längs fasaden. Husen hade två gårdar. På den yttre fans en paviljong för främlingars mottagande; den inre var omgifven af boningsrummen, af hvilka de flesta lågo i den öfre våningen. Kolonnhallar saknades sällan på gårdarna. Hos den fattigare klassen ersattes de af ett sluttande brädtak, som skyddade mot den kalla nordöstvinden. Husen voro rikt målade såväl in- som utvändigt.
Pelasgernas och etruskernas offentliga byggnader voro uppförda af väldiga stenblock, oftast på ett så fast och varaktigt sätt, att många bibehållit sig ända till våra dagar. Deremot ega vi icke en enda lemning af dessa folks boningshus. De gamle författarna antyda
Källa: Project Runeberg ·
